- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1167-1168

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksgeograf ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

riksföreståndåre utsetts, endast då man gjorde uppror mot
konungen, eller innan styrelsen efter en konungs
död hunnit blifva ordnad, men från Sten Stures
tid, då svenska folket lärt känna sig såsom ett
helt, uppstod behof af en inhemsk fosterländsk
regering. En inhemsk konungamakt var emellertid
omöjlig att upprätta till följd af unionistiska
sträfvanden, och man måste nöja sig med en provisorisk
styrelse. Riksföreståndareskapet var derför
en protest från svenskarnas sida mot föreningen
med Danmark. Sträfvandet efter sjelfständighet
kunde emellertid ej fullkomligt lyckas, så
länge en stor del af den mäktiga aristokratien
hyste intresse för unionen och sökte återställa
den. Sten Sture d. ä. blef också 1497 afsatt från
riksföreståndareskapet, hvarefter den danske konung
Hans fick kronan. Men då konungen ej fullgjorde de
vilkor, som voro fästa vid hans val, uppstod snart
ett starkt missnöje hos svenskarna. De reste sig mot
honom redan 1501 under ledning af Sten Sture d. ä. och
Svante Nilsson, och Sten Sture valdes för andra gången
till riksföreståndare. I denna egenskap afled han
1503. I börian af 1504 utsåg rådet enhälligt Svante
Nilsson
(Sture) till riksföreståndare. Med Danmark
befann man sig då i öppen fejd, men slutligen fick
fredspartiet i Sverige öfverhand, och på ett rådsmöte
1511 förklarades Svante Nilsson afsatt, men han
synes det oaktadt hafva behållit sin värdighet till
sin död, nyåret 1512. Rådet skyndade sig då att till
riksföreståndare utse den danskvänlige Erik Arvidsson
Trolle,
men nödgades på sommaren s. å. i stället
välja Svantes son, Sten Sture d. y., som lyckats få
de förnämsta slotten i sin hand och understöddes af
allmogen. I kamp mot Danmarks konung Kristian, som
hade ett stort parti (Gustaf Trolle m. fl.) för sig
i Sverige, sårades herr Sten dödligt på Åsundens is
1520. Kort derefter erkändes Kristian såsom Sveriges
konung, men hans grymheter framkallade häftigt uppror,
ledt af Gustaf Eriksson (Vasa), som 1521 utsågs till
riksföreståndare på ett möte i Vadstena och innehade
ämbetet till 1523, då han valdes till konung. Han
var den sista riksföreståndaren i medeltida mening. –
Nästa gång namnet förekommer i vår historia, är under
tvisterna mellan Sigismund och hertig Karl. Vid sin
afresa från Sverige 1594 hade Sigismund lemnat i
uppdrag åt hertigen och rådet att tillsammans föra
styrelsen, men utan att bestämma deras ställning till
hvarandra. Tilllika hade han utnämnt ståthållare i de
särskilda landsorterna med mycket stor makt. Hvarken
rådet eller hertigen var härmed tillfreds, hvarför
de öfverenskommo, att hertig Karl skulle vara rikets
föreståndare och styra med råds rade. Då emellertid
konungen ej gillade dessa anordningar och rådet på
grund häraf började skilja sig från hertigen, vände
sig denne till ständerna, hvilka på Söderköpings
riksdag 1595 erkände honom som riksföreståndare med
full kunglig makt, så länge Sigismund uppehöll sig i
Polen. Han bekräftades ytterligare i sin värdighet
af Arboga riksdag 1597, sedan fullständig brytning
kommit till stånd mellan hertigen
och rådet. Efter Sigismunds nederlag och flykt
ur riket erkändes Karl på en herredag i Jönköping
1599 för rikets »regerande arffurste». Sista gången
titeln riksföreståndare förekommit i Sverige var
1809, då efter Gustaf IV Adolfs afsättning d. 13
Mars hertig Karl af Södermanland förmåddes att
åtaga sig regeringen i egenskap af riksföreståndare
och innehade henne såsom sådan, tills han d. 6 Juni
s. å. valdes till konung. Våra nu gällande grundlagar
känna ej namnet riksföreståndare, men innehålla
noggranna bestämmelser för regeringsmyndighetens
handhafvande, då den egentlige regenten är
oförmögen eller hindrad att sjelf förvalta
riksstyrelsen (jfr Interimsregering).
K. B-n.

Riksgeograf. Den 22 Jan. 1796 utnämnde. Gustaf IV
Adolf dåv. förste sekreteraren i Kabinettet för
utrikes brefvexlingen Gustaf Fredrik Linnerhielm
(f. 1757, d. 1819) till riksgeograf med lön på stat.

Riksguardin, riksvärdin, riksvardein, riksvardman
(af T. wardein, värderare), i äldre tider i Sverige
(redan 1594) en ämbetsman, hvars åliggande var att
justera mål och vigt i riket och hafva inspektion
öfver guld- och silfverarbetare samt kronans
silfver- och myntverk. Jfr den i Norge och Danmark
ännu brukliga titeln myntguardein l. möntguardein
(se Myntproberare).

Riksgälds (rgs). Se Banko och Riksdaler.

Riksgäldsdirektionen. Se Riksgäldskontoret.

Riksgäldsdiskonten. Se Diskont.

Riksgäldsfullmäktige. Se nästa art.

Riksgäldskontoret, ett för Sverige egendomligt
finansförvaltningsorgan, som står under riksdagens
styrelse, inseende och förvaltning; och ej lyder
under regeringens myndighet. Denna inrättning har
sitt äldsta föredöme i det Riksens ständers kontor,
som med anledning af den finansiella oredan vid
Karl XII:s död inrättades 1719 för ombesörjande
af statsskuldens liqviderande samt mynttecknens
inlösande, och som ställdes under förvaltning af
fullmäktige (ursprungligen tre, från 1762 sex),
utsedda af de tre högre stånden. Detta kontor upphörde
väl till följd af riksdagens beslut 1765, då dess
göromål öfverflyttades på Statskontoret; men sedan
konungen redan 1777 föreskrifvit, att statsskuldens
förvaltande skulle skiljas från Statskontoret och
öfverlemnas till en särskild Riksgäldsdirektion,
bestående af kanslipresidenten, statssekreteraren för
finansärendena, 1 kammarråd och 1 statskommissarie,
återfingo ständerna 1789, då de åtagit sig garanti och
ansvar för rikets skuld, det omedelbara inflytandet
öfver statsskuldens förvaltande, och till följd
deraf upprättades nämnda år Riksgäldskontoret. Dettas
styrelse utgjordes först af 9 fullmäktige, af hvilka
3 utsagos af ridderskapet och adeln samt 2 af hvart
och ett af de ofrälse stånden, men bestod från
1792 t. o. m. 1866 af 12 fullmäktige, 3 utsedda af
hvarje stånd. Numera förvaltas Riksgäldskontoret å
riksdagens vägnar af 7 fullmäktige, som vid hvarje
lagtima riksdag genom ett lika

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 31 06:07:33 2014 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0590.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free