Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Styfkjortel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Henriksson Horn, i onåd hos konungen, men användes likväl
1591 å nyo såsom befälhafvare, besegrade i Aug. en
rysk styrka i Ingermanland och slöt sig derefter
till Klas Fleming under dennes tåg till Novgorod.
Den 10 Juli 1592 utnämndes han till befälhafvare
i Narva, der han förblef i fem års tid samt med kraft
höll slottet och slottsbesättningen i stånd, trots
nöd, sjukdomar och de från Ryssland hotande farorna.
Genom den erfarenhet i krigiska värf han vunnit,
den duglighet han ådagalagt och sin kända trohet
mot konungen var S. nästan sjelfskrifven
att efter Klas Flemings död erhålla befälet
i Finland. Också blef han i Juni 1597 kallad till
Finlands styresman och krigsöfverste öfver trupperna
derstädes. Han var icke i alla afseenden lämplig
att handhafva detta svåra värf. Trofast och
gladlynt vann han med lätthet vänner,
men saknade den befallande kraft, genom
hvilken den döde marsken tvingat sin omgifning
till lydnad. Hans följande öden sammanfalla
med Sveriges och Finlands allmänna historia.
Då hertig Karl i Sept. 1597 landsteg invid Åbo,
blef S. slagen nära Kuppis och måste lemna Åbo
slott utan hjelp, hvarför det föll i hertigens
händer. Vid jultiden s. å. lyckades han
dock åter blifva herre öfver slottet och landet.
Den 5 Juli 1598 afseglade han med omkr. 3,000 man
finska och utländska trupper från Åbo, i syfte att
i Sverige komma konung Sigismund till hjelp, och
anlände, sedan han landstigit på Åland, men
förgäfves manat Kastelholms fäste att gifva sig, d. 25
s. m. till Gröneborgs hamn, sex mil norr om Stockholm.
Expeditionen var emellertid för tidig, ty
Sigismund hade ännu icke landstigit i Sverige,
hvarför S., hotad af hertig Karls försvarsanstalter,
måste återvända med oförrättadt ärende. Ett nytt
landstigningsförsök i Okt. s. å. misslyckades
likaledes. Kort derefter utnämndes Axel Kurck till
krigsöfverste i Finland och ställdes sålunda
vid S:s sida, medan denne förblef ståthållare, hvilket
kanske tyder på att konungen icke var fullt belåten
med S. Äfven i öfrigt blef S:s ställning allt
svårare. Sedan hertig Karl i Aug. 1599 landstigit
på Finlands södra kust, inneslöt S. sig i Åbo
slott, men måste redan d. 9 Sept. med den fientlige
befälhafvaren Joakim Scheel öppna en underhandling,
hvilken ledde till slottets uppgifvande.
Den 7 November 1599 ställdes S. jämte andra
af konungens anhängare i Finland till rätta inför
en af hertigen tillsatt domstolskommission, som
fällde honom till döden. Han blef dock af hertigen
benådad till framtida undersökning och fördes
fången till Stockholm. Han leddes ännu samma år två
gånger till afrättsplatsen, men benådades å nyo.
Följande år upprepades i Linköping samma spel. Han
lärer dä skämtsamt hafva yttrat: »de saliga
herrar riksråder skola väl nu undra, hvart jag
tagit vägen, emedan jag icke kommer efter dem till
himmelen, såsom de väntat». Derefter satt han
tvänne år fången på Gripsholms slott, men återfick i
Augusti 1602 sin frihet på finska adelns förbön. S.
användes sedermera såsom krigsöfverste i Livland,
men blef 1605 plötsligt kallad till Stockholm,
anklagad och dömd till döden, men
för femte gången benådad. Han förblef sedan fången
på Gripsholm intill sin död, i Maj 1620. Huruvida
han, såsom Karl IX misstänkte, gjort sig skyldig
till förrädisk förbindelse med fienden, då den
sista förföljelsen öfvergick honom, är icke utredt.
M. G. S.
Stålbad, konstgjorda jernhaltiga bad, som beredas
derigenom att badvattnet erhåller en tillsats af
3–4 s. k. stålkulor (globuli martiales), eller en
blandning af 60 gr. jernvitriol och 30 gr. vanligt
dubbelt kolsyradt natron. C.
Stålberg, Karolina Vilhelmina, vitter författarinna,
född i Stockholm d. 26 Nov. 1803, debuterade 1826
med ett poetiskt arbete, Min ungdoms idealer,
hvilket 1831 följdes af Poetiska försök af
Vilhelmina. Efter att hafva skrifvit åtskilliga
noveller, Ingrid Örnefot och Axel Nilsson Tott
(1832), Den lyckliga omnibusfärden (1838) m. fl.,
utgaf hon 1839 sin första större roman, Emmas
hjerta (3:dje uppl. 1884). Hennes senare literära
produkter utgöras af ett par arbeten i bunden form,
Diodes och Lydia (1841) och Lyriska toner (1843),
skildringar ur hvardagslifvet: Major Müllers döttrar
(1845), De begge aristokraterna (1847), m. fl., och
en mängd till omfånget mycket betydande historiska
romaner, bl. a. Catharina Månsdotter (2 del., 1848;
ny uppl. 1875), Drottning Filippa (2 del. 1849; ny
uppl. 1873), Christina, drottning af Sverige (1861;
2:dra uppl. 1863) och Bröderna Stålkrona (2 del.,
1863). Hon skref dessutom Försök till ett nordiskt
mythologiskt lexikon (1844), Blomsterspråket,
historiskt, mythologiskt och poetiskt tecknadt
(1843), Om svenska prinsessor (1858), barnböcker,
gåt- och charadsamlingar m. m. Vilhelmina S. intog
icke något framstående rum vare sig som prosaist
eller skaldinna, men egde en stor läsarekrets. Hon
bodde i Stockholm till 1870, då hon flyttade till
Mariefred. Död derstädes d. 23 Juli 1872.
Stålbleck. Se Bleck.
Stålbom, Johan, porträttmålare, f. 1712 i finska
landskapet Nyland, kom till Stockholm i målarelära
och blef 1733 lärling hos porträttmålaren Lor. Pasch
(d. ä.). Man känner eljest intet om hans öden mer,
än att han senast på 1740-talet bosatte sig i
Östergötland. I Linköping är han representerad i
stiftsbiblioteket bl. a. genom porträtt af M. Lidén
och H. Sparschuch samt i konsistoriet genom porträtt
af A. O. Rhyzelius och P. Filenius. Eljest äro hans
bilder spridda i familjesamlingarna i Östergötland. De
bättre af dem utmärkas genom en energisk teckning och
en kraftig, men ej fin färg, som eger starka köttoner
med grönaktiga eller gråaktiga skuggor. S. afled å
sin gård Orräng (Grebo socken) i Nov. 1777. Flere af
hans porträtt äro graverade af Fritzsch och Gillberg.
-rn.
Stålbriljanter l. ståldiamanter utgöras af små
stålstift, hvilkas hufvud äro slipade i facetter,
och hvilka fästas som prydnader på åtskilliga föremål,
såsom broscher, armband, ringar m. m.
Stålbrons l. kromstål, stål framstäldt enligt
Uchatius’ metod. Se Jern, sp. 1138.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
