Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 1289-1290 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tack ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

att vid förefallande behof vara i beredskap. Dessa
äro af flere slag. Sidotackel (för-, stor-,
mesan- och stängtackel) äro taljor, som hänga i
s. k. tackelhangare, hvilka äro krängda öfver mast-
och stångtopparna. Stagtackel äro grofva taljor,
som uppsättas mellan masterna för båtars eller svåra
tyngders in- och uttagande. Dessutom finnas flere
slag af s. k. manteltackel, särdeles praktiska och
lätt tillriggade hissverk. Bland dem märkes spanskt
tackel, som tredubblar kraften samt mycket användes
vid lossning och lastning af fartyg; det utgöres af
två enkla block, det ena fast, det andra rörligt
(se fig.). Nocktackel kallas numera »nocktalja»
(se d: o.). Pentertackel
(ankargina) nyttjas vid ankarets uppläggande på
bogen. – Om uttrycket »länsa för tackel och tåg»
(l. för topp och tackel) se Länsa 2. R. N.

Tackjern. Se Jern, sp. 1121, och Tacka.

Tackjernsbädd, metallurg., kallas i masugnar den
plats, der det vid utslagen utrinnande jernet
uppsamlas, vare sig detta sker i särskildt för
hvarje utslag gjorda sandformar eller i ständigt
på samma ställe qvarliggande kokiller af gjutjern.
C. A. D.

Tackjernstionde, en afgift till kronan, lagd på
tackjernstillverkningen, kan spåras tillbaka ända
till 1485. Under senare hälften af 1600-talet började
tionden bestämmas efter hvarje dygns blåsning, ett
sätt, som blef allmänt påbudet genom k. förordn.
d. 19 April 1740. Tiondesättning å nya masugnar och
reglering af tionden vid skeende sammanflyttning
af hyttor verkställdes af Kammar- och Kommersekollegierna
gemensamt. Tackjernstionde upphörde utom bergslag
1860 och inom sådan 1871, i sammanhang med
bergsprivilegiernas upphörande.

Tackjernsvigt kallades fordom den vigt, hvarmed allt
tackjern vägdes. 1 skeppund tackjernsvigt delades
i 26 lispund à 20 skalp, (1 skålp. tackjernsvigt
var lika med 1 skålp. bergsvigt) och motsvarade
195,364 kg. Med ingången af år 1863 upphörde
användandet af tackjernsvigten, liksom de många
andra olika sorters vigter, som förut varit i bruk.
C. A. D.


Tackling, tacklage [-lasj], rigg, sjöv., i allmänhet
allt, som å ett fartyg finnes till
väders, såsom master, stänger, rår, spiror, bommar
och gafflar jämte tillhörande tåg, kettingar och
block m. m.; egentligen och riktigare dock endast
tågen och blocken. De tåg (af hampa eller jern),
som fästa och stötta master och rundhult, kallas
med ett gemensamt namn den stående tacklingen
(stående godset) till skilnad från den löpande
tacklingen (löpande godset), hvarmed förstås de tåg,
genom hvilkas halande man kan gifva rår och segel
olika ställningar, sätta och berga segel m. m. Att
uppsätta den stående tacklingen kallas att »upptackla»
l. »pårigga» fartyget, att nedtaga densamma »aftackla»
l. »afrigga». Att uppsätta den löpande tacklingen
kallas att »iskära löpande godset».

Bogspröt, master och rundhult: 1. Bogspröt med
eselhufvud, a, klyfvarbom, b, jagarbom,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>