Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengårdshult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hyflar, vanligen anordnade så, att stenen, fäst på
ett bord, föres fram och åter under ett vid en
automatisk matningsinrättning anbragt stål,
hvilket skrapar bort stenens ojämnheter, dels af
engelsmannen Hunter konstruerade fräsmaskiner,
så inrättade, att de skrapande verktygen eller
tänderna, som utgöras af små runda stålplåtar;
eller tackjernsbultar, äro anbragta vid periferien
af en cirkelrund, roterande skifva, mot hvilken
stenen frammatas. Båda maskintyperna kunna användas
för plana ytor och listverk samt för afskärning af
block. De enda maskiner, som hittills med framgång
kunnat användas för granit och andra hårda bergarter,
äro den engelska firman Brunton & Triers sedan
1870-talet konstruerade svarf- och hyfvelmaskiner. De
arbetande verktygen hos dessa äro cirkelrunda,
omkr. 1,5 cm. tjocka stålskifvor med koniska kanter,
hvilka sättas i rotation antingen genom särskild
utvexling eller genom att hårdt pressas mot den vid
svarfning roterande och vid hyfling fram- och
återgående stenen, hvarvid ojämnheterna på denna
brytas bort af skifvornas skarpa kanter. Dessa i
hög grad tidsbesparande maskiner lemna, i synnerhet
vid svarfning, en vida bättre arbetsprodukt än
huggningen. För sågning användas dels vanliga, tandade
sågblad af stål (för mycket lösa bergarter), dels
diamantsågar, hos hvilka sågklingans kant är besatt
med diamanter, dels otandade sågblad af jernplåt,
dels ståltrådslinor. I de två senare fallen utföres
nötningen af sand, smärgel eller granuleradt jern
(»stålsand»), hvilka ämnen inmatas jämte vatten. För
smärre pjeser, särskildt inom agatindustrien,
begagnas såsom nötningsmedel diamantpulver och
petroleum. Sågarna äro anordnade antingen som
cirkelsågar, ramsågar eller bandsågar. Vid slipning
bortnötas ojämnheterna på den förut väl huggna,
sågade eller svarfvade ytan derigenom att denna
bearbetas med ett stycke sandsten eller ock med
ett metallstycke samt i vatten utrörd qvartssand,
smärgel eller »stålsand». Detta sker antingen för
hand eller med maskiner, hvilka äro af två olika
typer. Den ena arbetar med oscillerande jernklotsar
eller träramar beslagna med jernribbor, mellan
hvilka slipmedlen införas, den andra med roterande
jernskifvor. Poleringen, som har till ändamål att
gifva den slipade ytan en speglande glans, utföres
på samma sätt som slipningen, men de skarpa, hårda
slipmedlen utbytas mot mindre starkt nötande, såsom
ytterst fin smärgel, tennaska, crocus martis m. fl. På
mycket lösa bergarter eller sådana med ojämn struktur
anbringas ofta en föga varaktig »falsk polityr»
genom öfverdrag med någon fernissa. Inskriptioner
och ornament på polerade ytor anbringas medelst
huggning eller med sandbläster. (Om bearbetning af
takskiffer se d. o.)
Sveriges stenmdastri. Under
medeltidens lifliga byggnadsverksamhet, då de
gotländska kyrkorna, Upsala, Linköpings, Skara och
Lunds domkyrkor samt flere andra monumentala byggnader
uppfördes, begagnade man i mycket stor utsträckning
de förträffliga byggnadsmaterial, som landets kalk-
och sandstenar erbjuda. Detta
var äfven fallet under 16:de årh., då Vadstena
slott byggdes af kalksten, samt under den tessinska
perioden, då i synnerhet Gotlands sandsten erhöll
stor användning. De uppräknade byggnaderna visa
tillfyllest, att stenhuggeriyrket i Sverige i äldre
tider intog en ganska hög ståndpunkt, hvilket för
öfrigt torde framgå deraf att redan på 1100-talet
gotländska stenhuggare införskrefvos till Livland
samt att bearbetad kalksten under 15:de, 16:de och
17:de årh. exporterades. Denna äldre industri aftog
emellertid, i samma mån som byggnadskonsten råkade
i förfall, och har först under de sista årtiondena
å nyo uppblomstrat. Omkr. 1688 anlades Kolmårdens
marmorbruk, hvilket med vexlande framgång drifvits
ända till närvarande tid och vid dekorering och
inredning af monumentala byggnader utöfvat ett
visst inflytande, hvarjämte derstädes också drifvits
en icke obetydlig tillverkning af grafvårdar,
husgeråds- och smärre prydnadssaker. Detta har
äfven varit fallet vid det verldsberömda porfyrverket
i Elfdalen, som anlades på 1770-talet,
egentligen för att bereda arbetsförtjenst åt öfre
Dalarnas fattiga befolkning. Af större betydelse
än de ofvan nämnda har under de senare åren den
gren af stenindustrien blifvit, som grundar sig
på granitens tillgodogörande. Redan mot slutet
af 1600-talet användes nämnda bergart för vigtigare
ingenjörsarbeten och under senare delen af 1700-talet
egde staten väl ordnade granitbrott vid Karlskrona.
Dock var det först vid midten af innevarande
århundrade som bergarten gaf upphof åt en verklig
industri, nämligen 1844, då det ännu befintliga
stenhuggeriet på Malmön i Bohus län anlades af
köpmannen C. A. Kullgren och öfversten N. Ericson.
Liknande affärer grundades 1850 af F. H. Wolff i
Bleking och i början af 1860-talet af Wennerström
och Berg i Stockholm; 1870 anlades på Malmön det
första större granitsliperiet, några år senare
inkom den tyska firman Kessel & Röhl, som utöfvat
stort inflytande på granitindustrien, och derefter
hafva de mycket goda naturliga förutsättningarna för
en stor granitindustri i Sverige kommit att för
hvarje år i allt större utsträckning tillgodogöras.
Landets outtömliga tillgångar på för olika
byggnadsändamål passande granit och gneis
bearbetas nu förnämligast längs kusterna i Bohus
län, mellan Lysekil och norska gränsen, i Halland
emellan Varberg och Halmstad, i Bleking
emellan Karlshamn och Karlskrona, i Småland emellan
Påskallavik och Vestervik, i Östergötland i Jonsbergs
skärgård och vid Grafversfors, i Stockholmstrakten
m. fl. st. Den egentliga afsättningen är på
utlandet, i synnerhet Tyskland, Danmark och England,
och hufvudprodukterna äro gatsten, oarbetade block,
kaj- och brobyggnadssten samt grafvårdar och
andra monument. Granitsliperier finnas på Malmön,
nära Vestervik, vid Grafversfors och i Stockholm.
Sedan några år utgöra svart diorit, diabas och
hyperit, som brytas i nordöstra Skåne, Småland och
Vestergötland, ett i utlandet lifligt efterfrågadt
material till grafvårdar. De till prydnadsföremål
oöfverträffliga Elfdalsporfyrerna, af hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
