- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
1425-1426

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tasso ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kalla sig jerlik (»infödingar»), af uiguriskt
ursprung, liksom tarantsjerna. och bosatta i
Chamidalen på Tian-sjans östligaste sluttningar
mellan Dsungariet i n. och Gobi i s. Deremot räknas
de i dessa trakter liksom ock i Dsungariet och
Kuldsjadistriktet bosatte dunganerna, ehuru af samma
turkiska härkomst som de flesta tatariska folk,
vanligtvis icke till tatarer, då de sedan länge,
med bibehållande af islams religion, hafva antagit
kinesernas språk och seder. Å andra sidan inbegripas
stundom såväl de i Vest-Turkestan bosatte kirgiserna,
ösbekerna o. a. turkiska stammar som »öst-turkarna»
i Öst-Turkestan under benämningen »centralasiatiska
tatarer», liksom äfven jakuterna i nordöstra Sibirien
under »sibiriska tatarer», men i bägge dessa fall
fattas då ordet tatarer i sin numera mindre vanliga
och lämpliga betydelse af etnografiskt synonym
med turkar i vidsträckt mening. Mera lämplig
är den äfven förekommande benämningen »kinesiska
tatarer», hvarunder sammanfattas såväl gruppen E
som de numera under Kina lydande »östturkarna»
i Öst-Turkestan och dunganerna. – Den hithörande
literaturen är högst betydande, i synnerhet på
ryska, hvartill i främsta rummet höra de många
afhandlingarna i kejs. ryska geograf. sällskapets
»Izvjestija» och »Zapiski» samt Semjenovs och
Potjanins supplement till den ryska
öfvers. af Ritters »Erdkunde» (Asien). Jfr vidare
Petermanns »Mittheilungen»: »Die völker Russlands»
(bd 23, 1877), »Die ethnographie Russlands»
(Ergänz. 54: 1878) och »Ethnographie
des Kaukasus» (bd 26, 1880), Venjukov:
»Die russ-asiat. grenzlande» (1874), Reclus:
»Nouv. géogr. univers.» (bd 5 och 6), Radloff:
»Ethnogr. übersicht der türkstämme Sibiriens u.
der Mongolei» (1883) samt art. Tatariska språken.
H. A.

Tatariet (om härledningen se Tatarer, sp. 1422)
kallades under medeltiden i allmänhet mellersta
Asien, emedan man sammanfattade de derifrån mot
v. framstormande horderna under det gemensamma namnet
tatarer. Senare skilde man mellan Lilla l. Europeiska
T
. och Stora l. Asiatiska T., hvarvid man under det förra
namnet förstod de delar af ryska riket, hvilka
fordom utgjorde kanaten Krim, Astrachan och
Kazan (se Gyllene horden), men särskildt
Krim och trakterna kring nedre Dnjepr och Don.
Asiatiska T., omfattande området mellan Kaspiska
hafvet, Sibirien, öcknen Gobi, Afganistan
och Persien, kallades sedan 13:de årh. äfven
Djagatai efter Djingis-kans son och var genom
Pamir-platån deladt i vestra och östra Djagatai.
Det förekommer nu i geografiska arbeten vanligen
under det allmänna etnografiska namnet Turkestan, som
likaledes genom Pamir-platån delas i Östra Turkestan
och Vestra Turkestan, det senare vanligen kalladt
endast Turkestan. Men derjämte äro från äldre tider
äfven namnen Kinesiska l. Höga T. (för den östra) och
Fria T. (för den vestra delen) stundom i bruk, ehuru
befolkningen ingalunda utgöres uteslutande af tatarer.

Tatariska hästen tillhör den s. k. stepp-rasen,
som förekommer i sydöstra delen af
europeiska Ryssland och på norra sluttningarna
af Central-Asien bort emot Kina. Den tatariska
hästen är känd sedan äldsta tider tillbaka och
nyttjades under folkvandringarna af goterna och
hunnerna. I våra dagar användes den af en mängd
folkslag å de asiatiska stepperna äfvensom af
kosakerna. Mångenstädes lefva hästarna i nyss nämnda
trakter i halfvildt tillstånd, och de unga hästarna
fångas vid 3 års ålder för att tämjas. Tatarerna
underhålla hästar såsom sina vigtigaste husdjur,
ungefär som lapparna renen, och deras förnämsta föda
utgöres af hästkött samt stomjölk. Somliga ston
kunna lemna ända till 4–5 liter mjölk dagligen. –
De tatariska hästarna äro små (1,30–1,40 m. öfver
manken) samt hafva långt hufvud, lifliga ögon
och lång, smal hals, hvara öfre rand är inböjd
(s. k. hjorthals). Ryggen är lång, ofta hvälfd uppåt,
bog och kors korta, färgen vanligen grå, brun eller
black (lik åsnans färg). De tatariska hästarna äro
kraftiga, och härdiga djur med snabba rörelser samt
stor uthållighet. Det förnämsta slaget af stepprasen
anses vara det, som förekommer omkring Bajkalsjön.
C. A. L.

tatariska språken, d. v. s. alla i art. Tatarer nämnda
folks tungomål, tillhöra den turkiska språkstammen och
anses vanligen bilda en särskild klass inom denna,
men efter en mer vetenskaplig indelning fördela
de sig på samtliga hithörande grupper. De flesta
sibiriska dialekterna höra enligt Radloff närmast
ihop med uiguriskan i Öst-Turkestan, de ryska med
kirgisiskan, de transkaukasiska med aserbejdjanskan
i Persien och krimskan med osmanli (jfr Turkiska
språk
). Af de tatariska språken är endast kazanskan
noggrant undersökt till formlära och ordförråd, men
utom den ej obetydliga literaturen på detta allmänna
tatariska skriftspråk finnas äfven för de flesta
andra några språkliga minnesmärken, sånger, sagor,
religiösa eller historiska skrifter, ordförteckningar
och grammatiska notiser. – De tatariska språken hafva
studerats företrädesvis af ryssar. Så finnas på ryska
grammatiker af Ilminski (1869), Kazem-Beg (öfvers. på
tyska af Zenker, 1848), läseböcker af Beresin (1857),
lexika af Trojanski (s. å.) och Budagov (1870). Se
vidare Balint: »Kazáni-tátár nyelvtanulmányok»
(gramm., läsebok, ordbok, 1877), samt Radloff i
»Proben der volkslitter. d. nördl. turk. stämme» (5
bd, 1872–86), »Phonetik d. nördlichen türksprachen»
(1882). H. A.

Tatianos, gnostiker och kristen apologet, bördig
från Syrien eller Assyrien och lärjunge till Justinus
Martyr, lefde i 2:dra årh. Han sökte sammansmälta
kristendomen med Filons läror och är bekant för sitt
häftiga angrepp emot den grekiska bildningen, hvilken
han frånkände allt högre värde och i allt väsentligt
ansåg vara ett lån af barbarerna. L. H. Å.

Tatistjev [-ti’sjeff], Vasilij Nikititj, rysk
författare, f. 1685, tillhörde en slägt, som räknade
sina anor ända från Rurik och som under medeltiden
herskat i Smolensk och Novgorod. T. var en bland de
unga ryssar, som af Peter skickades utrikes för att
lära sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:28:29 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0719.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free