- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
925-926

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tun ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

forut bekantgjort en del af dem efter originalen
(»Hist. tidskr.», 1883). Af Gustaf Adolf
upphöjd i adligt stånd, blef han genom sin
dotter stamfader för ätten Tungelfelt, som 1751
utslocknade på svärdssidan. – En yngre broder till
T., hofkansleren Nils Nilsson Tungel (f. 1592,
d. 1665), spelade en tvetydig rol i hofintrigerna
under drottning Kristinas tid och var sannolikt
icke häller oemottaglig för främmande makters guld,
liksom han äfven i sedligt hänseende genom sitt
lefnadssätt väckte anstöt. Efter 1654 synes han
ej hafva haft någon större politisk betydelse,
och 1661 fick han afsked. Den rätta arten af
hans verksamhet torde emellertid ännu ej vara
fullständigt utredd. – Nils T:s son Gustaf
T
., slutligen generalmajor och landshöfding
(d. barnlös 1699), fick friherrlig värdighet.
Éhd.

Tungelfelt, Nils, tecknare, dottersons son af Lars
Tungel (se föreg, art.), f. omkr. 1683, blef ritare
vid Antiqvitetsarkivet och erhöll efter Brenners död
(1717) uppdraget att i miniatyr måla vapenbilderna i
de adliga sköldebrefven, hvilka just vid den tiden
voro särdeles många. Han afled redan 1721. -rn.

Tunghäfta (ancyloglossum), med., kallas tungspetsens
abnorma vidfästning vid underkäkens bakre tandkött
till följd af en alltför stark utveckling af
tungbandet. Åkomman är af en viss betydelse såväl
hos späda barn, emedan den, om den är höggradig,
kan försvåra diandet, som hos äldre, enär den,
genom minskandet af tungans rörlighet, orsakar fel
i uttalet. J. E. J-n.

Tungjord (Lat. terra ponderosa). Se Barium.

Tunglik, en botanisk term, som med afseende på ett
blad (folium linguiforme) betecknar, att den enkla
skifvan småningom vidgar sig från skaftet och i
den fria änden begränsas af en rundad båglinie. En
tunglik blomkrona (corolla linguiformis) består af en,
vanligen kort, rörformig pip, från hvilken brämet
utbreder sig åt endast en sida såsom en oftast nästan
jämnbred flik. Sådana tunglika blomkronor fylla hela
blomkorgarna hos afdeln. Cichoriaceae af Synanthereae
Juss. (Compositae och bilda strålblommorna i kanten
på blomkorgarna hos samma familjs afdeln. Corymbiferae
Fr. O. T. S.

Tungmaskar. Se Spindeldjur.

Tungpipor (rörpipor), musikt., kallas sådana
pipor, i hvilka luften kommer en »tunga» att
vibrera. Sådana blåsinstrument äro skalmejor och
liknande naturinstrument samt deras ättlingar
inom orkestern: oboer, klarinetter, fagotter,
äfvensom rörstämmorna i orgeln. Till dem måste
slutligen räknas äfven mässingsinstrumenten,
der den vibrerande »tungan» utgöres af den
spelandes egna läppar, samt menniskostrupen, der
»tungan» utgöres af röstbanden. Jfr Labialpipor.
A. L.

Tungrer, ett sannolikt germanskt folk i nuv. Belgien,
bodde sedan Caesars tid i eburonernas område, i
höglandet mellan Schelde och Maas. Deras förnämsta
stad var Aduatuca Tungrorum (nu Tongern). Jfr
Eburoner.

Tung-slägtet, Solea Quensel (Pleuronectes Solea
L.), zool., ett fiskslägte af flundrefiskarnas
familj. Hithörande flundror utmärka sig
genom en liten, månformig munspringa, en mjuk,
köttfull och mycket krökt nos, tubformiga näsborrar
och i främre kanten hårtandade fjäll samt derigenom
att ryggfenan och analfenan äro tydligt skilda från
stjertfenan. Slägtet omfattar omkr. 40 arter från de
tempererade och tropiska zonernas haf; några förekomma
äfven i sött vatten. Vid Englands kuster har man
funnit 4–5 arter, men i Skandinavien blott en art:
tungan (»sjötungan») l. sålan, S. vulgaris Quensel
(Fr. sole, T. scholle, zunge), som har aflångt
oval, baktill något afsmalnande kroppsform och
når en längd af 50–60 cm. Vid Skandinaviens kuster
uppträder hon ingenstädes i större mängd, men är dock
föremål för ett afsevärdt fiske jämte rödspättan
och andra flundror på grunden i Kattegatt. Hon
träffas sällsynt vid södra och sydvestra kusterna,
af Östersjön, allmännare vid Sveriges vestra kust
samt vid norska kusten upp till udden Stat. Vesterut i
Nordsjön samt vid franska kusterna och i Medelhafvet
förekommer hon talrikt. Tungan föredrager sand-
och grusbotten och lefver på ringa djup. Färgen
är vexlande grå- eller brunaktig, med olivegrön
anstrykning samt oregelbundna mörkare fläckar och
strimmor. Tungan räknas till de mest välsmakande
flundrefiskarna och betingar jämförelsevis högt pris.
R. L.

Tungspat (baryt), miner., en af svafvelsyrad baryt
(se Barium) bestående förening, som kristalliserar
i rombiska systemet, har hvit eller grå färg
(ofta med dragning i gult, grönt eller rödt) och
glasglans till fettglans samt är genomskinlig till
genomlysande. Egentl. vigt = 4,3–4,7. Dess hårdhet
är 3–3,5, och den angripes ej af syror. Baryten
förekommer tämligen allmänt i utlandet, mest på gångar
och i drushål i bergarter af yngre bildning. Den
träffas någon gång, ehuru mera sällsynt, i drushål
å grufvefält i Sverige (t. ex. i Sala, Dannemora,
Långban och Nordmark). På lager är baryten sällsynt,
och den utgör bland jernmalmer en svår oart, som
ej kan borttagas. Den nyttjas för framställning af
barytpreparat, af hvilka många finna användning i
industrien. I finmalet tillstånd inblandas den ofta i
blyhvitt och användes äfven enbart såsom målarefärg.
Ant. Sj.

Tungspenen (uvula), anat., den mellersta, i en spets
nedhängande delen af gomseglet (se d. o.). Tungspenen
hör således icke till tungan. Den består af bindväf,
klädd af en körtelrik slemhinna, och innehåller
muskulatur, af hvilken den kan sammandragas
(förkortas). Vid svullnad och förslappning af
muskulaturen hänger den icke sällan ned på tungan
– »nedfallen tungspene» – samt föranleder då
retning till sväljning och ej så litet obehag. Man
brukar då »upplyfta tungspenen», som det heter,
d. v. s. medelst något på en tesked infördt retmedel
(salt, ingefära l. dyl.) söka verka sammandragning
af muskeln. Ibland måste tungspenen bortklippas.
G. v. D.

Tungsten, scheelit, miner., namn på ett mineral, som
kristalliserar tetragonalt och består af wolframsyrad
kalk. Färgen är hvitgrå, med dragning åt grönt,
gult eller brunt;

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:47 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free