Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rusttjenst, krigstjenst till häst mot åtnjutande af viss skattefrihet för jordegendom - Ruszt, stad i ungerska komitatet Oedenburg - Ruta Tourn., R. graveolens L., vinruta, bot., farmak. - Rutabaga. Se Rotabagge - Rutaceæ DC., bot., en nat. fam. af träd och buskar - Rute, socken i Gotlands län, Norra häradet - Rutebeuf, fransk medeltidsskald, samtida med Ludvig den helige - Rutener (rusiner l. rusniaker; sjelfva kalla de sig rusy och sitt land Rus) kallar man de till den slaviska stammen hörande lillryske innevånarna i Galizien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nyare historici nyttja den etymologiskt ohållbara
formen russtjenst. De, som genom rusttjenst
friade (»frälsade») sin jord från skatt till
konungen, kallades frälsemän (se vidare Frälse,
sp. 451). Rusttjenst var således från början en
personlig skyldighet, men öfvergick inom kort
att blifva ett på frälsejord hvilande besvär och
åligger fortfarande sådan jord. Äfven förläning
från kronan medförde för låntagaren skyldighet till
rusttjenst. Med tiden bestämdes, att rusttjensten
skulle fullgöras efter måttet af den afkastning
(ränta) jorden lemnade. Antalet beridna män,
som de rusttjenstskyldige skulle uppsätta,
bestämdes, på grund af särskilda förordningar
(rusttjenstordningar), efter ett i mark (rusttjenstmark)
åsatt värde å de i räntan ingående
persedlar (rusttjenstpersedlar), för hvilka
rusttjenst skulle utgöras. Enligt den senast i 1772
års adliga privilegier fastställda normen skall af
frälsejord utrustas 1 beriden karl för hvarje 580
mark ränta. Förteckningen på de rusttjenstskyldige,
deras gods och det för hvars och ens jord bestämda
antalet mark kallas rusttjenstlängd. Det rytteri,
som bildades genom rusttjenst, bar sedan 1500-talet
namn af adelsfana (se d. o.). Sedan den effektiva
rusttjensten upphört i midten af 1700-talet
och sammandragning af adelsfanan således ej
längre kunnat ifrågasättas, har dock den årliga
rusttjenstlängden fortsatt att föras, äfvensom
beräkningen i rusttjenstmark fortfarande varit
grund vid debiteringen af den rusttjenstbevillning,
som trädde i stället för effektiv rusttjenst. Denna
afgift utgör enligt nu gällande bevillningsförordning
30 öre för hvarje frälsejord påförd rusttjenstmark,
d. v. s. 17,40 kr. för 1 beriden karl (om undantag
vid rusttjenstbevillningens utgörande se Frälse,
sp. 454). Rusttjenstlängd föres i hvarje fögderi i
de landskap, der rusttjenst förekommer.
Äfven i Danmark ålåg rusttjenst (rostieneste)
sedan medeltiden adeln och konungens låntagare
samt bestämdes 1525 närmare efter inkomsten af
förläning eller arfvegods. Den upphäfdes 1661,
återinfördes 1673, men afskaffades för alltid 1679.
Kbg.
Ruszt [rust], stad i ungerska komitatet Oedenburg,
vid vestra sidan af Neusiedlersjön. Omkr. 1,400
innevånare, mest tyskar. Vinodling (»Ruster
ausbruch»).
Ruta Tourn., R. graveolens L., vinruta, bot.,
farmak., typen för nat. fam. Rutaceae DC.,
är en örtartad, blågrön, vidrigt luktande växt
med dubbelt sönderskurna, nästan greniga blad och
gulaktiga blommor, samlade i oregelbundna knippen
i toppen af stjelken och grenarna. Toppblomman
är 5-talig, sidoblommorna 4-taliga; frukterna äro
kapselartade. Vinrutan är vild i södra Europa, men var
förr ofta odlad i våra trädgårdar, emedan den starkt
aromatiska, torkade örten, herba Rutae, användes
såsom magstärkande medicin och vid förkylningar,
vanligen då i form af bränvin, som fått taga till
sig vinrutans beståndsdelar. Den har äfven begagnats
i brottslig afsigt såsom abortivmedel. I det gamla
medlet mithridat (se d. o.) ingick vinruta.
