Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Talar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
silfvermyntets fina halt snart en vidsträckt spridning
och var inom den grekiska och sedermera inom den
macedonsk-hellenistiska verlden den allmännast
begagnade räkneenheten för större värdesummor. Dess
absoluta vigt var 26,196 kg., hvilket framgår
dels genom vägning af attiska silfvermynt, dels
ur den i ett fördrag mellan romarna och konung
Antiochos III i Syrien förekommande bestämmelsen
att ersättning för krigskostnaderna skulle af
den senare erläggas i attiska silfvertalenter,
hvilkas vigt ej fick understiga 80 romerska
skålpund. Talentens myntvärde kan icke med samma
noggranhet angifvas, då detta naturligtvis är
beroende af silfrets ständigt fluktuerande
handelsvärde. Det kom dock tämligen nära 4,200 kr. Äfven
i den romerska staten vann silfvertalenten inträde
såsom räkneenhet och betraktades der såsom lika
gällande med 6,000 denarer. Guldtalentens värde var
efter olika beräkningsgrunder 10 till 13 1/8 gånger
större än en lika stor silfvertalent. Denna stora
guldtalent tillhör de österländska monarkierna,
men hos grekerna begagnades sedan urminnes tider
ordet talanton äfven för att beteckna en vida mindre
guldvigt, motsvarande sex attiska drachmer (26,2
gr.). Denna lilla guldtalent nyttjades i synnerhet
såsom enhet vid angifvande af gyllene ärekransars
och tempelskänkers vigt. I Egypten och annanstädes
förekom under sengrekisk tid en koppartalent,
hvars värde räknades lika med en silfvermina.
A. M. A.
Talfa. Se Corneto.
Talfourd [tålförd], Sir Thomas Noon, engelsk
författare, f. 1795, d. 1854 såsom domare vid
Court of common pleas, skref bl. a. det af äkta
forngrekisk anda genomträngda sorgspelet Ion (1835),
reseskildringen Vacation rambles (2 bd, 1844; 3:dje
uppl. 1854) och Final memorials of Charles Lamb
(1849–50). Vald till ombud för staden Reading i
underhuset sedan 1835, gjorde han sig till målsman
för den literära eganderätten.
Talg (Lat. sevum, sebum), tekn., farmak. 1. Det
fastare fett, som afsättes i den lösa bindväfven kring
njurarna (»njurtalg»), i det dubbelveck af bukhinnan,
som kallas magnätet. och fläckvis vid groftarmen hos
idislare (Ruminantia), t. ex. hos oxslägtet, får
(hammel), get (bock), hjort o. s. v. Beredningen af
talg tillgår på följande sätt. Den ur djuret uttagna
talgen befrias så mycket som möjligt från omgifvande
hinnor och blodkärl, sönderskäres i mindre bitar
och tvättas väl. För att aflägsna bindväfven, som
omgifver talgklumparna, brukar man å landtgårdar helt
enkelt upphetta talgen i vatten, då talgen utsmälter,
sila den smälta, heta massan, hvarigenom fasta delar
afskiljas, samt derefter lemna den sålunda »skirade»
talgen att stelna, vanligen i mindre djupa, uppåt
vidare kärl. Den stelnade talgen bildar då en fast
kaka ofvanpå det vatten, som jämte densamma genomgått
silen. Vid den oberedda talgens fabriksmässiga
renande genom kokning med vatten tillsättes numera
alltid svafvelsyra (1/4–3/4 kg på 10 kg. vatten och 50
kg. talg), och kokningen fortsattes 2 1/2 timmar. Genom
kokningen och svafvelsyrans inverkan förvandlas
derunder den talgen omgifvande bindväfven
till lim. Detta bortskaffas sedan medelst
en alunlösning, som under några timmars tid
får inverka samt derunder utfäller det
bildade limmet, hvilket sedan kan frånsilas. Genom
behandling med svafvelsyra minskas till väsentlig del
afgifvandet af de stinkande ångor, hvilka rikligt
utvecklas, då talgen kokas med vatten enbart.
Bäst verkställes kokningen i ett slutet kärl, der
upphettningen kan stegras till + 105° à + 110°. Man
kan ock utsmälta talgen ren genom upphettning
med natronlut, som håller 1–1,5 proc. natron.
Den renade oxtalgen, farmakopéernas sevum
bovinum l. s. bubulum, bör vara vid vanlig
temperatur fast eller tämligen hård och spröd, hvit
eller endast svagt gulhvit, med föga märkbar lukt
samt neutral reaktion. Sämre talg är lös och gul,
med härsken lukt, samt reagerar surt. Af djur,
som stallfodras med torrt foder eller lefva i varmare
land, erhålles fastare talg. Äfven är talgen fastare
hos hannarna, och talg af yngre djur är hvitare och
mera hållbar. Talgens smältpunkt varierar något.
Enligt nyare undersökningar håller den sig vid +
42° à + 43°, med en stelningstemperatur för oxtalg
af + 33° à + 34°. Oxtalg löses i eter och i 40
d. kokande alkohol af 0,82 egentl. vigt. Den består
af ung. 75 proc. tristearin och tripalmitin samt
ung. 25 proc. triolem. Den förr för talg uppgifna
beståndsdelen margarin har befunnits vara en blandning
af palmitin och stearin. Fårtalg är fastare och
hvitare samt har högre smältpunkt, + 47° à + 50°, och
stelnar först vid + 36° à + 39,5°. Get- l. bocktalg
liknar oxtalg, men har en obehaglig lukt af en olja,
kallad hircin. Härsken talg kan genom omsmältning
i utspädd sodalösning befrias från smörsyra
och andra ämnen, som gifva den härskna lukten.
Talgen nyttjas i salfvor och plåster, till ljus
och till beredning af smörersättningsämnet margarin
(se d. o.).– 2. Af flere träds frukter erhålles
s. k. vegetabilisk talg. De mest bekanta »talgträden»
äro Ostindiens Vateria indica L. (Elaeocarpus Retz.,
»oljefrukt-trädet») af nat. fam. Dipterocarpea
Blume, hvars frön genom utkokning gifva »talg»
(malajernas »piney dammar»), använd till klart
lysande och tillika välluktande ljus; Stillingia
sebifera Mich., nat. fam. Euphorbiaceae, som
ursprungligen tillhör Kina, men numera träffas
äfven i Vestindien och Nord-Amerikas Förenta
stater; Pentadesma butyraoea Don (nat. fam.
Guttiferae Juss.) i Sierra Leone (engelsmännens
»butter- l. tallowtree», »smör- l. talgträd»),
hvars frukter innehålla ett gulaktigt, något
terpentinsmakande fett, som till konsistensen står
närmare smör än talg, samt Myristica sebifera
Sw., hvars frukter, »talgmuskotnötter», genom
kokning lemna ett slags till ljus användbar talg.
O. T. S.
Talgkörtlar. Se Fettkörtlar.
Talgmesen. Se Talgoxen.
Talgoxen, talgmesen, Parus major, zool., en art,
tillhörande skogsmesslägtet (Parus), underfamiljen
mesarna (Parini), är ofvan olivgrön och under gul
samt har hjessa, strupe och ett band längs midten af
bröstet svarta, kinderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
