- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1195-1196

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksstallmästare ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

höjd af 2,750 m. Isker, biflod till Donau, Maritsa
och Karasu (Mesta) upprinna på R. På södra sidan
ligger Rilo-klostret, 1,180 m. öfver hafvet, hvilket
utgjort ett vigtigt stöd för bulgarernas literära
och nationella pånyttfödelse.

Rim (af Fornhögt. rîm, rad, följd, tal), metr.,
återkommandet af lika (ljud eller) ljudkomplexer i
bestämd följd i ett skaldestycke. Man kan tala om
olika slag af rim. Då närstående betonade stafvelser
begynna med samma konsonant (eller olika vokaler),
uppkommer bokstafsrim, alliteration (se d. o.). Genom
återkommande af samma vokal i närstående ord bildas
»inrim», assonans. (De två slagen af fornnordisk
assonans, hel- och halfassonans, benämnas stundom
hel-och halfrim. Se Assonans.) Med egentligt eller
fullständigt rim menas dock slutrim, en fullt lika
ljudklang mellan slutstafvelserna i två eller
flere versrader, från och med sista tonvokalen
räknadt. Slutrimmet tjenar till att för örat
utmärka den enskilda versradens gräns och bildar på
samma gång ett behagligt språkmusikaliskt ackord,
som bidrager att koncentrera den känsla dikten
vill framkalla. För all på accenten byggd poesi har
rimmet ett inre berättigande, ty genom att framhäfva
accenten stärker det rytmen och utgör så att säga
dennas musikaliska slutsten. Af rimmet fordras, att
detsamma skall vara rent, hvilket innebär dels att
de vokaler och konsonanter, som bilda rimmet, äro
fullt likartade, dels att stafvelsernas qvantitet
är densamma. Mot den första af dessa regler fela
sådana rim som lefvaqväfva, blommar - sommar,
för att ej tala om drottningförhoppning. Den
engelska verskonsten låter, förvånansvärdt nog, i
vissa fall stafningen i st. f. uttalet vara afgörande
för rimmet, t. ex. death [de’th] – wreath [rith],
lies [lejs] – adversities [-tis], grove [gråv] –
love [’lövvj. Mot föreskriften om lika qvantitet i
rimstafvelserna bryter ej sällan Tegnér (tonhon,
förgås
oss, bröstklöst). Rimmet fäster intet
afseende vid ljudens tonhöjd. Derför tveka ej svenska
skalder att rimma t. ex. trogenskogen, berättar
jättar. Man inser numera, att rimmets tonstafvelse
bör ega stark betoning, hvarför de under gustavianska
tiden så vanliga tonlösa rimmen (ex. rörelseklipporne)
äro utdömda. Enär rimmet är versens fulltoniga
slutackord, bör det bära versens betydelsefullaste
ord eller i alla händelser ej bestå af intetsägande
biord. – Riminen indelas i manliga l. enstafviga
(ex. mankanförbrann), qvinliga
l. tvåstafviga (ex. qvinnafinnabesinna)
och glidande (löpande, daktyliska) l. trestafviga
(ex. försigtigariktiga). Väsentlig för strofens
daning är rimställningen, med jämna l. parvis ställda
(schemat aabbcc o. s. v.), korsade (abab), famnande
rim (abba), slagrim (samma upprepadt flere gånger
i följd) o. s. v. – Rimmet är ej något särskildt
folks uteslutande uppfinning, utan har spontant
framvuxit i olika tider och hos skilda folk. Det är
lika universelt som poesi och musik. Rimmade äro
kinesernas, hinduernas, arabernas äldsta poem, så
ock de keltiska. I fragmenten af den äldsta latinska
poesien, hvilken ännu byggde på accenten,
ej på qvantiteten, märkes tydlig böjelse
för lika slutljud. Denna undanträngdes genom
införande från Grekland af versmått, bestämda af
stafvelseqvantiteten; dock voro rim ej alldeles
okända (se Leoninsk vers), och vanligare blefvo de
med klassicitetens förfall. Ju mera känslan för
qvantiteten utplånades, dess mera vardt accenten
herskande grundsats för latinska rytmen, och
dermed följde böjelse för slutrimmet. Detta är
genomfördt i barbarernas latinska folkvisor och
i den tidiga kristna hymnen (jfr Hymn). Deremot
finner man ej i något germanskt språk en dikt med
slutrim före Otfrids »Evangeliebok» (860-talet). –
Till hjelp för versmakare, som lida af rimnöd, äro
s. k. rimlexika utarbetade. På svenska äro dylika
hjelpredor utgifna af Kr. Manderström: »Försök til
et svenskt rim-lexicon» (1779). och J. J. Flodin:
»Svenskt rimlexikon» (1851).

Rim. Se Rimfrost.

Rima, Lat., anat., springa; rummet mellan
röstbanden (r. glottidis; se Larynx); springan
mellan läpparna i qvinnans blygd (r. pudendi).
G. v. D.

Rima (Isl., plur. rimur), rim; dikt; ett särskildt
slag af isländsk poesi (se Rimur).

Rimbert (Rembert). 1. Nordens andre ärkebiskop,
var af frankisk börd och gjorde sig som gosse
bemärkt af Ansgar, som satte honom i klosterskolan i
Turholt i Flandern och ständigt visade honom mycken
vänskap. R. var också Ansgars trogne följeslagare,
men synes dock ej hafva varit med honom på Björkö
(Birka), ej häller varit prest i Ribe. Efter
Ansgars död (865) blef R., såsom Ansgar önskat,
utsedd till ärkebiskop i Bremen (egentl. Hamburg),
i hvilket kall han visade sig mycket nitisk,
på samma gång han utmärkte sig genom fromhet och
välgörenhet, särskildt genom att friköpa kristna ur
träldom. Han dog d. 11 Juni 888. Längre fram upptogs
han som helgon, och hans minne firades d. 4 Febr.,
dagen efter Ansgars. R. anses hafva författat den
for Nordens äldsta historia så vigtiga Ansgars
lefvernesbeskrifning (Vita sancti Anscharii, tryckt
bl. a. i »Scriptores rerum suecicarum medii aevi»,
Tom. II, 1828). – 2. Dansk missionär, som Ansgar efter
sitt andra besök i Sverige hitsände omkr. 859 för att
efterträda Ansfrid som föreståndare för församlingen
i Birka, sedan den härtill först utsedde Ragembert
på hitresan mördats af danska röfvare. R. berömmes
för sin foglighet och säges hafva verkat i Sverige
med framgång. För öfrigt vet man intet om honom;
icke ens tiden för hans verksamhet kan med säkerhet
uppgifvas, 1. E. Ebg.         2. H. W. T.

Rimbo, socken i Stockholms län, Sjuhundra härad. Areal
7,938 har. 1,368 innev. (1888). R. bildar med
Rö ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl.,
Upsala stift, Sjuhundra kontrakt. Inom socknen
ligger, vid Upsala–Länna–Norrtelgebanan, Rimbo
jernvägs-station,
ändpunkt för den smalspåriga
Rimbobanan (Stockholm–Rimbo), 56 km. lång, öppnad
för trafik 1885.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:44 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0604.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free