Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rom. II. Det nya Rom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cavalleggieri och (den nu nedrifna) P. Angelica. En dammig
väg, Via delle mura, går utomkring fin stor del af
muren. – Ej långt från Porta del Popolo inträder
Tibern i staden, som han med sitt gula, ymniga,
hvirflande vatten genomflyter i dubbel S-form på
en längd af 4,5 km. Dess stränder infattas nu med
storartade kajer, hvarvid många medeltida och nyare
hus nedrifvas och märkliga fornfynd göras. Öfver
floden leda 6 broar; 4 äro redan nämnda, de
andra äro Ponte di Ripetta och en hängbro af
jern, Ponte Leonino; andra äro under byggnad eller
föreslagna. Tiberns öfversvämningar skola väl hejdas
genom de nya kajerna; dess vexlande vattenstånd
ser man t. ex. på minnestaflan vid S. Maria sopra
Minerva, midt i staden. Tibern bildar endast närmast
omkring stränderna något framstående drag i stadens
utseende; från höjderna synes den knappt. Rom
kännetecknas framförallt af de slående motsatserna
mellan forntida ruiner och moderna byggnader, vexlande
från renaissancens präktiga palats till de nyaste
stadsdelarnas alldagliga hyreskaserner, mellan husens
hvita eller grå ytor samt den rikliga grönskan och de
fina, på höjderna vajande palmerna, mellan de tomma,
stilla gatorna i söder och det brusande, af skrikande
försäljare genomträngda bullret i norr, mellan den i
pittoreska färgstarka drägter iförda landtbefolkningen
och de efter nyaste parismod stofferade herrarna och
damerna, mellan de i slokhattar kringsmygande andlige
och de käcke soldaterna, bland hvilka bersaglieri
med svart bredskyggig hatt och deröfver nedhängande
svart fjädervippa och de reslige lifgardisterna
i skinande hjelmar äro mest bemärkta. Öfver det
hela gjuta söderns sol och minnenas glans en dager
så egendomlig, att den gör Rom till en i sitt slag
enstaka företeelse. Men såsom ofvan nämndt försvinner
det romantiska skimret alltmera, och Rom går med
snabba steg till mötes sin förvandling till en modern
hufvudstad, trivial, men glad och sund.
Stadens form har liknats vid en solfjäders; dess
nordligaste plats, Piazza del Popolo, bildar knappen,
infattad af kyrkan S. Maria del Popolo med Cappella
Chigi och fresker af Pinturicchio, af andra tempel
och af den praktfulla, ehuru ej stora, af Napoleon I
anlagda parken på Monte Pincio, hvars medelpunkt är
la Passeggiata, smyckad af byster och med härlig
utsigt. Utanför Porta del Popolo bjuder Villa
Borghese t. v. på sin rika park, sina saftiga ängar
och sitt kasino med dyrbara konstverk. På Piazza
d. P. reser sig en af Augustus från Heliopolis
heintad obelisk. Härifrån utstråla tre gator,
Via del Babuino åt s. ö., Corso i midten och V. di
Ripetta åt s. v., nära Tibern. Nordöst om Babuino,
parallelt med densamma, går den mindre V. Margutta,
kantad af atelierer. Ofvanför är Villa Medici,
franska konstskolans bostad, omgifven af en vacker
park. Via d. Babuino utmynnar i ett långsträckt,
oregelbundet torg, Piazza di Spagna (Spanska torget,
så kalladt efter spanska ambassadhotellet), omgifvet
af bodar och främlingsherbergen; der ligger i s. la
Propaganda, det stora påfliga
missionsinstitutet. Framför detsamma står Immaculatakolonnen,
af Pius IX rest till minne af dogmen om Jungfru
Marias obefläckade aflelse, som antogs 1854. Midt på
torget, förbi la Barcaccia, en springbrunn, stiger
man på de 125 stegen i den soliga Spanska trappan
(mästerstycke 1721–25 af Specchi och de Sanctis) åt
ö. upp till kyrkan Trinità de’ Monti (1495), ryktbar
för sin sköna aftonsång af qvinnoröster. Derutanför
står en imiterad obelisk, och derifrån går direkt
väg till M. Pincio åt n. v. Åt s. ö. går, nedanför
den nu alltmera försvinnande Villa Ludovisi med dess
antika mästerverk och ej långt från Kapucinklostret
med dess munkmumier, den sluttande V. Sistina,
med många konsthandelsbutiker ned till Piazza
Barberini med springbrunn (en blåsande triton
af Bernini). Sydöst om torget reser sig Palazzo
Barberini (af Maderna och Bernini) med konstgalleri
(bl. a. Rafaels Fornarina och Guido Renis Beatrice
Cenci) samt bibliotek (7,000 manuskr.) och trädgård
(staty öfver Thorvaldsen). Från P. Barberini stiger
man upp och ner tvärs öfver Qvirinalen på Via Quattro
fontane (liksom V. Sistina anlagd af Sixtus V),
krönt af de fyra springbrunnarna. Gatan korsas
af Via nazionale, det moderna Roms stora pulsåder
och i denna riktning till stor del gränsen för den
äldre staden, sådan den var till 1871. Den går i
fördjupningen mellan Qvirinalen och Viminalen förbi
ointressanta hus till den vackra Piazza delle Terme,
hvars form är bestämd af omfattningsmuren, delvis
i halfrund, till Diocletianus’ termer, i hvilkas
ruiner är inbyggd kyrkan S. Maria degli Angeli
(ett mästerverk af Michelangelo, 1749 förstörd genom
ombyggnad). Det sköna kartusianklostret bredvid är nu
kasern och provisoriskt autiqvitetsmuseum. Straxt åt
s. ö. ligger den stora Stazione, Centralstationen för
jernvägarna; bakom den ett väldigt stycke af Servius’
vall. Öfver Piazza dell’ Independenza och ett par
smågator kommer man till den qvadratiska utvikning af
stadsmuren, som i forntiden upptogs af pretorianernas
läger och ännu är militäretablissement. I n. v. från
P. d. Terme leder en förbindelseled förbi rundkyrkan
S. Bernardo, som bildade ett hörn af de jättestora
termerna, förbi en springbrunn, närd af Acqua Felice,
till den stora gatan V. Venti Settembre, som i
n. ö. slutar vid Porta Pia. Gatan går här mellan
det nya, fula Finansministeriet och f. d. Villa
Spithoever jämte den angränsande V. Massini, nu utlaggd
till byggnadsplatser; deremot är Villa Bonaparte
till v. närmast P. Pia ännu bibehållen. Vid de fyra
springbrunnarna fortsättes Via Venti Settembre åt
s. v. af Via Quirinale, som går förbi kungapalatset
och trädgården af samma namn. Qvirinalpalatset (ofta
kalladt endast »Qvirinalen») börjades af Ponzio 1574,
fortsattes af Fontana under Sixtus V och afslutades af
Maderna under Paul V. Det var ofta påfvarnas residens,
och der sammanträdde kardinalkonklaven för val af
påfve. Sedan 1870 tillhör det italienska regeringen
och är residens. På platsen utanför ses de antika,
kolossala Hästtämjarna i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
