Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slepne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ett tåg mot Ditmarsken stupade S. i spetsen för sitt
garde vid Hemmingstedt (d. 17 Febr. 1500).
Slepne (Isl. Sleipnir), Nord. mytol., Odens grå,
åttafotade häst. En jätte, som åtagit sig att mot
erhållande af Fröja, solen och månen på en vinter
och före första sommardagen uppföra omkring Midgård
en skyddsmur mot bergresarna och rimtursarna,
understöddes dervid endast af sin häst Svadilfare,
som drog dit allt byggnadsämnet och uträttade dubbelt
mera än byggmästaren sjelf. När muren kort före
sommarens inbrott var nära färdig, blefvo gudarna
ängsliga öfver den väntade förlusten af Fröja och de
båda himlakropparna; det gällde att hindra arbetets
fullbordan. Loke fann då på den listen att förvandla
sig till ett sto, som vrenskade mot Svadilfare,
hvilken då sprang bort med Loke och lemnade arbetet
oafslutade Från Svadilfare och Loke härstammar Slepne,
hvars utomordentliga snabbhet antydes genom hans
åtta fötter. Th. W.
Slesvig l. Sönderjylland, fordom hertigdöme,
förenadt med Danmark, numera en del af den
preussiska provinsen Schleswig-Holstein, mellan
Kongeå i n. (gräns mot Nörrejylland) och Ejdern i
s. (gräns mot Holstein). Arealen beräknades till 9,140
qvkm. Till S. hörde öarna Åro och Als i Lilla Belt och
de frisiska öarna i Nordsjön; förr räknades också Åro
och Femern dit. Flere delar af S. hafva särskilda
namn: Sundeved mellan Åbenrå- och Flensborgfjorden,
Angel mellan Eckernfördefjord och Slien, Dänischwald
(Danskeskov) mellan Eckernfördefjord och Ejderkanalen,
Éjdersted mellan Nordsjön och Ejdern. S:s forna
hufvudstad var Slesvig. Om landets geografi för
öfrigt samt dess näringar, förvaltning m. m. se
Schleswig-Holstein.
Historia. I Sönderjylland möttes redan tidigt de
danska och tyska folken i strid. Enligt sägnen
samlades der öboarna under Dan, för att hjelpa
jylländarna med att bygga Kurvirke, och kung Vermunds
son »Uffe den spage» kämpade på Ejderön med framgång
mot sachsernas höfding. Krig hotade att utbryta mellan
den jylländske konung Godfred (Götrik) och kejsar Karl
den store, men den förres efterträdare slöt fred 810,
och Ejder blef då bestämd till gräns. Att Henrik
Fogelfängaren skulle upprättat ett grefskap mellan
Ejder och Slien är helt säkert oriktigt, men vid den
tiden byggde Tyra Danebod gränsvämet Dannevirke. Detta
ödelades 974 af kejsar Otto II, som derefter byggde
Reinoldsborg (senare Rendsborg) på Ejderön, för att
skydda de tyske nybyggarna i Dänischwald. Men denna
borg blef ett tiotal år senare ödelagd, och Sven
Tveskägg förstärkte Dannevirke. 1027 uppgaf kejsar
Konrad II alla anspråk på Slesvig, och Ejder blef på
nytt gräns. Flere danska konungasöner blefvo jarlar i
Slesvig, t. ex. Sven Estridsons son Björn och sedan
Olof Hunger, Knut Lavard samt efter honom hans son
och hans sonson, Valdemar I och II. De siste kallades
hertigar af Jylland eller Sönderjylland, dock utan
att egentligen hafva något hertigdöme. Deremot fick
Valdemar II:s son Abel 1232 S. till län, och detta
stadfästes efter faderns död
1241. Derigenom löstes bandet mellan S. och
konungariket Danmark, ty Abels söner ärfde hertigdömet
efter fadern. Abel kom också snart i fientligt
förhållande till sin broder, konung Erik Plogpenning,
och blef genom giftermål befryndad med de holsteinske
grefvarna. Då man vid Abels död 1252 tog till konung
hans yngre broder Kristofer I i stället för hans son,
blef brytningen fullständig. De följande hertigarna
stodo nästan alltid i ett fientligt förhållande
till sin länsherre och sökte stöd i Holstein,
hvars adel småningom fick insteg i S. Då hertig
Valdemar 1326 valdes till konung, öfverlät han S. åt
sin morbroder grefve Gert, och då denne 1330 fick
lemna det tillbaka, fick han löfte att återfå det,
om Valdemar doge barnlös. Derutaf begagnade sig de
holsteinske grefvarna 1376, då den hertigliga linien
var utdöd och den danske konung Olof hotades af
andra fiender. De intogo S., och 1386 fick grefve
Gerhard VI det som ärftligt län; från denna tid
kom det gamla namnet Sönderjylland ur bruk. Efter
Gerhards död 1404 försökte drottning Margareta att
med godo återvinna S., och hennes efterträdare Erik
af Pommern förde ett hårdnackadt, men olyckligt
krig i samma syfte. 1424 förklarade tyske kejsaren,
att S. vore ett danskt land, men det oaktadt måste
Erik genom freden i Vordingborg 1435 låta Gerhards
son Adolf behålla det. 1440 fick denne af danska
riksrådet hela S. som ärftligt län. Den långa kampen
hade på ömse sidor väckt önskan om en uppgörelse i
godo, och tillfälle dertill erbjöd sig 1459, då Adolf
dog. Dennes systerson Kristian I, som redan var utsedd
till hans efterträdare, sökte nämligen att, i stället
för att indraga S. till Danmark, också att vinna
Holstein och förmådde derför adeln att välja sig till
grefve af Holstein. Han lofvade i »landsprivilegierna»
af d. 5 Mars 1460, att de båda landen skulle blifva
»evigt odelade tillsammans», dock med särskild
landtdag, lagstiftning och förvaltning. Det danska
riksrådet fann sig i denna ordning, som tycktes stärka
freden. Äfven innevånarna i S. voro nöjda med att
upprätthålla förbindelsen, hvaremot holsteinarna från
tysk sida fingo uppbära förebråelsen att de blefvo
danskar. Hvilka olyckliga följder detta förhållande
skulle medföra för Danmark kunde ingen förutse. Efter
Kristians död 1481 valdes båda hans söner till
hertigar, och 1490 delades landen emellan dem på
det sättet att såväl konung Hans som hertig Fredrik
fick en del af S. och en del af Holstein. Delningen
upphäfdes, då Fredrik 1523 blef konung (Fr. I),
men 1544 delade å nyo hans son Kristian III bägge
hertigdömena med sina bröder, Hans d. ä. och Adolf;
Hans fick norra Slesvig (den haderslevska delen)
och Adolf södra (den gottorpska), medan konungen
behöll den mellersta; hvar och en fick dessutom ett
stycke af Holstein. Dessa delningar upphäfde dock
icke enheten, ty landtdagen var gemensam för alla
hertigarna, och adelns gods och egendomar lydde under
en gemensam regering, som också tog hand om landets
gemensamma angelägenheter och styrde å hertigarnas
vägnar (främsta platsen innehades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
