Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tempelherrar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
krita, som sedan finslipades. Ville man vara
riktigt noggrann, öfverdrogs träet först med
linneväf och anbragtes kritgrunden på denna. På den
glättade kritgrunden utfördes sedermera målningen
med vattenfärger, som rifvits med ett lim- eller
gummiartadt, klibbigt ämne och sedan efter behof
förtunnats med vin, ättika, öl o. dyl. Uti Italien
bereddes färgen gerna med ägg-gula och fikonmjölk;
norr om Alperna anvkände man limvatten med ägg-gula
och honing, men för öfrigt funnos mångfaldiga
blandningsrecept, hvilka i regeln bevarades såsom
yrkeshemligheter. Tekniken är svår. Man kan ej,
såsom vid oljemålning, blanda färgerna i hvarandra
på paletten eller å taflan, utan hvarje lokalfärg
måste prepareras för sig, anläggas och torka, innan
en ny färg kan isättas. Skuggorna prickas eller
streckas; guld användes gerna, vare sig för bakgrund
eller som lokalton. Genom att öfverdraga målningen
med en fernissa sökte man gifva färgerna kraft och
djup. Den gamla temperamålningen är således snarare en
kolorering än ett målande i modern mening. Intrycket
af densamma är ofta något bjärt och hårdt, men det
hela är sirligt och af ett visst ärbart behag. Färgen
blir dock under alla omständigheter ganska ömtålig
både för stötar och för fuktighet samt fjällar
lätt. – Ett slags enklare temperamålning är i sjelfva
verket äfven den moderna, för dekorationsändamål
(särskildt vid utförandet af teaterdekorationer)
använda limfärgsmålningen. På allra senaste tid har
man sökt gifva detta målningssätt en allmännare
användning och genom omsorgsfullare beredning af
färgen öka dess varaktighet. Temperafärger, afsedda
för finare, mera detaljerad målning, förekomma numera,
på samma sätt som oljefärger, beredda i handeln.
Temperatur (Lat. temperatura, af temperare, blanda,
gifva det rätta måttet). 1. Fys., värmegrad, måttet
på de värmeverkningar, som en kropp är i stånd att
utöfva med bibehållande af sitt aggregationstillstånd
och sin kemiska beskaffenhet. En kropp undergår en
temperaturförändring, när hans förmåga att framkalla
värmeverkningar ökas eller minskas. I förra fallet
säges han blifva varmare, i senare fallet kallare. Det
förra sker t. ex. derigenom att värme från en annan,
varmare kropp utstrålar till honom eller derigenom att
han sättes i omedelbar beröring med en sådan. Det
sålunda genom strålning eller omedelbar beröring
tillkomna värmet har i allmänhet till effekt att
utvidga kroppen, men denna utvidgning bestämmes icke
ensamt af den meddelade värmemängden, utan äfven
af kroppens beskaffenhet och de yttre förhållanden,
under hvilka han befinner sig. Vid högre temperatur
kan kroppen meddela andra kroppar, under i öfrigt
oförändrade förhållanden, mera värme än vid lägre
temperatur. Erfarenheten gifver vid handen att, om
tvänne kroppar utöfva lika stora värmeverkningar på
en tredje kropp (i hvilket fall de således hafva samma
temperatur), de icke inverka på hvarandra, och att,
om tvänne ämnen med samma temperatur blandas med
hvarandra, blandningens temperatur blifver oförändrad, i hvilka
proportioner de särskilda ämnena än ingå i
blandningen. Blandar man t. ex. 1 kg. vatten och
1 kg. qvicksilfver, båda vid 15°, så bibehåller
sig blandningen vid samma gradtal; detsamma hade
ock egt rum, om qvicksilfrets mängd varit 2 eller
1/2 kg. eller vattenmängden varit någon annan,
så framt endast temperaturen hos de båda ämnena
före blandningen varit 15°. Utgår man nu från den
föreställning om värmets natur, som i senare tider
vunnit allt flere anhängare, nämligen att värmet
icke är annat än rörelser hos kroppens minsta delar
(atomer), så kan hvad vi kalla värmemängd ej
betyda annat än den samfällda rörelse-energien
eller lefvande kraften hos alla kroppens atomer. Som
nu, enligt hvad af ofvanstående exempel framgår,
temperaturen är oberoende af kroppens massa
eller antalet af dess atomer, men icke dess mindre
måste vara en effekt af atomrörelse, så ligger
det nära till hands att antaga, att temperaturen är
ett mått på hvarje särskild atoms rörelse-energi
och derför visserligen måste vara beroende af
atomens egen massa, men deremot oberoende af
atomernas mängd, således äfven af kroppens massa.
Är nu temperaturen atomens rörelse-energi, kunna
vi i verkligheten ej uppmäta den i absolut mått,
emedan härtill skulle erfordras att icke endast känna
atomens hastighet, hvilken för gaserna numera är
någorlunda bekant, utan äfven hans massa, eller ock
att på experimentel väg beröfva en kropp all dess
fria värme, m. a. o. bringa dess atomer i hvila,
i hvilken händelse vi verkligen skulle hafva löst
problemet att finna den absoluta, nollpunkten.
Men detta kommer efter all sannolikhet aldrig att
kunna verkställas. Skall derför öfver hufvud
taget en uppmätning af temperaturen vara möjlig,
måste man utgå från ett noga angifvet samt lätt och
säkert realiserbart, ehuru i grunden obekant
värmetillstånd och taga detta till utgångspunkt
för alla temperaturbestämningar. För en sådan
lämpar sig särdeles väl den s. k. fryspunkten,
vid hvilken isen smälter. Ty ehuru detta
fenomen icke under alla förhållanden sker vid
fullkomligt samma temperatur, utan är i någon
mån beroende af lufttrycket, är dock dettas inverkan
så liten, att den i de flesta fall icke behöfver
tagas med i räkningen. Vilja vi nu från denna
utgångspunkt mäta alla temperaturer eller, hvilket
är detsamma, mäta skilnaden i temperatur mellan ett
gifvet värmetillstånd och det, som eger rum vid
fryspunkten, så kan detta ske endast genom mätning
af någon värmeverkan, som är proportionel mot det
tillskott i lefvande kraft, som en atom erhåller,
när hans rörelsehastighet ökas från dess värde vid
fryspunkten till dess värde vid ifrågavarande
värmetillstånd. En värmeverkan, som icke ändrar sig
proportionelt med atomens energi, är således icke
något lämpligt temperaturmått. Fasta och flytande
ämnens utvidgning sker icke noggrannt proportionelt
med förökningen i atomens rörelse-energi. Derför äro
också termometrar (d. v. s. instrument för uppmätning
af temperaturen; se Termometer) af fasta eller
flytande ämnen, äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
