Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksdag ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
till bevillningarna samt derigeriom att ständerna
ej blott fingo bestämma skatternas storlek, utan
ock tiden för deras utgående och sättet, hvarpå
de skulle användas, hvilket förut varit konungens
ensak. Statsregleringen, förut uppgjord af regeringen,
öfverlemnades nu åt riksdagen, som uppdrog den åt
en ansvarig Statskommission (se d. o.). 1723 års
riksdagsordning, som gifver riksdagen rätt att uppgöra
statsregleringen, bestämmer också, att den skall
»efterse huru riksens medel blifvit disponerade»,
d. v. s. tillerkänner den granskningsrätt öfver
penningförvaltningen. Redan 1668 hade Palmstruchska
banken, som kommit på obestånd, öfvertagits af
ständerna och 1719 inrättades ett Riksens ständers
kontor för förvaltningen af riksskulden. Bägge dessa
penningförvaltande verk sköttes af fullmäktige från
de tre högre stånden. Ständernas kontor upphörde vid
1765–66 års riksdag, men banken fortfor att styras
såsom förut. Äfven på de egentliga regeringsärendena
utöfvade ständerna ett stort inflytande. Rådet
utsågs af konungen efter af ständerna upprättadt
förslag. Likasom ständerna i sjelfva verket
tillsatte rådets medlemmar, skötte de ock genom dem
regeringen. Icke nog med att rådet skulle redovisa
för styrelsen och vara ansvarigt inför riksdagen,
ständerna togo sig ock myndighet att vid riksdagarna
sjelfva utöfva regeringshandlingar och att lemna
efter sig s. k. politiska testamenten, i hvilka
föreskrifter gåfvos för rådet angående styrelsen
emellan riksdagarna. Rådet blef ingenting annat
än ständernas fullmäktige. I afseende på utrikes
politiken stadgades, att konungen ej egde att börja
krig utan ständernas hörande. Underhandlingar om fred,
stillestånd och förbund egde han visserligen att föra,
då ständerna ej voro tillsammans, men vid riksdag egde
de i dylika fall beslutanderätt. Sekreta utskottet
brukade då taga hela utrikespolitiken i sin hand,
och det var ej alltid säkert, att regeringen fick
underrättelse om hvad då förenades. Ännu betänkligare
var den domsrätt, som tillerkändes ständerna i 1723
års riksdagsordning. Att vara domstol i politiska mål
ansågs redan i äldre tider tillkomma riksdagen. Den
dömde 1517 (öfver ärkebiskop Gustaf Trolle) och
sedermera flere gånger under 1500- och 1600-talen. I
1723 års riksdagsordning lagliggöres och utsträckes
riksdagens politiska domsrätt. Ständerna kunde
enligt denna anställa åtal mot riksråden antingen
inför Sekreta utskottet eller inför någon annan
deputation eller särskildt utsedd kommission, och
på samma sätt borde ock förfaras, om andra personer
förbrutit sig mot regeringsformen eller ständernas
frihet. Men dessutom tillades ständerna nu domsrätt
äfven i andra mål, då det stadgades, att de skulle
undersöka huru i Justitierevisionen (rådet) lag och
rätt blifvit skipad. Derigenom blef riksdagen en allra
högsta domstol, och vid flere tillfällen, såsom 1734
och 1738, medgafs uttryckligen vad till densamma från
rådet. Vid riksdagarna granskades Justitierevisionens
protokoll af justitiedeputationen, hvarefter stånden
fattade beslut. Stannade då 3 stånd i samma mening,
kunde rådets dom ändras. Emellertid fick riksdagen kontroll
ej blott öfver penningväsendet och rättskipningen,
utan äfven öfver förvaltningen i allmänhet. Såväl
rådet som kollegierna och äfven konsistorierna blefvo
skyldiga att redovisa inför ständernas deputation
er, ja riksdagen utsträckte sin makt ända derhän,
att den tillät enskilda att hos ständerna besvära
sig i sådana mål, »som ej annorstädes stodo att
rätta». På grund häraf inblandade riksdagen sig
i regeringens åtgöranden, afsatte ämbetsmän och
tillsatte nya o. s. v. Beröfvad hvarje motvigt,
blef den snart lika enväldig, som konungamakten
förut varit. För att komma till eller bibehålla
sig vid makten tvekade ej de täflande partierna,
Hattar och Mössor, att begagna sig af hvilka medel som
hälst. Utan blygsel togo de mutor af främmande stater,
tillbakasatte för deras och för sina egna intressen
fäderneslandets välfärd och förföljde med skoningslös
hätskhet alla olika tänkande. Rättssäkerheten och
friheten hafva kanske aldrig i vår historia varit så
utsatta för kränkningar, som under det tidsskede,
som så oriktigt blifvit kalladt Frihetstiden. Den
allmänna upplösning, som framträdde mot slutet af
detsamma och hotade att undergräfva rikets tillvaro
som sjelfständig stat, påvisade nödvändigheten af en
genomgripande förändring i statsskicket. Då det visade
sig omöjligt att på laglig väg åstadkomma en sådan,
kunde endast en revolution rädda fäderneslandet från
undergång. Genom 1772 års statshvälfning och den
deraf föranledda regeringsformen led riksdagens
makt väsentliga inskränkningar. I afseende på
sammansättningen skedde ej några väsentliga
ändringar, ehuru Gustaf III varit betänkt på en
ganska genomgripande omorganisation af riksdagen. Men
den förtjenstfulla utvecklingen af formerna för
dess verksamhet, som utmärkt Frihetstiden, fick
ej bestå. Ständerna fingo ej behålla rätten att
sammanträda på bestämda tider och skulle ej ens
få sammankallas, då konungen sjelf var förhindrad
att sköta styrelsen (utom under förmyndareregering),
ständernas initiativ inskränktes till lagfrågor. Såsom
förut skulle 4 stånds samtycke erfordras för nya
privilegiers utfärdande, men deremot fanns intet
stadgande om hvad som kräfdes för ett ständernas
beslut i andra angelägenheter. Den sistnämnda bristen
afhjelptes emellertid genom 1786 års riksdagsbeslut,
hvari föreskrefs, att i alla frågor, utom privilegie-
och bevillningsfrågor, 3 stånds beslut skulle
gälla. Meningen var, att i de förra 4 stånds beslut
skulle erfordras, och att såsom förut hvart stånd
skulle gifva sin bevillning, så att ett stånd häri
ej skulle kunna öfverröstas. Stannade 2 stånd mot 2,
fick frågan förfalla. Det förr så mäktiga Sekreta
utskottet omtalas ej ens i regeringsformen, och om
utskott i allmänhet stadgas endast, att riksstaten
skulle uppvisas för ett rikets ständers utskott,
samt att ständerna sjelfva skulle ega utse medlemmar
i de utskott, med hvilka konungen ville rådpläga om
de ärenden, som han pröfvade böra hemliga hållas. Då
det tillika säges, att i dylika frågor utskott skulle
ega alla de rättigheter, som ständerna sjelfva hade, kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
