Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Toreili ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bolingbroke) alldeles slagna, och maktförhållandet var
för en lång tid afgjordt till whigs’ förmån. Tories
blefvo då, hvad de dittills ej varit, ett rent
jakobitiskt parti (anhängare af pretendenten »Jakob
III»), som i sin kamp mot det bestående antog en
nästan demokratisk färg. Men deras motstånd var
fåfängt; de stora whigfamiljerna ur handels- och
godsegareklasserna beherskade genom korruptionen både
parlament och krona (Walpole, Pelham, Pitt d. ä.), och
mot slutet af Georg II:s regering var partiskilnaden
nästan utplånad, striden emellan stora politiska
grundsatser aflöst af det allenastyrande kotteriets
inbördes tvister. – Georg III:s tronbestigning (1760)
öppnade ett nytt skede i partihistorien. Tories, som
efter den siste »pretendentens» nederlag 1746 endast
väntat på en infödd konung för att bryta med en
dåmera omöjlig legitimitet, slöto sig nu som ett
hofparti kring tronen. Kampen mot dissenters trädde
i bakgrunden; kampen för det kungliga prerogativet
gent emot whigs’ parlamentariska sträfvande blef
deras lösen, och efter 10 års partiförvirring
kommo de år 1770 med North till styret. Under det
amerikanska frihetskriget ordnade partierna sig så,
att whigs blefvo koloniernas och fredens anhängare,
men tories yrkade krigets fortsättning. 1782 segrade
whigs, men deras chef, Fox, förspillde bägge parternas
förtroende genom att förbinda sig med North. Konungen
utnämnde i Dec. 1783 toryministèren Pitt d. y.,
och efter den lyckade parlamentsupplösningen i
Mars 1784 blefvo tories för ett halft sekel lika
enrådande som förut whigs. Under Pitt d. y:s långa
ministèr (1783–1801, 1804–06) modifierades i början
torygrundsatserna genom upptagande af whigprincipen
om förtroende för folket och planen att reformera
parlamentet. Men efter franska revolutionens
utbrott öfvergick tory att vara namnet på en servil
konservatism, som höll på det bestående med alla
dess missbruk, misstrodde parlament och press och
hårdnackadt motsatte sig alla reformer, ehuru det
allmänna missnöjet gaf sig luft i uppror. Det långa
toryväldet förklaras särskildt deraf att revolutionen
splittrade motståndarna, i det en fraktion af whigs
(Burke) hatade densamma, medan den andra delen (Fox)
inledde misstänkta förbindelser med Gironden. Så
förblefvo tories de herskande äfven efter Pitts död
och Grenvilles korta »koalitions»-ministèr, nästan
oafbrutet ända till 1830 (Portland 1807–09, Perceval
1809–12, Liverpool 1812–27, derpå, efter Cannings och
Goderichs koalitioner, Wellington 1828–30). Cannings
och Peels inträde i kabinettet år 1822 var emellertid
signalen till en friare riktning. Julirevolutionen
(1830) skickade en frisk vind öfver Kanalen, och under
dess inverkan kom den whigministèr (Grey, Russel) till
styret, som tvänne år derefter genomförde den stora
reformbillen. Parlamentsreformen träffade tories’
makt i hjertat, och med den börjades en genomgripande
omgestaltning af de gamla partiförhållandena. Sjelfva
namnen whigs och tories hafva nu försvunnit och
ersatts af de nya namnen liberala (Melbourne, Russel,
Palmerston, Gladstone) och konservativa (Peel, Derby, Disraeli,
Salisbury), och moderna försök att gifva dem lif igen
synas ej hafva haft framgång. Kj.
Torino [tårinå]. Se Turin.
Torit, miner., ett vattenhaltigt torjordssilikat
(se Torium) med sammansättningen ThO2SiO2 och
en varierande qvantitet vatten af ända till 9
proc. Toritens färg är vexlande, dels svart, dels
gulröd (den kallas då orangit och har mindre vatten,
6–7 proc.). Den kristalliserar tetragonalt och är
isomorf med zirkon. Toriten, hvari Berzelius 1828
upptäckte torjorden, är sällsynt och hittills
funnen endast i trakten af Brevik i Norge.
Ant. Sj.
Torium, kem., metalliskt grundämne, upptäckt
1828 af Berzelius och uppkalladt efter guden
Tor (Thor). Toriuin förekommer i naturen mycket
sällsynt, alltid i förening med syre. Små mängder
torium förekomma i ortit, monazit m. fl. sällsynta
mineral. Metallen har icke erhållits i kompakt
tillstånd. Den bildar ett svårsmältligt, svart
pulver. Dess atomvigt, som tecknas Th, är 233. Oxiden,
ThO2, kallad torjord, är ett hvitt, i utspädda syror
nästan olösligt pulver. Toriums salter äro färglösa
eller hvita och utmärkas af kärf smak. Torium hör till
samma grupp af grundämnen som zirkon och titan. Se
vidare Torit. P. T. C.
Torjord. Se Torium.
Torkel den höge, jomsviking, son af Strutharald i
Skåne och broder till Sigvald jarl, deltog i slagen
vid Hjörungavåg (986) och Svold 1000. År 1009
företog han med en stor flotta ett härnadståg till
England, der han d. 5 Maj 1010 vann det stora slaget
på Ringmoreheden och plundrade Cambridge. Han trädde
1012 med sin här i konung Ethelreds tjenst, men gick
snart öfver till danakonungen Knut. År 1020 blef han
förklarad fredlös och flydde till Danmark, der han
dräptes, enligt jomsvikingasagan på Knuts befallning.
Y. N.
Torkel Knutsson. Se Tyrgils Knutsson.
Torkning, en operation, hvarigenom fukt aflägsnas
från ämnen. Torkning för kemiska ändamål kan ske vid
vanlig temperatur, derigenom att ämnet utbredes under
en klocka, hvari luften medelst klorkalcium eller
svafvelsyra hålles ständigt torr. Sådana torkapparater
kallas exsickatorer. Hastigare sker uttorkningen,
om exsickatorsklockans luft utpumpas. Torkning kan
ske äfven vid högre temperatur än den vanliga, och
man betjenar sig på laboratorier för dylik torkning
af torkskåp, lådor af metall, hvilka upphettas
till passande temperatur. För torkning af gaser,
som äro förorenade af vattenånga, betjenar man sig
af rör, fyllda med klorkalcium, med pimstensstycken
dränkta i svafvelsyra, med kaliumhydrat eller med
fosforsyreanhydrid. – Rörande torkning af ull,
tyg m. m. se Centrifugalmaskin och Ria. P. T. C.
Torkö, fordom franciskankloster på ön Torkö i Listerby
socken, Bleking, utanför Listerbyåns utlopp. Ön
skänktes af herr Ture Turesson till klostret, och
gåfvan stadfästes 1495 af konung Hans. Genom ett
annat gåfvobref fick klostret Helgeö (som tillhörde
konungen och kronan) mot vilkor att årligen till
Sölvesborgs slott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
