- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete /
1335-1336

(1889) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Roman (Fornfr. romant), hos medeltidens fransmän benämning på hvarje i vers- eller prosaform diktad berättelse med verldsligt ämne, hvilken var affattad ej på latin, utan på folkspråket (lingua romana) - Roman, stad i Rumanien. Se Romanu - Roman, Johan Helmich

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

folkgunst. Man hade romaner på vers, contes, fabliaux,
religiösa romaner (Barlaam och Josafat, Legenda aurea)
och framförallt den fantastiska riddareromanen (se
d. o.), ett sjelfständigt alster af chevaleriets
nya, kraftfulla anda. Riddareromanen fick sin
humoristisk-ironiska afslutning i Cervantes’
»Don Quijote», och samtidigt skapades, likaledes
i Spanien, landstrykare- eller »skälm-romanen»
(af Mendoza. Aleman, Quevedo). Herderomanen
återupplifvades uti Italien genom Sannazaros
»Arcadia» (1504). och fick en hedrad ställning
i olika land. Af storslagnare kynne var Rabelais’
(och Fischarts) satirisk-grotteska roman. I Frankrike
fann man under 1600-talet behag i m:lle Scudérys,
Calprenèdes m. fl:s långrandiga heroisk-galanta
romaner, som under historisk mask bjödo tiden en
spegelbild af dess egna känslor och tänkesätt. Vid
sidan deraf skapade Scarron den komiska romanen. I
samma land förherskade på 1700-talet den frivola
sederomanen; dock anslogs en ädlare ton af
Marivauax, Prévost d’Exiles och Rousseau. Under nämnda
årh. fick romanen en rik utbildning i England: Swift
utmärkte sig i den satirisk-grotteska arten, De Foe
skapade reseromanen, Richardson den sentimentala
familjeromanen, Goldsmith den humoristiska
familjeromanen, Sterne den sentimental-humoristiska
romanen, medan Fielding och Smollett utvidgade
den komiska romanens område. Tyskarna visade
en viss didaktisk förkärlek genom att odla den
pedagogiska och filosofiska romanen, hvarjämte de
lössläppte den för slutet af 1700-talet utmärkande
känslosamhetens tårefloder. Hos dem möta två första
rangens namn: Göthe, som gaf bl. a. ett mönster
för äktenskapsromanen, och Jean Paul med sina rikt
poetiska, men tunglästa humoristiska romaner. Walter
Scott inledde ett nytt skede genom skapandet af
den historiska romanen. (I denna art är hjelten
vanligen en diktad privatperson, som drager starkaste
intresset till sig, trots de historiska händelser och
personer, som äro grupperade omkring.) Äfven genom
sin massproduktion och sin sympatiska teckning af
det lägre folket vardt Scott ett föredöme. Cooper
gaf upphof åt den transatlantiska l. exotiska
romanen; Marryat utbildade sjöromanen. Bulwer vann
segrar både på karakters- och situationsromanens
fält. Efter Julirevolutionen vardt den franska
romanen förherskande med V. Hugo, Dumas, Soulié
o. s. v. samt främst den psykologisk-sociala romanens
store idkare Balzac och George Sand. 1830–40-talens
roman var en tidsspegel i största stil och en makt
i samhället. Bland mycket öfverspändt, tomt och
fabriksmässigt finnas der många rena perlor. Såsom
en reaktion mot de osunda företeelserna under nämnda
skede (Sue, Féval o. dyl.) kan man betrakta Dickens’
genomsunda humor, Thackeray, George Eliot, Auerbachs
och George Sands folklifsskildringar. Vid sidan af
tidsromanen (med fritt uppfunna händelser, förlagda
till nutiden) är i senare tid den arkeologiska romanen
(Bulwer, Kingsley, V. Rydberg, Ebers, Flaubert,
Hamerling, Dahn) ganska uppburen, ehuru i densamma
det konstnärliga intresset lätt nog tränges åt sidan af det
populär-vetenskapliga. Familje- och guvernantromanen
odlas i väldig omfattning i England, och på detta
område hafva äfven svenskor utmärkt sig. Herderomanen
har ersatts af byhistorien, skälmromanen dels af
sensationsromanen, dels af kriminalromanen, en
dålig afart, omtyckt i synnerhet i Tyskland. Den
franska psykologisk-sociala romanen utmynnade
under Andra kejsaredömet i äktenskapsbrotts- och
demimonderomanen. Frivol njutningslystnad och
brist på idealitet känneteckna densamma. Under
senaste årtiondena har den förträffliga ryska
romanliteraturen trängt igenom. Dess grundriktning
är en själfull, pessimistiskt färgad realism med
förkärlek för abnorma företeelser. Samma egenskaper
visa fransmannen A. Daudets tidsskildringar, medan
Zolas »vetenskapligt»-naturalistiska metod, som med
våldsam koncentration genomför studier öfver någon
särskild samhällsdetalj, på visst sätt betecknar ett
återfall i platt, moraliserande nyttig-hetstendens. –
Ju mera den utvecklade samfärdseln mellan nationerna
spridt den enas literära alster till den andra, dess
mer ökad betydelse har romanen fått såsom nutidens
verksammaste form för poetisk och halfpoetisk
lifsskildring. Den bättre romanliteraturens
uppfostrande, humaniserande inverkan kan ej skattas
nog högt, medan detta diktslags dåliga alster äro
i betänklig grad egnade att missrikta fantasien och
karaktersdaningcn.

Bland svenska romanförfattare, som uppträdt med
större framgång, märkas Mörk (Sveriges förste
romanförfattare, f. 1714), Cederborgh, Palmblad,
Almqvist, P. Sparre, Fredrika Bremer, Sofia von
Knorring, Emilie Carlén, Wetterbergh (Onkel Adam),
von Zeipel, Blanche, Ridderstad, Bjursten, Marie
Sofie Schwartz, Rosa Carlén, V. Rydberg, Starbäck,
Aurora Lovisa Ljungstedt (psevd. Claude Gerard),
Strindberg och Victoria Benedictsson (psevd. Ernst
Ahlgren). – Af norska namn på detta område framstå
Camilla Collett, J. Lie, Magdelene Thoresen,
Kr. Janson, A. Kielland, K. Elster, Björnson,
A. Garborg, af danska Ingemann, Hauch, Goldschmidt,
Andersen, H. F. Ewald, Bergsöe, Jacobsen, Schandorph
och Gjellerup. Jfr Novell.

Roman, stad i Rumanien. Se Romanu.

Roman, Johan Helmich, »den svenska musikens fader»,
föddes i Stockholm 1694. Vid sexton års ålder
medlem af hofkapellet, fick han fyra år senare på
Ulrika Eleonoras bekostnad resa till London, der
han studerade under Händel, Pepusch och Ariosti samt
väckte sådant uppseende i förnäma kretsar genom sin
skicklighet på violin och oboe, att han 1717 fick
anställning hos hertigen af Newcastle. Genom svenska
sändebudet återkallad till Sverige 1720, blef han
1721 vice och 1727 ordinarie hofkapellmästare, i
hvilken egenskap han enligt samtidas vittnesbörd »lagt
grunden hos oss till en väl inrättad orkester». Åren
1735–37 tillbragte han å nyo på resor till England,
Paris,. Italien och Tyskland, öfverallt stiftande
bekantskap med framstående musikidkare. 1740 blef
R. ledamot af Vetenskapsakademien, som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:36 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfam/0674.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free