Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röda skenet, meteor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
somliga ställen skymningen lär hafva räckt dubbelt
längre än vanligt. Förutom dessa efter solens
nedgång och före dess uppgång öfverallt
synliga briljanta färgföreteelser på himlahvalfvet
syntes solen hafva förlorat sin vanliga glans
och stå under hela dagarna liksom i en rök
eller dimma, genom hvilken den alltefter
omständigheterna antog en grön, blå, kopparröd
eller silfverhvit färgton. Äfven månen observerades
om natten flerestädes färgad i grönt.
Färgad sol eller måne uppträdde egentligen
inom tropikerna och omnämnes blott undantagsvis
från högre latituder. En tredje företeelse,
af så mycket större intresse, som den, såvidt man
vet, aldrig förr varit observerad, utgjordes af en
brunröd ring af omkr. 45° diameter, den s. k.
bishopska ringen, som under hela dagen
beständigt omgaf solen och var synlig vid alla
breddgrader. Af dessa trenne slag af optiska
fenomen: den starka rodnaden på himlen morgon
och afton, solens och månens ovanliga färg
samt den bishopska ringen, bibehöll sig ringen
längst, och först d. 3 Juni 1886 blef den, ehuru
ytterligt svag, för sista gången iakttagen (af
professor Forel i Schweiz). Att dessa sins
emellan så olika fenomen härledde sig från en
och samma orsak, fann man deraf att de i sitt
första uppträdande voro i det närmaste
samtidiga, och man enades snart om den åsigten
att de förorsakades af ett ytterst fint stoft
mycket högt uppe i atmosferen. Då det emellertid
blef fråga om hvarifrån detta stoft kommit och
af hvilket ämne det bestod, voro meningarna,
åtminstone till en början, mycket delade.
Somliga vetenskapsmän antoge, att vattengasen i
luften under den ifrågavarande tiden var ökad
till en ovanligt hög grad, hvartill man dock
hade svårt att angifva någon sannolik orsak.
Andra åter ansågo, att detta stoft var meteoriskt.
Men redan i Nov. 1883 hade af Lockyer i
England den förmodan uttalats att fenomenet stod
i förbindelse med den våldsamma eruption, som
d. 26 och 27 Augusti samma år hade förstört
största delen af den lilla ön Krakatoa (se d. o.)
i Sunda-sundet, och som i häftighet och
förstörande verkningar icke haft sin like.
Förutom de ödeläggelser, som åstadkommos genom
den af explosionen uppväckta hafsvågen samt
af det ask- och pimstensregn, som föll ned
öfver kringliggande öar och på angränsande haf,
åstadkom denna eruption en sådan förändring
i lufttrycket, att den derifrån med ljudets
hastighet utgående luftvågen kunde följas i sin
passage 5 till 6 gånger rundt omkring hela
jorden, i det den lemnade tydliga spår efter
sig på de sjelfregistrerande barometrarnas
kurvor å observatorierna i såväl Gamla som Nya
verlden. Ljudet af explosionerna var så starkt,
att det hördes som en kanonad på Ceylon, i
Manila och så långt bort som till ön Rodriguez
uti Indiska oceanen. Det låg nu nära till hands
att antaga, att den ovanliga inblandning i
atmosferen af stoftartade partiklar, som förorsakade
de nämnda, öfver hela jorden spridda
optiska företeelserna, kunde härleda sig från den
rök, som vid Krakatoas utbrott uppsteg till de
högsta luftlagren. Redan så tidigt som i Jan.
1884 tillsatte Royal society i London en
komité för att insamla alla uppgifter, som rörde
Krakatoas utbrott och de ovanliga företeelserna
i atmosferen, samt sedan vetenskapligt bearbeta
det insamlade materialet. Resultatet af denna
undersökning föreligger sedan 1888 i tryck i
ett prydligt qvartband, hvars olika afdelningar
blifvit författade af specialister i särskilda
hithörande ämnen. Beträffande sjelfva hufvudfrågan,
eller huruvida det fina stoft, som
förorsakade det röda skenet, kan hafva kommit
från Krakatoa, uttala sig alla komiténs
ledamöter enstämmigt för sannolikheten af detta
antagande och söka på mångfaldigt sätt gifva
skäl för denna sin åsigt. Äfven andra författare
i ämnet hysa samma uppfattning; och i ett 1888
af Kiessling i Hamburg utgifvet större arbete,
»Untersuchungen über dämmerungserscheinungen»,
som upptager ett rikligt material af
iakttagelser, och hvari noggrant redogöres för de
ovanliga företeelsernas successiva uppträdande
på olika delar af jorden, uttalas med bestämdhet
den åsigten att Krakatoa-utbrottet medfört
det stoft, som gifvit anledning till den intensiva
afton- och morgonrodnaden samt öfriga
samtidigt uppträdande optiska företeelser i
atmosferen. Till stöd för denna mening ådagalägger
författaren, att fenomenets första uppträdande
sammanfaller med Krakatoa-utbrottet d. 26 och
27 Aug. 1883, att det hade sin utgångspunkt
i Sunda-sundet och derifrån spridde sig med
stor hastighet öfver eqvatorial-trakten i riktning
från ö. till v. samt i denna riktning gick jorden
rundt två gånger, hållande sig ända till midten
af Sept. alltjämt inom tropikerna, med undantag
af en långsammare utbredning åt n. n. ö. öfver
Stilla hafvet med de japanska öarna såsom vestlig
gräns. Omkr. midten af Nov. började den
varma zonen att småningom frigöras från
de optiska störingarna i atmosferen. Strömmen
tog en annan riktning och utbredde sig mot de
högre breddgraderna såväl på norra som på
södra halfklotet samt nådde till England och de
skandinaviska landen. Det röda skenet började
att väcka allmän uppmärksamhet i Europa,
der det uppnådde sin största intensitet under
de sista dagarna af Nov. och i början af Dec.
I Upsala observerades detsamma första gången
d. 22 Nov., i Stockholm d. 30 i samma månad.
I början af år 1884 blefvo färgerna på himlen
vid solens upp- och nedgång svagare, men gång
efter annan uppträdde de med ökad styrka på
enstaka orter, medan den bishopska ringen fortfor
att visa sig med oförminskad tydlighet under
hela året 1884 och kunde, såsom förut är nämndt,
åtminstone på höga alpstationer spåras ända till
sommaren 1886. Bland vigtigare iakttagelser
öfver fenomenets utbredning torde böra nämnas,
att det stoftlika ämnet synes icke hafva utbredt
sig jämnt öfver jorden, utan varit samladt liksom
i större klumpar eller vidsträckta moln på
ansenlig höjd öfver jordytan, hvilket förklarar
den olika styrka, med hvilken fenomenen
framträdde på olika ställen och vid olika tider. Dessa
stoftmolns rörelse i de öfre luftlagren måste
hafva varit mycket hastig, i synnerhet i
eqvatorialtrakterna. Redan den 29 Aug. sträckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
