Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sokrates (Lat. Socrates), en af Greklands och alla tiders störste tänkare - Sokrates, grekisk kyrkohistoriker - Sokratiker, lärjunge af Sokrates - Sokratisk, hvad som har afseende på Sokrates - Sol, astron. Se Solen - Sol, Nord. mytol., var enligt den yngre eddan dotter af Mundelföre - Sol, musikt., det franska och italienska namnet på tonen g - Sol, myntv. 1. Se Sou - Sol, myntv. 2. (Plur. soles). Mynt i Peru - Solander, Daniel - Solaneæ Juss l. Solanaceæ Lindl., bot., en nat. fam. af örter och buskar - Solanin, kem., en qväfvehalting glykosid - Solano, en het, sirockon liknande, sydöstlig vind - Solanum Tourn., bot., farmak., ett till nat. fam. Solaneæ Juss, kl. Syngenesia L., ordn. Monogamia, hörande slägte af örter och halfbuskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och att han gjort detta genom att fatta kunskap och
sedlighet såsom inre bestämningar hos menniskan samt,
hvad särskildt etiken angår, utredt bestämningar
hos det sedliga lifvet, hvilka för hans tid varit
epokgörande. Se Schleiermacher: »Über den wert des
Sokrates als philosophen» (i »Gesammelte werke», bd 2,
1838), Lasaulx: »Des Sokrates’ leben, lehre und tod»
(1857), Fouillée: »La philosophie de Socrate» (1874),
Zeller: »Philosophie der griechen» (del. 2; 4:de
uppl. 1876), Ribbing: »Ueber das verhältniss zwischen
den xenophontischen und den platonischen berichten
über die persönlichkeit und die lehre des Socrates»
(1870, i Ups. univ. årsskrift) och »Ueber Socrates’
daimonion» (s. å., ibd.) m. fl. L. H. Å.
Sokrates, grekisk kyrkohistoriker, född omkr. 380
i Konstantinopel, till yrket advokat, författade en
kyrkohistoria (7 böcker), som utgör en fortsättning
af Eusebius’ verk och behandlar tiden 306–439. Detta
verk, som utmärker sig för opartiskhet, men icke
grundar sig på djupare studier, har utgifvits af
Valesius (1668), Hussey (1853) m. fl.
Sokratiker, lärjunge af Sokrates. – Sokratisk,
hvad som har afseende på Sokrates, t. ex. sokratisk
metod, den af Sokrates använda lärometoden att
genom skickligt ställda frågor bringa en lärjunge
att sjelf finna det begrepp, som skall förklaras. Se
vidare Sokrates.
Sol, astron. Se Solen.
Sol, Nord. mytol., var enligt den yngre eddan dotter
af Mundelföre (se d. o.), som för hennes skönhet
kallade henne Sol. Men gudarna vredgades öfver detta
öfvermod, bortförde henne och satte henne att köra
solens vagn. Jfr Måne 2.
Sol, musikt., det franska och italienska namnet på
tonen g.
Sol, myntv. 1. Se Sou. – 2. (Plur. soles). Mynt i
Peru = 2,68 kr.
Solander, Daniel, naturforskare, född d. 12
Febr. 1733 i Piteå, blef student i Upsala 1750 och
var en af Linnés mest intresserade lärjungar. 1759
reste han på dennes rekommendation samt på anmodan
af engelsmännen J. Ellis och P. Collinson till
England för att upphjelpa det naturhistoriska
studiet derstädes. Efter att hafva företagit
en resa till Kanarie-öarna utnämndes han till
biblioteksamanuens vid British museum och deltog
1768–71 i Cooks färd kring jorden. I förening med
botanisten Joseph Banks gjorde S. derunder betydande
naturaliesamlingar och affattade beskrifningår öfver
sina rön. 1771 förordnades han till vice bibliotekarie
vid British museum samt erhöll s. å. juris och
medicine doktors värdighet i Oxford. 1772 blef
han ledamot af svenska vetenskapsakademien och
dog i London d. 13 Maj 1782. S. ansågs för en
af sin tids förnämste naturforskare. Bland hans
skrifter må nämnas: Elementa botanica (1756),
Beskrifning öfver petrifikater och flere smärre
uppsatser i Vetenskapsakademiens i London handlingar.
