Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Suyderhoef ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systemet och hafva till egentlig vigt 1,96. Deremot
kristalliserar det naturliga svaflet och det
svafvel, som erhålles genom afdunstning af dess
lösning i kolsvafla, uti genomskinliga, citrongula,
till rombiska systemet hörande kristaller med egentl.
v. 2,056. De monosymmetriska kristallerna undergå inom
kort molekylarförändringar och blifva ogenomskinliga.
Afkyler man kokande svafvel genom att hälla det i
kallt vatten, får man en elastisk och seg massa,
hvilken innehåller en särskild, i kolsvafla olöslig,
amorf, allotropisk modifikation af svafvel. –
Svafvel oxideras af salpetersyra till svafvelsyra,
det förenas med de flesta metaller till sulfuret, och
det löses af kaustika alkalier, hvarvid sulfhydrat och
undersvafvelsyrliga salter bildas. I sina föreningar
förekommer svafvel såsom två-, fyr- eller sex-atomigt
grundämne. I förening med väte och metaller är det
alltid tvåatomigt och liknar då mest syret. I förening
med syre är det oftast fyr- och sexatomigt. Svaflets
atomvigt, som tecknas S, är 32. Svafvelgasens egentl.
v. är vid 500° 6,66, men vid 1,000° 2,22. Den förra
gastätheten motsvarar molekylen S6, den senare S2.
Svaflets oxider äro tvänne, nämligen SO2,
svafveldioxid, vanligen kallad svafvelsyrlighet
(se d. o.), och SO3, svafveltrioxid
l. svafvelsyreanhydrid. Den sistnämnda oxiden
bildar silkesglänsande fina nålar, som starkt
ryka i luften och med yttersta häftighet förenas
med vatten till svafvelsyra, dess hydrat. Svafvel
användes hufvudsakligen till krutberedning, till
vulkanisering af kautsjuk, för tillverkning af
flere kemiskt tekniska fabrikat och i medicin. Till
medicinskt bruk användes dels svafvelblomma och
dels svafvelmjölk. Det sistnämnda preparatet är
mycket fint fördeladt svafvel, hvilket utfälles
vid tillsats af saltsyra till den lösning af
kalciumpolysulfuret, som erhålles, om svafvelblomma
kokas med kalkmjölk. P. T. C.
Svafvelalkohol, kolsvafla (se d. o.).
Svafvelammonium, kem., erhålles genom afkylning
af 2 vol. ammoniakgas och 1 vol. svafvelväte,
i form af färglösa kristaller (H4N)2 S, som vid
vanlig temperatur sönderdelas i ammoniak och
ammoniumsulfhydrat. Vätesvafladt svafvelammonium
är ammoniumsulfhydrat (se Ammoniak-salter).
P. T. C.
Svafvelantimon. Se Antimon.
Svafvelarsenik. Se Arsenik.
Svafvelbad. De så talrikt representerade naturligen
svafvelhaltiga helsovattnen, hvilkas egendomlighet
ligger i en viss halt af svafvelalkali och fri
svafvelvätegas, åtnjuta äfven såsom bad ett stort,
om ock omtvistadt, anseende, trots den ytterligt ringa
mängd, hvaruti nämnda karakteristiska ämnen förekomma
i desamma. Nyare tiders rationellare åskådningssätt
bedöma också värdet af dessa bad mindre från deras
ringa svafvelhalt än från deras öfriga egenskaper
som termalbad. De mest berömda svafveltermer äro
Pyrenéerbaden (Eaux-bonnes, Cauterets, Barèges)
samt Aachen, Aix-les-bains, Baden vid Wien. Äfven
de svenska hafsgyttjorna hålla en ej ringa mängd
fritt svafvelväte. De konstgjorda svafvelbaden,
som äro mycket använda,
särdeles i hudsjukdomar, kunna deremot försättas med
vida verksammare qvantiteter af svafvelalkalier. Då
ett naturligt svafvelbad icke håller mer än högst
5 à 10 gr. svafvelalkali, beredas de artificiella
vanligen med tillsats af 75 till 125 gr. svafvelkalium
(svafvellefver) eller lika mängd undersvafvelsyrligt
natron. Dessa bad tagas vanligen i väl täckta badkar,
enär inandning af vätesvafvelångorna är skadlig.
C.
Svafvelbalsam, ett preparat, som erhålles, om linolja
upphettas med svafvel och massan efter afsvalning
utblandas med terpentinolja. Svafvelbalsam,
som förr brukades såsom utvärtes medicin,
begagnas numera vid förgyllning af porslin.
P. T. C.
Svafvelbarium. Se Barium.
Svafvelbaser. Se Sulfhydrat.
Svafvelblomma. Se Svafvel.
Svafvelbly. Se Blyglans.
Svafvelbrukstionde. Se Bergverkstionde.
Svafvelcyan. Se Cyan.
Svafvel-eter, kem. Se Eter 2.
Svafveleterhygrometern, en stundom förekommande
benämning på Daniells hygrometer.
Svafveljern. Se Jern 1.
Svafvelkalcium. Se Kalcium.
Svafvelkalium. Se Kalium.
Svafvelkis (pyrit), miner., är en af de i naturen
allmännast förekommande föreningar af svafvel
och jern, med ovanligt stor utbredning på såväl
gångar som lager inom alla formationer, från de
äldsta kristalliniska till de yngsta alluviala. På
malmgångar, der andra svafvelmetaller förekomma,
är den en trogen följeslagare, ibland såsom
primär bildning, ibland såsom psevdomorfos, efter
bl. a. magnetkis, kopparkis, arsenikkis och
silfverglans. Såsom afsättning ur varma källors
vatten bekläder den ofta termernas stigrör. I
de kristalliniska skiffrarna förekommer den dels
som enskilda kristaller, dels som impregnationer,
dels i derba större massor, hvilka uppträda såsom
lager eller linser. Qvarts är ofta svafvelkisens
följeslagare, i synnerhet om denna är guldförande. I
yngre bildningar, såsom lera och mergel, bildar
den ofta konkretioner. Mångenstädes är dess
uppkomst beroende af plantrester i stenkols-
och brunkols-bildningarna. Dessa förekomster
kunna förklaras såsom en reduktionsprocess. –
Svafvelkisen består af 53,3 proc. svafvel och 46,7
proc. jern enligt formeln Fe S2. Den kristalliserar
i reguliera systemet med en stor mångfald af former
(69 st.) och kombinationer (mera än 87 st.). Den har
hexaedriska genomgångar, ehuru mycket otydliga, och
har ojämnt till mussligt brott. Den är spröd och
så hård (6–6,5), att den eldar mot stål (grekerna
kallade den derför pyrites, af pyr, eld). Egentl.
v. = 4,9–5,2. Svafvelkisen är gul i flere nyanser,
från ljusgul till guldgul, brungul med brokig
anlöpning. Strecket är brunsvart. – Svafvelkisen är
i storindustrien vigtig såsom det förnämsta råämnet
för beredning af svafvelsyra, jernvitriol, alun,
svafvel och rödfärg. Den är äfven ett ej ovigtigt
beskickningsämne vid åtskilliga hytteprocesser. Den
har för industriella ändamål länge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
