Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storhet, matem., kallas allt hvad som kan ökas eller minskas - Storhetman. Se Hetman - Storhetstecken. Se Matematiska tecken - Storjungfrun, en fordom kronan tillhörig, år 1620 åt Söderhamns stad »till mulbete» upplåten ö i Bottniska viken - Storken. Se Storkslägtet - Stork-foglar, Ciconiidæ, zool., familj, tillhörande ordningen vadare (Grallatores) bland foglarna - Storknäbbörter, bot. Se Geranieæ - Stor-kobbe, zool. Se Själdjur - Storkors. Se Ordnar 3 - Storkslägtet, Ciconia, zool., tillhör fam. storkfoglar (Ciconiidæ), ordn. vadare (Grallatores) och foglarnas klass - Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Se Nikolai - Storkyro (F. Iso-Kyrö), socken i Vasa län, Ilmola domsaga, Korsholms härad, Finland - Storlabb, zool. Se Labbslägtet - Storlien, station på Norra stambanan - Storlommen, zool. Se Lommarna - Storlucka, skeppsb., den största, vanligtvis för-om stormasten befintliga fyrkantiga öppningen i däcket - Storm, meteor., betecknar egentligen en mycket stark blåst och motsvarar i denna bemärkelse 10 grader i den (12-gradiga) Beaufortska vindskalan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
emedan denna definition tydligen förlorar all betydelse
för en sådan storhet som längdstorheten. Storheterna
indelas i rumstorheter och talstorheter; till
dessa har man stundom lagt ett tredje slag, de
intensiva storheterna, t. ex. hastighet, ljusstyrka
o. s. v., men då dessa betraktas såsom storheter,
representeras de antingen genom tal eller geometriska
storheter och behöfva derför ej bilda en särskild
klass. För öfrigt indelas storheter med hänsyn till
det sätt, hvarpå de kunna ökas eller minskas, i
kontinuerliga och diskreta (se Kontinuerlig), vidare
i konstanta och variabla, i bekanta och obekanta,
i kommensurabla och inkommensurabla o. s. v. Jämte
de egentliga (ändliga) storheterna har man stundom
antagit oändligt stora och oändligt små sådana
(jfr art. Oändligheten). Undersökningen af de olika
storheterna och deras egenskaper tillhör
matematiken (se d. o.). G . E.
Storhetman. Se Hetman.
Storhetstecken. Se Matematiska tecken.
Storjungfrun, en fordom kronan tillhörig, år 1620 åt
Söderhamns stad »till mulbete» upplåten ö i Bottniska
viken. Der finnes (sedan 1838) en större fyr med fast,
hvitt sken i ett omkr. 20 m. högt stentorn och med
en lysvidd af 16 minuter. Lotsuppassningsställe och
fiskeläge. A. G.
Storken. Se Storkslägtet.
Stork-foglar, Ciconiidae, zool., familj, tillhörande
ordningen vadare (Gratlatores) bland foglarna. Näbben
är längre än hufvudet och tjockare än hos hägrarna
(se d. o.). Benen äro mycket långa. Bindhuden mellan
framtårna är något större än hos hägrarna. De omkr. 20
arterna tillhöra företrädesvis Gamla verlden. De lefva
på vattenrika slätter, lifnära sig af djurisk föda
och bygga sina bon i träd eller på byggnader. Till
denna familj räknas slägtena storken (Ciconta),
marabu (Leptoptilus), gapnäbben (Anastomus) m. fl.
L-e.
Storknäbbörter, bot. Se Geranieae.
Stor-kobbe, zool. Se Själdjur.
Storkors. Se Ordnar 3.
