Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsskuld, finansv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mellanhänder orsaka. Vid lån, som skola upptagas i
utlandet, är det dock vanligen svårt att undvika
dessa mellanhänder. I sådana fall bör staten genom
offentligt utbud af lånets öfvertagande eller på annat
sätt framkalla konkurrens mellan spekulanter. – Med
hänsyn till den ränta, hvarmed ett statslån löper,
måste man skilja mellan obligationernas nominella
räntefot och den reella räntefoten. Den sistnämnda
bestämmes af förhållandet mellan den nominella
räntefoten och emissionskursen. Ett lån mot 4 procents
ränta, hvars obligationer emitteras till 93 procent,
löper i verkligheten med en ränta af 4,3 procent. Då
ett lån emitteras till pari, är den reella räntefoten
densamma som den nominella. Praxis har stor förkärlek
för lån mot låg nominel ränta med deraf beroende låg
emissionskurs, som betydligt understiger pari, och ett
stort antal statslån äro utgifna på dylika vilkor. För
staten är det dock fördelaktigare att utgifva lånen
till pari eller obetydligt under pari. Emitteras
nämligen ett lån betydligt under pari, erhåller staten
vid lånets upptagande ett betydligt mindre belopp
än obligationernas nominella totalbelopp. Skilnaden
mellan det kapitalbelopp, som staten sålunda förbinder
sig att betala, och det belopp, som staten vid
upplåningen erhåller, eller den s. k. kapitalrabatten,
är i sjelfva verket detsamma som en uppskjuten
räntebetalning. Enär vidare den reella räntefoten
för ett dylikt lån är antingen densamma som eller
ock obetydligt lägre än den, som ett till pari eller
nära pari emitteradt lån skulle betinga, blir ett
lån af förra slaget i regeln betydligt dyrare än ett
lån af senare slaget. Dertill kommer att emission af
lån betydligt under pari hindrar staten att
genom konvertering minska räntan å sin statsskuld. Det
förnämsta föremålet för konvertering är räntefoten,
antingen höjning eller sänkning af densamma, vanligen
det senare. Konvertering är antingen frivillig eller
tvångskonvertering. Den senare formen är i regeln en
förstucken statsbankrutt. Vid den frivilliga
konverteringen erbjuder staten sina fordringsegare valet
mellan att ingå på konverteringen eller att få sina
obligationer inlösta till pari. Förutsättning för
möjligheten af frivillig konvertering är således,
att staten förbehållit sig rätt att uppsäga lånet
i dess helhet till betalning. Konvertering i form
af nedsättning af räntefoten är för statskassan
fördelaktig, först då den allmänna räntefoten sjunkit
under den nominella räntefoten å statens lån. Om en
stat t. ex. vill låna 8 mill. kr. och den allmänna
räntefoten är 5 procent, kan staten antingen utgifva
obligationer med en nominel räntefot af 5 procent
och emitterade till pari, i hvilket fall lånets
nominella belopp blir 8 mill. kr., eller ock utgifva
obligationer med en nominel räntefot af t. ex. 4
procent, i hvilket fall obligationernas emissionskurs
kommer att stå under pari, t. ex. omkr. 85 procent,
och staten således blir tvungen emittera obligationer
för ett sammanlagdt nominelt belopp af omkr. 9,4
mill. kr., för att erhålla de behöfliga 8 mill. kr. Om
så den allmänna räntefoten sjunker till 4 1/2
procent, är det tydligt, att staten, om det första sättet
användts, kan draga fördel af räntans sjunkande
genom att upptaga ett nytt lån å 8 mill. kr. mot
obligationer löpande emot 4 1/2 procent, hvilka då
kunna emitteras till pari, och med de så erhållna
medlen inlösa de gamla 5-procents obligationerna. Har
staten ursprungligen förfarit efter den andra metoden,
kan den ej företaga någon konvertering. Ty då det
gamla lånet måste inlösas till pari, måste staten, för
genomförande af en sådan, upplåna 9,4 mill. kr. mot
4 1/2 procent ränta och med de så erhållna medlen
inlösa det gamla med 4 procent löpande lånet å samma
nominella belopp. Resultatet af en sådan konvertering
blefve således, att staten finge betala ett högre
belopp i ränta än förut. Deraf framgår ock tydligen,
att en stat, som emitterat sina lån betydligt under
pari, i hög grad förhindras att med afseende å den
redan förefintliga statsskulden draga nytta af att den
allmänna räntefotens sjunkande eller förbättring af
statens kredit sätter staten i stånd att upptaga lån
mot lägre reel räntefot än förr. Skulle Sverige i en
icke alltför aflägsen framtid kunna upptaga lån mot 3
procent reel räntefot, kan sålunda den för 1888 års
treprocentslån belöpande räntan, som utgör omkring
3,5 procent reel ränta å det erhållna beloppet,
icke minskas, hvilket deremot kunnat ske, ifall den
nominella räntefoten för berörda lån satts till 3,5
procent och lånet till följd deraf kunnat emitteras
obetydligt under pari. Att en lyckad konvertering
är en vinst för statskassan ar tydligt. Om en sådan
äfven i öfrigt är det allmänna till båtnad, är en
omtvistad fråga.
Innevarande århundrade utmärker sig genom en enorm
tillväxt af statsskulderna. De förnämsta orsakerna
till denna tillväxt hafva varit krig och
jernvägar. – Jämförelsen mellan olika staters skulder
stöter på nästan oöfvervinneliga svårigheter på
grund af de olika vilkor, hvarpå dessa skulder äro
kontraherade. Till grund för en sådan jämförelse kan
läggas antingen skuldernas nominella kapitalbelopp
eller det årliga räntebeloppet. Ingendera af dessa
måttstockar är likväl tillförlitlig. Då en stor
del skulder emitterats under pari, och då staterna
med hänsyn till en stor del af sina skulder ega
i sin makt att inlösa dem efter en lägre kurs än
pari, anger nominalkapitalet icke exakt storleken
af skuldbördan. Dertill kommer, att skuldbördans
tyngd lika mycket beror på storleken af den årliga
räntan som af det kapitalbelopp, som densamma
utgör. Man måste derför äfven taga hänsyn till
de belopp, som årligen måste erläggas i ränta för
statsskulden. Men att fastställa dessa belopp möter
svårigheter af det skäl, att i de kända årliga
utgifterna för statsskulderna ingå äfven utgifter
för amortering. Derjämte är att beakta, att vissa
stater hafva en icke obetydlig icke-räntebärande
statsskuld. Alla de statistiska uppgifter, som
förekomma angående statsskulder, böra derför
användas med synnerligen stor försigtighet. Med
denna reservation kunna meddelas följande uppgifter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
