Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sweynheim ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svinbådan, grund utanför Höganäs, n. om Öresund. I
närheten är sedan 1866 förlagdt ett fyrskepp med
två röda fyrsken. Fyrskeppet är försedt med ångmaskin
och mistsirén.
Svindel. Se Svimning.
Svindjuren, Suidae, zool., en grupp af de partåiga
hofdjuren (Artiodactyla). Benen äro försedda med
vanligen fyra tår, af hvilka de två yttre äro kortare
än de mellersta. Kroppen är beklädd med borst. Nosen
är förlängd till ett i spetsen afstympadt, rörligt
tryne, hvarmed svinen böka i jorden för att uppsöka
rötter m. m. En jämförande undersökning af denna
grupp ådagalägger, att dessa djur jämte flodhästen
(se Flodhästslägtet) af samtliga partåiga hofdjur
fullkomligast bibehållit de ursprungliga karakterer,
hvilka utmärka denna ordnings geologiskt äldsta
(eocena) representanter. Sålunda äro tredje och fjerde
mellanhands- och mellanfotsbenen ej sammanvuxna
till ett s. k. kanonben, såsom förhållandet är
hos idislarna; dock eger hos mysksvinet denna
sammanväxning rum. Mysksvinet har ock i det afseende
utvecklat sig längre än de öfriga, att den yttre
(femte) baktån är ofullständig. Hos detta svinslägte
äfvensom hos hjortsvinet (se d. o.) är magen
tredelad. Genom dessa karakterer närmar sig sålunda
mysksvinet till idislarna. Svindjurens kindtänder
äro sällan så komplicerade som hos dessa senare;
kindtänderna äro knöliga och 5–7 å hvardera
sidan i båda käkarna; hos vårtsvinet äro dock
företrädesvis de bakre kindtänderna mycket förstorade
och komplicerade, derigenom att – liksom förhållandet
är hos flertalet idislare – cement deltager i kronans
bildning och förstoring. Hos flertalet äro de öfre
hörntänderna (betarna) uppåt riktade och kunna uppnå
väldiga dimensioner. Ungarnas pels är hos nästan
alla slägten försedd med strimmor eller fläckar. –
Alla svindjur äro nattliga, sällskapliga, allätande
och uppsöka med förkärlek sumpiga och vattenrika
ställen. Endast mysksvinet tyckes i öfverensstämmelse
med de ofvan antydda egendomligheterna i sin
organisation (reduktion af tår, sammansatt magsäck)
föredraga torrare trakter och mera uteslutande lefva
af vegetabilisk föda.
De till svindjuren hörande slägtena förekomma i båda
hemisfererna. Gamla verldens vilda svinslägten äro
emellertid skiljaktiga från Amerikas. 1. Slägtet
Sus är försedt med 6–7 kindtänder i hvarje
käkhalfva; hörntänderna äro utvecklade till starka
betar. Kroppen är beklädd med borst, hvilka på
ryggens midt äro synnerligen förlängda och bilda
ett slags man. Vildsvinet (Sus scropha aper)
har ett långsträckt hufvud och låg panna; bålen
framtill hög och hoptryckt; borst svarta med ljusare
spetsar; svansen spiralvriden med lång hårqvast vid
spetsen. Det har en vidsträckt geografisk utbredning,
enär det förekommer i en stor del af Europa, Asien
och norra Afrika. I Skandinavien finnes det numera
icke, men i forna tider förekom det både i Danmark
och Skåne, såsom talrika lemningar i torfmossarna
bevisa. På Öland tyckes vildsvinet hafva funnits
länge, åtminstone till 1688. År 1723 lät konung
Fredrik I från Tyskland dit införa eu ny uppsättning
vildsvin; de blefvo dock snart utrotade på grund
af den skada de anställde. 1871 utplanterades på
Skeppsta för O. Dicksons räkning sex sådana djur,
hvilka dock nedskötos 1876. Helt säkert härstammar
från vildsvinet vår äldsta inhemska svinras,
det s. k. skogssvinet, som har litet, spetsigt
hufvud, uppstående öron, bågformigt uppböjd rygg
och ganska långa ben. H. von Nathusius, hvilken
gjort noggranna undersökningar öfver svinraserna,
har visat, att alla bekanta raser kunna delas i två
stora grupper, af hvilka den ena härstammar från
S. scropha och den andra, som i flere karakterer,
särskildt med afseende på kraniet, afviker från den
förra, härstammar från en eller annan vild asiatisk
art (S. vittatus och andra). Den senare gruppen,
som Nathusius betecknar som S. indicus-gruppen, är
bl. a. representerad genom den kinesiska rasen. Äfven
den under namn af S. pliciceps stundom såsom egen
art uppförda formen, som utmärker sig genom sitt
synnerligen korta hufvud och den djupt fårade
och veckade huden, hör till sistnämnda grupp. –
2. Penselsvinet. Se Knölsvinslägtet. – 3. Hjortsvinet
(se d. o.). – 4. Mysksvinet. Se Nafvelsvinen. –
5. Vårtsvinet (Phacochoerus). Se Vårtsvinen.
L-e.
Swindon [soi’ndön], stad i engelska grefskapet Wilts,
vid flere jernvägar, delad i Old S. och New S. 23,374
innev. (1881), deraf 17,678 pers. på New S. Spanmåls-
och boskapsmarknader.
Swinemünde, stad i preussiska regeringsområdet
Stettin (Pommern), på ön Usedom, vid Oders
mynningsarm Swine och vid Ducherow–S.-banan. 8,629
innev. (1885). S. är Stettins uthamn; det idkar
sjöfart, skeppsbyggeri, handel och fiske. Hamnen,
den bästa på Preussens östersjökust, är starkt befäst
samt har tvänne vågbrytare om 1,600 och 1,000 m. längd
och ett 65 m. högt fyrtorn. Med Rügen och Köpenhamn
är liflig ångbåtsförbindelse. Hafsbad. Till midten
af 18:de årh. lågo på ömse sidor om Swine byarna
Vest-Swine, på Usedom, och Öst-Swine, på Wollin,
men, sedan Swine 1729 gjordes segelbar, höjde sig
Vest-Swine till större betydenhet och erhöll 1765
stadsprivilegier.
Svinesund, vik af Kattegatt, på norra sidan af Bohus
län, bildande gräns mot Norge. Vid dess östra ände
ligger staden Frederikshald, hvarifrån Iddefjorden
tränger ned åt s. På svenska sidan ligger inom Högdals
socken den för sin naturskönhet berömda färjplatsen
Svinesund.
Svinfjädrar, befästningsk., jernspetsar, fästa
ofvanpå ett plank eller en palissad, för att hindra
öfverklättring; användes fordom såsom stormhinder
vid träförskansningar. O. A. B.
Svinfylking, krigsv. Se Cuneus 1.
Svingel, bot. Se Festuca.
Svinhjorten. Se Kronhjortar.
Svinhufvud, Otto Olavi, biskop, partiman, blef
efter att i Rostock hafva förvärfvat sig
magistervärdigheten domprost i Vesterås och valdes år 1501
på konung Hans’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