Storkslägtet, Ciconia, zool., tillhör fam.
storkfoglar (Ciconiidae), ordn. vadare (Grallatores)
och foglarnas klass. Genom sin raka näbb och
sitt befjädrade hufvud skiljer det sig från öfriga
slägten i familjen. 6 arter äro kända; alla, utom en
(syd-amerikansk), tillhöra Gamla verldens fauna. Den
mest bekanta är Hvita storken (C. alba), hvit med
svarta eller svartbruna vingar; kroppslängd 110
cm. Denna art förekommer mer eller mindre talrikt
i de flesta europeiska land, utom de nordligaste;
i England saknas den. I Skandinavien häckar den
endast i Danmark, Skåne och Halland, i de nordligare
delarna visar den sig endast tillfälligtvis. I
Norge observeras blott enstaka storkar årligen,
och i Finland hafva blott några få exemplar blifvit
iakttagna. Som flyttfogel anländer storken till Skåne
i början af April och flyttar bort efter midten af
Aug. Vid flyttningstiden samlas storkarna i flockar
för att företaga den långa färden, hvars mål är det
eqvatoriala Afrika. Eljest lefva de parvis i engifte,
och man har anledning antaga, att de bland storkarna
ingångna äktenskapsförbindelserna gälla för hela
lifvet, liksom förhållandet är med svanen och några andra
foglar. Det en gång tillrustade boet, som bygges
på taket eller skorstenen af ett hus eller på ett
större afstympadt träd, plägar storken sedermera
årligen begagna. I byggnadsarbetet deltaga bägge
makarna. Sedan äggen, 3–5 till antalet, blifvit
lagda, tillföres åt honan, som ensam rufvar dem,
föda af hannen. Storkens föda utgöres företrädesvis
af hvarjehanda smärre djur, mest insekter och
groddjur. Åt sina gladare känslor gifver storken
uttryck genom att smälla eller »klappra» med
näbben på ett egendomligt sätt. Många fabler hafva
fästs vid storken. Föreställningen att ett storkbo
skulle skydda huset för eldfara, att han vore en
uteslutande nyttig fogel, ehuru han dödar och med
begärlighet förtär fogel- och harungar, har sedan
gammalt skaffat honom skydd hos landtbefolkningen
och stor popularitet hos unga och gamla. – Svarta
storken (C. nigra) är svartaktig, med bröst och mage
hvita. Han förekommer i Sibirien och östra Europa.
I Sverige häckar han, ehuru sällan, i några skogrika
trakter. I lefnadssättet öfverensstämmer han med
föregående art. L-e.
Storkyrkoförsamlingen i Stockholm. Se Nikolai.
Storkyro (F. Iso-Kyrö), socken i Vasa län,
Ilmola domsaga, Korsholms härad, Finland, utgör ett
imperielt pastorat af 1:sta kl., Åbo ärkestift, Vasa
öfre kontrakt. Socknen genomflytes af Kyröelf och har
fordom omfattat alla församlingarna utmed dess öfre
lopp. Arealen är numera 347 qvkm. Befolkningen,
finsktalande, uppgår till 7,352 personer
(1887). Socknen är den rikaste och bäst odlade
i Österbotten. Dels på elfvens is, dels på Napue
bys mark, omkr. 5 km. från socknens kyrka, led Karl
Armfelt med svensk-finska hären det bekanta nederlaget
i Storkyro d. 19 Febr. 1714. A. G. F.
Storlabb, zool. Se Labbslägtet.
Storlien, station på Norra stambanan, den vestligaste,
nära riksgränsen, i Åre socken, Jämtlands län. Den
är belägen i en dalgång, 590 m. öfver hafvet, på ett
afstånd af 748 km. från Stockholm och 106 km. från
Trondhjem. För den välgörande bergsluftens skull är
platsen om sommaren besökt af en mängd personer.
Storlommen, zool. Se Lommarna.
Storlucka, skeppsb., den största, vanligtvis
för-om stormasten befintliga fyrkantiga öppningen
i däcket. De öfriga luckorna kallas förlucka,
akterlucka, maskinlucka, hvarjämte på örlogsfartyg
finnas gångbordsluckor. Sådana luckor, som icke äro
afsedda för lastning och lossning, utan äro försedda
med trappor, kallas merendels nedgångar. Jfr Lucka
1. R. N.
Storm, meteor., betecknar egentligen en mycket stark
blåst och motsvarar i denna bemärkelse 10 grader i den
(12-gradiga) Beaufortska vindskalan (se d. o.) och 5
grader i den (6-gradiga) s. k. landskalan. Man plägar
emellertid med storm äfven förstå sammanfattningen
af de fenomen, som uppträda tillsammans med stormigt
väder. I denna bemärkelse säges t. ex. att cyklonerna
äro hvirfvelstormar, och en dylik betydelse har ordet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
