Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 13. Pontin - Ruete / 1497-1498 (1889) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rotation ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

hos en kropp såsom motsats till den
s. k. parallelrörelsen, hvilken är så beskaffad,
att alla punkter af kroppen rätlinigt flytta sig
lika mycket och parallelt med hvarandra, då deremot
rotationsrörelsen utmärker sig derigenom att alla
till kroppen hörande punkter under ett och samma
tidselement beskrifva lika stora vinklar kring den
på axeln liggande medelpunkten till den cirkelbåge,
som utgör punktens bana. Rotationshastigheten är
den »vinkelhastighet» (se Hastighet), med hvilken
kroppen roterar, hvarför den ock vid likformig
rotationsrörelse är lika med antalet (helt eller
brutet) hvarf, som på tidsenheten beskrifvas. – Man
kan förflytta en kropp ifrån ett läge till ett annat,
hvilket som hälst, genom att först meddela den en
viss parallelrörelse och derefter en rotation eller
tvärtom. Hvarje rörelse kan derför för tanken eller
i verkligheten sammansättas af samtidiga parallel-
och rotationsrörelser, likasom hvarje rätlinig rörelse
hos en punkt kan upplösas i två eller flere rätliniga
komposanter, till hvilka den förevarande rörelsen är
resultant. Denna upplösning eller sammansättning af
rätliniga rörelser, såsom äfven af hastigheter och
krafter, sker enligt den s. k. kraftparallelogrammen
på ett sådant sätt att resultanten ad är diagonal
i den på de båda komposanterna ab och ac uppritade
parallelogrammen (fig. 1.). Ett dylikt förfaringssätt
tillämpas äfven för



rotationsrörelser. Man brukar beteckna rotationen
till storlek och läge genom en rät linie, som
i ena änden är försedd med en liten halfcirkel
(fig. 2) och tänkes fast förbunden med den
roterande kroppen. Liniens längd representerar efter
omständigheterna rotationens (vridningens) storlek,
hastighet eller hastighetsförändring (acceleration);
dess läge angifver rotationsaxelns läge i kroppen,
och rotationen tänkes försiggå från höger till
venster för en person, som tänker sig belägen med
sin längdriktning utefter linien och med hufvudet
åt samma håll som den lilla halfcirkeln i densammas
ändpunkt. En dylik linie benämnes rotationsmoment. En
kropp, som tänkes samtidigt hafva två rotationer,
AB och AC, kan då enligt den äfven i detta fall
gällande parallelogramsatsen likaväl anses hafva en
enda rotation, nämligen resultantrotationen, AD. –
Två parallella krafter ab och cd (fig. 3), anbragta på
en kropp, kunna ersättas af en enda, med dem parallel
kraft, ef, till sin storlek lika med summan af ab och
cd och med sin angreppspunkt i en punkt e af kroppen,
så belägen, att ab. ae = ec. cd. Detsamma gäller,
om en kropp har tvänne samtidiga rotationer, AB och
CD (fig. 4), kring tvänne parallella axlar; desamma
kunna ersättas af en enda rotation, EF, som till sin
storlek är lika med AB + CD, och med en rotationsaxel
gående parallelt med de förra genom en punkt E, så
belägen, att AB. AE = EC. CD. En analog sats gäller
tvänne olika stora och parallelt, men motsatt riktade
såväl krafter som rotationsmoment. Två lika stora,
parallelt, men motsatt riktade krafter med skilda
angreppspunkter bilda hvad man kallar ett kraftpar
(fig. 5); de motsvara, såsom lätt inses, ett mot deras
plan vinkelrätt rotationsmoment. Två lika stora,
parallelt, men motsatt riktade rotationsmoment
(fig. 6), som icke gå igenom samma punkt, utgöra
ett rotationspar; de motsvara en mot deras plan
vinkelrät parallelrörelse.

2. Astron. Solen, månen, jorden och de öfriga
planeterna, likasom för öfrigt sannolikt alla
himlakroppar, hafva utom sin framåtskridande rörelse
i rymden äfven en rotationsrörelse, hvar och en
omkring sin rotationsaxel. För att bestämma denna
rotationsaxels såväl som den deremot vinkelräta
eqvatorns läge samt rotationstiden, eller tiden för
en hel vridning, iakttager man rörelsen hos vissa
fläckar eller märken på himlakropparnas yta. Med
solen, som är en dels flytande, dels gasformig kropp,
eger det förhållande rum, att rotationstiden är
olika för olika partier af solytan, varierande från
eqvatorn, der den är störst, till polerna, de båda
punkter, i hvilka rotationsaxeln utmynnar. Månens
rotationstid är lika med dess omloppstid kring jorden;
derför vänder månen alltid samma sida åt jorden. Dock
förekomma små afvikelser från denna lag, i det månen
synes långsamt svänga något fram och tillbaka omkring
sitt medelläge och sålunda från tid till annan vänder
mot oss partier af sin bakre yta. Detta fenomen beror
hufvudsakligen på att månens rörelse är elliptisk och
ej cirkelformig, samt, i motsats till dess rotation,
olikformig. Till en del beror detta fenomen, som
sammanfattas under benämningen libration, af verkliga
små ojämnheter i månens rotation. Jordens rotation
är orsaken till vexlingen af dag och natt. Åsigten
om jordens rotation, som redan hos grekerna
omtalas, framställdes under reformationsperioden af
Copernicus. Den var under det närmaste seklet efter
honom föremål för häftiga strider, och flertalet
ansåg, att jorden var i hvila. Vi ega flere bevis på
jordens rotation. Om en kropp roterar, t. ex. om
en tyngd svänges omkring vid änden af en staf
(pendel), uppstår i kroppen en spänning, beroende af
materiens mot rotationen verkande sträfvan att röra
sig rätlinigt (tröghet). Denna spänning benämnes
centrifugalkraft. Denna kraft, som för jorden

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>