Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsskuld, finansv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
former, som kredit i allmänhet kan antaga
(se Kredit). Den vigtigaste af dessa
äro de s. k. skattkammareinvisningarna
(Eng. exchequer-bills, Fr. bons de trésor,
T. schatzanweisnngen). Dessa äro vanligen utställda
med kort förfallotid, 3–12 månader, endast
undantagsvis på flere år. De löpa antingen med en
bestämd ränta, eller ock äro de icke räntebärande,
i hvilket fall de liksom vexlar säljas med afdrag
af diskontränta.
Den fonderade skulden är antingen
inlöslig eller oinlöslig. Den inlösliga skulden
omfattar de lån, i afseende på hvilka staten
uttryckligen utfäst sig att afbetala skulden, den
oinlösliga deremot de lån, med hänsyn till hvilka
staten icke iklädt sig någon sådan förpligtelse. Bland
den inlösliga skuldens olika former äro att märka:
1) vanliga amorteringslån, hvilkas afbetalning
sker derigenom att staten på bestämda tider inlöser
obligationer till ett bestämdt belopp, antingen genom
inköp på börsen, efter gängse kurs, eller genom
utlottning af det bestämda antalet obligationer,
som inlösas till pari;
2) s. k. annuitetslån, vid hvilka hvarje
fordringsegare årligen erhåller en bestämd annuitet,
som innefattar både ränta och kapitalafbetalning, och
hvilka antingen äro annuitetslån på visst antal år
eller annuitetslån på lifstid (de sistnämnda kunna
hafva formen af vanliga lifstidsräntor, som gälla
blott för hvarje särskild fordringsegares
lifstid eller af s. k. tontiner), samt
3) premie- eller lotterilån. Af dessa former
eger den förstnämnda afgjordt företräde. Båda de
andra formerna omöjligöra konvertering och hindra
sålunda staten att draga fördel af räntefotens
sjunkande. Annuitetslånen uppmuntra lätt till
konsumtion af kapitalet, då detta återfås i små
summor, hvarjämte, hvad särskildt lifstidsräntorna
beträffar, staten icke kan förutse huru mycket den får
betala. Premielånen lida af samma fel som lotterier
(se Lotteri, sp. 126). – Vid de oinlösliga lånen ega
fordringsegarna icke rätt att fordra återbetalning
af kapitalet. Deremot kan staten ega rätt till
sådan återbetalning. I detta hänseende skiljer man
mellan uppsägbara och ouppsägbara oinlösliga lån. De
förra eger staten uppsäga till betalning till pari,
de senare kan staten återbetala endast på det
sätt att staten sjelf inköper obligationerna.
Derför behöfva ock vid oinlösliga lån af
senare slaget obligationerna endast lyda på
betalning af en viss ränta, som blott är till sin
absoluta storlek bestämd, men icke angifves såsom
en viss procent af en kapitalskuld, hvaremot vid
de uppsägbara oinlösliga lånen räntan framstår
såsom en viss procent af ett kapitalbelopp, som
vid inlösningen af obligationerna måste erläggas,
vare sig att (såsom i Tyskland, Österrike och
numera delvis äfven i England) detta kapitalbelopp
finnes i obligationerna angifvet, eller dessa (såsom i
Frankrike och delvis i England) lyda endast på en viss
ränta, som dock angifves såsom en viss procent af
ett (underförstådt) kapitalbelopp – en skilnad som
endast är af ren formel natur. I praxis användas
i regeln oinlösliga lån med uppsägningsrätt för
staten, om ock denna rätt ibland är begränsad,
så att den ej får begagnas förr än efter vissa
års förlopp. Dessa
oinlösliga lån – eller s. k. perpetuella räntor – äro i
det hela att föredraga framför äfven den bästa formen
af inlösliga lån eller amorteringslånen. Benämningen
perpetuel ränta är så tillvida mindre lämplig, som den
lätt kan förleda till att likställa denna lånetyp med
lån, som icke afbetalas, hvilket är lika oriktigt som
att likställa amorteringslånen med lån, som verkligen
afbetalas. Skilnaden mellan dessa låneformer är endast
den, att staten eger fritt bestämma tidpunkterna för
och storleken af afbetalningarna å den perpetuella
räntan, under det att vid amorteringslånen af
betalningarna äro på förhand bestämda såväl med
afseende å betalningstiderna som beloppet. Å ena
sidan är alltså den perpetuella räntan mycket väl
förenlig med statsskuldens afbetalning, å andra
sidan innebär amorteringslånetypen visst icke
någon garanti för att statens skuld enligt den
uppgjorda planen verkligen kommer att amorteras,
ity att afbetalningarna ju kunna ske genom medel,
som erhållits genom ny upplåning. Det tvång till
verklig skuldamortering, som amorteringslånetypen
förmenats pålägga staten, är derför i det hela
illusoriskt. Så till vida är det alltså ingen reel
skilnad mellan dessa olika lånetyper. Deremot medföra
amorteringslånen den olägenheten att staten, äfven i
tider, då den icke kan minska sin skuld, utan kanske
tvärtom måste öka densamma, ändock formelt måste
fullgöra afbetalningar, till hvilka i så fall medel
måste anskaffas genom ny upplåning. Som emellertid
amortering af äldre skulder medelst ny upplåning
å ena sidan icke leder till verklig minskning af
statsskulden, men å andra sidan är förenad med icke
obetydliga kostnader, är den perpetuella räntan för
staten fördelaktigare än amorteringslånen. Ur denna
synpunkt måste derför 1888 års svenska treprocents
lån betraktas såsom en förbättring af Sveriges
statsskuldsväsende, om ock detta lån, såsom straxt
skall visas, är behäftadt med en brist, som dock
ej har något samband med dess egenskap af perpetuel
ränta.
Statsskulder äro antingen inländska eller
utländska. Till de senare räknas icke blott de lån,
som ursprungligen upptagits i utlandet, utan äfven
de, som efter upptagandet öfvergått från inländska
på utländska händer. – Vidare är att skilja mellan
statslån mot säkerhet (af vissa statens tillgångar
eller inkomster) och statslån utan säkerhet. –
Statsskulder äro i regeln räntebärande. Det
vigtigaste slaget af icke räntebärande statsskuld
är statspappersmynt. – Slutligen kunna statslån vara
frivilliga lån eller tvångslån. Det förnämsta slaget
af tvångslån är numera oinlösligt pappersmynt. –
Med hänsyn till emissionssättet kan staten antingen
1) sjelf ombesörja emissionen genom att för egen
räkning sälja obligationerna på börsen eller genom
allmän offentlig subskription, eller ock 2) använda
banker eller bankhus såsom mellanhänder, hvilka mot
en viss provision öfvertaga lånet till en viss kurs, i
syfte att sedermera sälja obligationerna för en högre
kurs. Den förra metoden besparar staten de ganska
dryga kostnader, som anlitande af dylika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
