Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjerngrupp kallas hvarje anhopning af stjernor på himlahvalfvet - Stjernhjul, mek. Se Kugghjul - Stjernholm, gods i Nikolai socken, Jönåkers härad, Södermanlands län - Stjernhvalf. Se Hvalf - Stjernkammaren (Eng. Star chamber, Lat. Camera stellata) var namnet på en engelsk öfverdomstol - Stjernkarta kallas planframställning af himmelssferen med dess stjernor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kikare i stjernor, t. ex. stjerngruppen Praesepe i
Kräftans stjernbild. De flesta stjerngrupper äro
teleskopiska, och öfver hufvud visa de ljussvagaste
stjernorna den största tendens till anhopning. Sålunda
är Vintergatan till sin sammansättning ingalunda
en homogen massa af stjernor, utan kan snarare
betraktas såsom sammansatt af en otalig mängd
mer eller mindre framträdande stjerngrupper. De
flesta stjerngrupper finnas äfven i Vintergatan. De
teleskopiska stjerngruppernas form och utseende äro
mycket vexlande. Än utgöra de en mer eller mindre
gles, mer eller mindre regelbunden anhopning af
en ej alltför stor mängd svaga stjernor, stundom
med en ljusstarkare centralstjerna. Än tränga sig
stjernorna tillhopa, medan deras antal växer och
formen blir regelbundnare. Så i de vanligen alldeles
runda s. k. »globular clusters», hvilka på en yta
af några qvadratminuter innehålla en oräknelig
mängd svaga stjernor, företeende anblicken af ett
lysande stoft, tätare hopadt ju närmare man kommer det
vanliga töckenformiga midtpartiet. Exempel härpå äro
stjerngrupperna 47 Tucani och omega Centauri. Slutligen
finnas stjerngrupper, hvilka äfven under den
starkaste förstoring icke låta upplösa sig i stjernor,
utan helt och hållet hafva utseendet af nebulosor,
från hvilka de skiljas derigenom att de gifva ett
kontinuerligt spektrum, medan nebulosorna, som äro
gasformiga, gifva ett diskontinuerligt. En stor
mängd stjerngrupper finnas upptagna i John Herschels
»General catalogue of nebulae and clusters» (1864).
K. B.
Stjernhjul, mek. Se Kugghjul.
Stjernholm, gods i Nikolai socken,
Jönåkers härad, Södermanlands län, vid
Stjernholmsfjärden och Stjernholms jernvägsstation
å Oxelösund–Flen–Vestmanlands jernväg. Det omfattar
10 5/6 mtl och är med underlydande tegelbruk taxeradt
till 335,900 kr. (1889). S., fordom kalladt Bensborg,
grundlades af J. Silfverstierna 1638. Det löstes af
M. Lindhielm från reduktion, innehades under nästan
hela 1700-talet af slägten De Besche och eges f. n. af
hertig d’Otrante.
Stjernhvalf. Se Hvalf.
Stjernkammaren (Eng. Star chamber, Lat Camera
stellata) var namnet på en engelsk öfverdomstol, som
erhöll sin första instruktion af Henrik VI år 1453
samt fick en betydligt utvidgad makt under Henrik VII
och Henrik VIII. Denna domstol (som hade sitt namn
efter det med stjernor målade taket i sessionsrummet)
var egentligen ett utskott af Council eller af Privy
council, men berodde till sin sammansättning i hög
grad af konungens godtycke. Gränserna för dess
jurisdiktion voro till den grad obestämda, »att
alla förbrytelser kunde af densamma undersökas och
bestraffas, om konungen ville». I strid mot vanlig
lag egde Stjernkammaren rätt att döma efter hörsägen
och nyttja tortyr. Sålunda organiserad, användes
den särskildt af de stuartske konungarna som ett
kraftigt medel till den individuella och nationella
frihetens förtryckande. Domstolen upphäfdes 1641,
samtidigt med den lika
förhatliga Höga kommissionen, af Långa parlamentet.
Stjernkarta kallas planframställning af himmelssferen
med dess stjernor samt de cirklar, med hvilka
den tänkes indelad. Till stjernkartor användes
allmänt – t. ex. då man vill afbilda en kalott af
sferen eller den ena eller andra hemisferen – den
s. k. stereografiska projektionen. Denna erhålles,
om man på ett plan, som tangerar sferen i en punkt
N (exempelvis nordpolen, om man vill afbilda norra
hemisferen), projicierar hvarje punkt P af den del
af sferen, som skall afbildas, derigenom att man
från den till N diametralt motsatta punkten S drager
linien SP och utdrager densamma, tills den träffar
tangerande planet i en punkt p. Projektionen är
så beskaffad att, om N exempelvis vore nordpolen
och således S sydpolen, kartan återgifver sferens
meridianer eller deklinationscirklar såsom räta
linier (radier i figuren) och parallelcirklarna på
sferen såsom koncentriska cirklar. Denna projektion
är i sina minsta delar likformig med originalet. –
En annan äfvenledes mycket använd projektion, den
gnomoniska, erhålles, om man i st. f. punkten S väljer
sferens medelpunkt till den punkt, från hvilken man
projicierar på tangerande planet. Denna projektion
liknar den stereografiska, men skiljer sig från
denna förnämligast derigenom att afstånden mellan
motsvarande parallelcirklar blifva i båda fallen
olika. Den gnomoniska projektionen är i närheten af
tangeringspunkten en trognare afbild af originalet än
den stereografiska, men längre från tangeringspunkten
af mindre noggrannhet. Den lämpar sig derföre blott
till afbildning af mindre kalotter af sferen. – Vill
man framställa en zon af sferen, t. ex. ett bälte
omkring parallelcirkeln för 60° deklination, så
projicierar man från sferens medelpunkt på en konisk
yta, som tänkes tangera sferen vid ifrågavarande
parallelcirkel, hvarefter man tänker sig konen
(uppklippt och) utvecklad i ett plan. Den karta,
som så uppstår – i konisk projektion – återgifver
sferens meridianer såsom räta linier, som konvergera
mot en och samma punkt (f. d. konens spets), och
parallelcirklarna blifva koncentriska cirklar kring
denna punkt såsom medelpunkt. Äfven detta slags
projektion har sina afarter, till hvilka kan räknas
den särskildt för afbildning af eqvatorszonen (och
för nautiska geografiska kartor) använda Mercators
projektion.
Af äldre kartverk öfver stjernhimmelen (under antiken
och medeltiden användes endast himmelsglober)
äro att nämna Bayers »Uranometria nova» (1603,
i 51 kartor, jfr art. Stjerna), jesuiten Schillers
»Coelum stellatum christianum» (1627), så benämndt,
emedan stjernbilderna här äro namngifna efter helgon,
Hevelius’ af 54 kartor bestående atlas »Firmamentum
Sobiescianum» (1690), Flamsteeds »Atlas coelestis
britannicus» (1729) samt Bodes stora »Uranographia»
(1801). Samtliga dessa kartor innehålla, utom de
kartlagda stjernorna, äfven de symboliska figurer,
som sedan gammalt tänktes täcka stjernbilderna. Genom
denna anordning förlora emellertid kartorna mycket i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
