Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Riksstallmästare ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lejon, guld å rödt, fält 2 Slesvigs två gående lejon,
blått å guld, fält 3 Holsteins silfvernässelblad
med delad sköld, (silfver och rödt) och tre
silfverspikar, allt å rödt, fält 4 Stormarns
silfversvan med gyllene krona om halsen, å rödt,
fält 5 Ditmarskens gyllene ryttare med bart svärd
å hvit springare, å rödt. Som furste af Ponte Corvo
förde Karl Johan en delad sköld, i det öfre fältet
de franske marskalkarnas gyllene örn med blixtknippe
i klorna, å blått, i det nedre Ponte Corvos buktiga
bro med två torn, silfver å blått. Som konung tog
han en klufven hjertsköld, med vasaskölden till
höger, sin pontecorviska sköld till venster. Oskar
I ändrade det pontecorviska vapnet; delningen i två
fält upphörde, marskalksörnen förvandlades till en
flygande svart korp, deröfver sattes Karlavagnens
stjernor, femuddiga. Oskar II har återinfört sköldens
delning. Korpen har ersatts af den ursprungliga örnen,
men denna är nu svart; stjernorna äro behållna. Från
1814 finner man i konungens vapen äfven den norska
skölden antagen. Den upptager nu vapnets venstra
hälft; i det högra delade fältet ses öfverst de tre
kronorna, nederst Folkungarnas vapen. (Jfr fig. å
art. Konungens vapen.) I sammandragen form förekommer
det svenska vapnet sedan 1600-talet såsom en krönt
sköld med de tre kronorna. Kronan öfver konungens och
rikets sköld är sedan Erik XIV:s tid sluten. Sedan
Johan III:s tid förekomma som sköldhållare två krönta
gyllene lejon. Sedan Gustaf II Adolfs tid äro deras
svansar klufna. När konungens och rikets vapen skall
framställas med synnerlig prakt, omgifves det af ett
vapentält, i form af en vid, hermelinsfodrad mantel,
hvars öfre midtflik är uppdragen i en kungl. krona,
och hvars öfre sidoflikar äro uppdragna och omslagna
med ett tältsnöre. – Erik XIV begagnade en tid ett
s. k. pretensionsvapen: vasaskölden på en fyrdelt
sköld, fält 1 tre kronor, fält 2 Folkungarnas vapen,
fält 3 Norges och fält 4 Danmarks vapen. Samtidigt
hade man i Danmark i riksskölden intagit det svenska
vapnet, hvilket ännu är i detta bibehållet. Om
Danmarks rätt att föra det svenska vapnet och om
betydelsen af de tre kronorna tvistades ifrigt under
1500-talets senare del. – Jfr H. Hildebrand: »Det
svenska riksvapnet» (i »Antiqv. tidskr. för Sverige»,
del VII, 1883). H. Hd.
Riksvardein. Se Riksguardin.
Riksvardman. Se Riksguardin.
Riksvikarie (T. reichsvikar l. reichverweser), i det
gamla Tyska riket en titel, motsvarande den svenska
titeln riksföreståndare. Riksvikarierna voro alltid
två: kurfurstarna af Pfalz och Sachsen. Se Kurfurste.
Riksvärdin. Se Riksguardin.
Riksämbetsmän kallades i Sverige under
1600-talet vissa höga funktionärer, nämligen
riksdrots, riksmarsk, riksamiral, rikskansler
och riksskattmästare, hvilka benämndes de fem höge
riksämbetsmännen och hade rang i den ordning de ofvan
uppräknats, samt riksmarskalk, riksstallmästare,
riksfälttygmästare l. rikstygmästare och
riksjägmästare, hvilka sades innehafva de små eller
lägre riksämbetena. De fem höge riksämbetsmännen
(se vidare de särskilda artiklarna om desse)
omtalas såsom sådana på en gång först i 1602
års riksdagsbeslut. Deras ämbeten bekräftades
och rangen dem emellan fastställdes i 1634 års
regeringsform, men de tillsattes icke efter Karl
XI:s regementsförändring 1680 (endast för kort tid
förnyades riksdrots- och rikskanslersvärdigheterna
under Gustaf III:s och Gustaf IV Adolfs regering). De
fem höge riksämbetsmännen voro alltid riksråd och de
främste i rådet, presidenter i hvar sitt kollegium
(Svea hofrätt, Krigskollegium, Amiralitetskollegium,
Kanslikollegium och Kammarkollegium) samt under
regentens omyndiga år riksförmyndare. De små
riksämbetsmännen, af hvilka riksmarskalken alltid var
ett riksråd, men de öfrige ej oundgängligen behöfde
vara det, voro på samma gång hofvets och statens
ämbetsmän, i det att riksstallmästaren stod i spetsen
för konungens stall och för stuteriväsendet i riket,
riksjägmästaren för jagt- och skogsväsendet och
rikstygmästaren, som var ledamot af krigskollegium,
för artilleriet. Deras ämbeten betraktades esomoftast
som kommissioner. De små riksämbetena, hvilka
till större delen infördes 1634, afskaffades
1680. 1772 återupplifvades riksmarskalks- och
riksstallmästareämbetena, det senare dock endast för
tiden 1772–78, då det innehades af riksrådet grefve
Adam Horn. Jfr S. Rosenhane: »Afhandling om de fem
höga riksembeten i Sverige» (ny uppl. 1799).
Riksäpple (Lat. orbis terrarum, globus imperialis,
pomum, herald. mundus), ursprungl. det af en
korsformig ring omgifna klot, som de romerske kejsarna
på sina mynt bära i venstra handen till tecken af sitt
verldsherravälde. Ett dylikt klot, vanligen blått och
korskrönt, blef sedermera ett värdighetstecken äfven
för de kristne herskarna. Slutligen, enär riksäpplet
jämväl symboliserar Kristi verldsherradöme, ser
man ofta både Gud fader och Kristusbarnet afbildade
med detsamma.
Riktkompani och riktrote. Se Rättning.
Rilaks (F. Riilahti), fideikommiss i Tenala
socken, Finland, på en halfö n. v. från Hangöudd,
tillhör grefliga Aminoffska ätten sedan 1720. På
Rilaksfjärden utanför egendomen förstörde ryska
flottan d. 27 Juli 1714 under tsar Peter I:s
eget anförande en afdelning af finsk-svenska
skärgårdsflottan under Nils Ehrenskiöld (se denne),
som dervid efter tappert motstånd tillfångatogs.
A. G. F.
Rilasciando [-sja’ndå], Ital., musikt.,
»eftersläppande», småningom långsammare.
Rilliet [-lie’], Frédéric, schweizisk läkare,
f. 1814, med. doktor i Paris 1840, praktiserade i
Genève och blef 1848 läkare vid allmänna sjukhuset
derstädes, men nödgades 1856 att af politiska skäl
lemna denna befattning. Död 1861. R. är mycket berömd
genom sitt i förening med Barthez utgifna arbete
Traité des maladies des enfants (3 bd, 1843).
Rilo Dagh, bergsstock i sydvestra Bulgarien nära
gränsen till Östrumilien och Macedonien. Den är klädd
med stora barrskogar och når en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