L-e.
Solaneae Juss. l. Solanaceae Lindl., bot., en
nat. fam. af örter och buskar, utbredd öfver
nästan hela jorden, med undantag af de kallaste
trakterna, samt talrikast förekommande inom
tropikerna. Bladen sakna stipler och sitta
i en högst egendomlig ställning parvis,
ett större och ett mindre tillsammans. Dylika
bladpar stå i 2 rader, och genom förskjutning
komma blomskaften att gå ut från stjelken å
stycket mellan 2 blad, således efter utseendet icke
från någon bladvinkel och på motsatt sida om närmast
nedanför stående blad – hvilket förhållande står i
samband med att stammen utvecklas sympodiskt (se
d. o.). Det sambladiga blomfodret är vanligen
likformigt 5-flikigt, stundom 2-läppigt.
Blomkronan oftast regelbunden, 5-flikig.
Ståndarna 5, med fria strängar samt åtskilda
eller tätt sammanstående l. förenade knappar
(kl. Syngenesia, Monogamia L.) Pistillen är 1.
Frukten är bildad af
2 fruktblad, som hafva en sned ställning i
förhållande till axeln. Fröfästet är mycket
tjockt och uppbär många vanligen njurformiga
frön. Vid mognaden blir frukten ett bär eller en
torr, 2-rummig (hos Datura nedtill 4-rummig) kapsel,
som öppnar sig antingen med flikar eller med lock.
Till familjen höra mer än 1,200 arter i många slägten,
bland hvilka Solanum och Hyoscyamus äro inhemska i
Sverige, hvarjämte Datura och Lycium finnas här och
der likasom vilda. Hos många solanacéer träffas
narkotiska, vanligen pupillvidgande alkaloider
(atropin, daturin, hyoscyamin, duboisin o. s. v.),
hvarigenom de blifva i medicinen användbara,
men andra lemna vigtiga näringsmedel genom ymnig
stärkelseaflagring i de underjordiska delarna (jfr
Potates), och flere gifva ätliga frukter, hvilka
genom sin halt af äpplesyra hafva en syrlig smak
(jfr Judekörsbär). O. T. S.
Solanin, kem., en qväfvehaltig glykosid, C42 H75
NO15, som förekommer i flere arter af slägtet Solanum,
äfven i potatesen, i potatesgrodden och skal. Solanin
bildar fina, färglösa nålar, har bitter smak och är
giftigt. P. T. C.
Solano, en het, sirockon liknande, sydöstlig vind,
som under Juni–Sept. blåser i södra Spanien.
Solanum Tourn., bot., farmak., ett till
nat. fam. Solaneae Juss., kl. Syngenesia L.,
ordn. Monogamia, hörande slägte af örter eller
halfbuskar, med blommorna i knippen från stjelkens
mellanleder. Blomfodret är regelbundet 5-flikigt;
blomkronan hjulformig, med ofta djupt 5-klufvet bräm;
ståndarna 5 med hopstående eller förenade knappar, som
genom 2 hål i spetsen utsläppa frömjölet. Frukten är
ett bär. Vid stränder och i allmänhet hälst på fuktiga
ställen växer S. Dulcamara L., bittersöta, besksöta,
qvesved, som har slak, refvig, nästan slingrande,
buskartad stam, hjertlikt äggrunda, helbräddade,
upptill å stjelken vanligen öronflikade blad, violett
blomkrona, gula ståndareknappar och röda, aflånga
bär. De genom en rad af ur hvarandra utvecklade
grenar uppkomna långa refvorna af qvesveden, som för
öfrigt i folkspråket har en mängd namn (bosört,
matledsqvistar, pukaris o. s. v.), insamlas under
vintern eller tidigt på våren och torkas samt utgöra
den officinella drogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
