- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1169-1170

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksgeograf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

antal elektorer af hvardera kammaren utses på det
sätt att först ordföranden väljes och derefter de
sex öfrige ledamöterna (R. O. § 71). Konungen eger
väl att utse ett ombud i Riksgäldskontoret, men detta
ombud må ej oftare bevista fullmäktiges sammankomster,
än då fullmäktige åstunda att med detsamma öfverlägga
(R. F. § 67), och det eger ej rätt att taga del i
besluten. Riksgäldskontorets medel må icke användas
till andra behof än dem riksdagen bestämt; hvarje
deremot stridande förordnande är kraftlöst (R. F. §
68). Förvaltningen utöfvas för öfrigt jämlikt
reglemente, som vid hvarje riksdag utfärdas, och
under ansvar enligt särskild ansvarighetslag af
d. 12 Sept. 1868. – Riksgäldskontorets befattning
med statsskulden var under flere årtionden nästan
betydelselös, sedan Karl XIII och kronprinsen Karl
Johan 1815 åtagit sig statsskuldens liqviderande. Men
sedan nya statslån från midten af 1850-talet
upptagits, hufvudsakligen för jernvägsanläggningar,
har den förvaltning, som af statsskulden föranledes,
åter blifvit Riksgäldskontorets hufvuduppgift
och efter hand det egentliga föremålet för dess
verksamhet. Den mera omfattande finansförvaltning,
som Riksgäldskontoret förut utöfvat vid sidan
af Statskontoret, och som bestod uti att uppbära
allmänna bevillningen och några andra statsinkomster
samt att medelst dessa inkomster bestrida åtskilliga
genom riksdagens beslut å Riksgäldskontoret anvisade
utgifter inom den extra statsregleringens område,
har nämligen numera, särskildt genom riksdagsbeslut
1868 och 1873, öfverflyttats å Statskontoret. Några
normala statsinkomster ingå sålunda ej längre till
Riksgäldskontoret. Sin skyldighet enligt R. F. §
66 att tillskjuta medel, som för statsskuldens
förräntande och betalande finnas oumbärliga, fullgör
riksdagen genom att i statsregleringen upptaga de
belopp, som erfordras till annuiteter och räntor
å statslånen utöfver Riksgäldskontorets egna,
för ändamålet afsedda tillgångar. Statskontoret
tillhandahåller Riksgäldskontoret dessa
belopp jämte nödiga medel för bestridande af
riksdags-, kyrkomötes- och revisionskostnader
samt för aflöningar vid Riksgäldskontoret
och justitieombudsmansinstitutionen. Under
Riksgäldskontorets förvaltning stå medel, som
inflyta för sålda mindre kronolägenheter, och som
skola användas till inköp af skogbärande mark, medel,
afsedda för undsättning vid missväxter och felslagna
skördar, samt behållningar, som för statsverket
uppkommit och till Riksgäldskontorets förvaltning
öfverlemnats. Sina hufvudsakliga inkomster bereder
Riksgäldskontoret sig emellertid genom upplåning,
denna må ske genom upptagande af statslån enligt
bemyndigande af riksdagen (R. F. § 76) eller
genom tillfälliga lån, anskaffade efter beslut
af riksgäldsfullmäktige. Tillgängliga medel skola
af Riksgäldskontoret hållas den allmänna rörelsen
tillhanda och göras räntebärande, såvidt och så länge
de icke behöfva användas för Riksgäldskontorets
utbetalningar. Riksgäldskontorets utgifter äro,
utom annuiteter och räntor å statslånen, de förut
nämnda kostnaderna för riksdag, kyrkomöte, revision
och riksdagens
verk samt af riksdagen å upplånta medel särskildt
gjorda anvisningar, nämligen dels ett årligt anslag
af 300,000 kr. till konungen, dels kreditiven (se
Kreditiv 3), dels ock nödiga kassaförstärkningar
åt Statskontoret. Utom dessa rent finansiella
uppgifter åligger det äfven Riksgäldskontoret att
hafva vård om riksdagens hus och bibliotek samt
att för öfrigt fullgöra alla uppdrag riksdagen
lemnat. Riksgäldsfullmäktige ega att genom delegerade
eller samfäldt på grund af dylikt uppdrag eller
grundlagens stadganden utföra åtskilliga bestyr,
t. ex. deltaga i granskning af riksdagsmännens
fullmakter, i val af justitieombudsman eller
dennes suppleant m. m. – Till upplysning om
Riksgälds-kontorets tillgångar och skulder samt
inkomster och utgifter offentliggöras årliga utdrag
af räkenskaperna samt afgifves årsberättelse öfver
ställning och förvaltning till riksdagen och till dess
revisorer, som jämväl ega att granska Riksgäldsverket.
K. H. B.

Riksheraldiker, titel på en ämbetsman, som, enligt
k. instr. af d. 11 Mars 1813 med tillägg af d. 14
Aug. 1885, har till åliggande att uppgifva förslag
till vapen för dem, som upphöjas i adligt, friherrligt
eller grefligt stånd, att uppgifva förslag till sigill
och stämplar för enskilda korporationer, som sådant
önska, samt att granska vapen, som skola anbringas på
offentliga byggnader, minnesvårdar, fanor, standar
och mynt. Riksheraldikern uppbär ingen lön, men
åtnjuter ersättning för uppgörande af vapenritningar,
granskning af sådana samt för allahanda till hans
befattning hörande åligganden, efter en af regeringen
år 1885 fastställd taxa. Den, som är missnöjd med
ett riksheraldikerns utlåtande, eger att deröfver
anföra besvär hos Vitt. hist. o. ant. akademien.
H. H-d.

Rikshistorigraf (Lat. historiographus regni)
var under en längre tid titel på en tjensteman i
svenska kansliet, uppförd på dettas stat. Hans
uppgift var att skrifva rikets historia, och
hans verksamhet reglerades närmare i 1661 års
kansliordning, hvarefter han upptogs i de följande
kansliordningarna t. o. m. 1809. Redan Erik XIV
gaf en person, en främling, Petrus. Marcilius,
i uppdrag att skrifva Sveriges historia, och
efter Marcilius var Erik Jöransson Tegel en
officiel historieskrifvare. Ingendera synes dock
hafva burit titeln rikshistoriograf. Gustaf II
Adolf utnämnde 1618 holländaren Daniel Heinsius
till »historicus regni» med viss lön. Denne var
den förste af åtskilliga utländingar, som under
1600-talet utsagos till rikshistoriografer, och
bland hvilka B. Ph. v. Chemnitz, J. Loccenius och
S. Pufendorf äro de mest berömde. Den förste infödde
svensk, som innehade ämbetet, var J. Widekindi,
och i 1720 års kansliordning föreskrefs formligen,
att rikshistoriografen skulle vara af svensk
börd. De siste innehafvarna af ämbetet voro
A. Schönberg (d. 1811) och J. Hallenberg. Efter
den senares död (1834) lemnades sysslan obesatt
och indrogs 1835. De fleste rikshistoriograferna
voro framstående lärde och hafva som frukter af sin
verksamhet efterlemnat betydande historiska verk.
Ehd.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:40 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0591.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free