Det uppgifves, att kattor och råttor sky lukten af denna växt.
O. T. S.
Rutabaga [rytabaga’]. Se Rotabagge.
Rutaceae DC., bot., en nat. fam. af träd och
buskar (sällan örter), som hafva motsatta eller
spiralställda, stipellösa blad, hvilka äro enkla
eller parbladiga och försedda med talrika oljegömmor,
som bilda genomskinande punkter. Blomfodret är
4–5-delt; kronbladen äro af samma antal, antingen
fria eller sammanväxta. Ståndarna äro liktaliga med
kronbladen eller 2–3 gånger flere. Frukterna äro
kapslar, antingen sammanhängande eller mer och mindre
skilda. Såsom mera bekanta bland många hithörande
slägten må nämnas Galipea (se Angosturabark), Diosma,
Barosma (se Bucco-blad), Dictamnus (se d. o.) och
Ruta (se d. o.). Åtskilliga nyare botanister
föra till Rutaceae den nat. fam. Aurantiaceae,
hvilken är lätt skild genom sina mångklyftiga,
bärlika frukter, såsom de bekanta sydfrukterna
pomeranser, citroner, apelsiner m. fl. (se Citrus).
O. T. S.
Rute, socken i Gotlands län, Norra häradet. Areal
6,120 har. 601 innev. (1888). R. bildar med Fleringe
och Bunge ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl.,
Visby stift, Norra kontraktet.
Rutebeuf [rytbö’ff], fransk medeltidsskald,
samtida med Ludvig den helige, föddes i Champagne,
tillbragte sitt lif i Paris under högst torftiga
vilkor, men med oföränderligt godt lynne, och dog
omkr. 1286. R. förenade lärd bildning med folkligt
sinnelag. Han skref på anmodan fromma legender för
klostren och grafsånger öfver höga herrar, men hans
rätta natur framträder i frimodiga och originella
stämningsdikter, satirer mot olika samhällsklasser
(framförallt mot det högre presterskapet)
samt lifligt och duktigt berättade fabliaux för
folket. R. utvecklade franska prosodien till större
behag och omvexling. Han är i mycket en föregångare
till François Villon. R:s arbeten utgåfvos 1838
(nya uppl. 1874–75 och 1884).
Rutener (rusiner l. rusniaker; sjelfva kalla de
sig rusy och sitt land Rus) kallar man de till den
slaviska stammen hörande lillryske innevånarna
i Galizien, hufvudsakligen mellan Sán i v, och
Bukovina i ö., samt i nordöstra Ungern, företrädesvis
i komitaten Bereg, Ung, Ugocsa och Marmaros samt i
enskilda trakter i Zemplén och Sáros. De sönderfalla
i flere, ej skarpt skilda underafdelningar,
såsom stojki, huzuler, verchovjaner, i galiziska
berglandet, och dolichnianer, i Ungern. I trakten af
Tatraberget bo ruteniserade goraler af polsk härkomst
och slovakiserade rutener, hvilka bilda öfvergången
till de stambeslägtade slovakerna. Rutenernas antal
i österrikisk-ungerska monarkien uppgår till
omkr. 3,158,000, deraf omkr. 350,000 i Ungern. Nästan
alla äro jordbrukare eller, i berglandet, herdar,
kolare och vedhuggare. Deras kulturståndpunkt
är i allmänhet låg, ehuru de ingalunda sakna
intelligens. De fleste tillhöra grekisk-unerade
kyrkan. Hårdt förtryckt, medan landet tillhörde Polen,
är äfven nu den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
