- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
927-928

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tungsvalgnerven ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strecket är hvitt. Tungsten har tvänne genomgångar och
på dessa glasglans, men i brottet fettglans, samt är
genomlysande. Den smälter trögt till halfklart glas,
och om den behandlas med klorvätesyra, afskiljes
wolframsyra såsom ett gult pulver. Egentl, vigt =
5,9–6,2. Tungstenen förekommer i utlandet vanligen
tillsammans med tennmalm, men har i Sverige blifvit
funnen på qvartsgångar i jerngrufvor (t. ex. i
Bispberg, Dalkarlsberg, Persberg, Taberg) samt i
kalk vid Malsjö och Yxsjö. I tungsten från Bispberg
upptäckte Scheele 1781 metallen wolfram. Mineralet
benämndes då af honom tungsten (på grund af dess
höga egentl. vigt), men blef sedermera af den tyske
mineralogen Leonard kalladt »scheelit». Ceriten
blef till skilnad från scheeliten kallad
Bastnäs-tungsten. Ant. Sj.

Tungsvalgnerven. Se Hjernnerver.

Tunguragua, en omkr. 5,000 m. hög vulkan i Quitos
Ander i syd-amerikanska republiken Ecuador, bekant
genom ett förödande utbrott 1797. Den bestegs första
gången 1873, af Stübel.

Tungus kallas i det svenska studentspråket en person,
som ej har sinne för det glada och det sköna i lifvet
eller åtminstone icke i sitt umgänge visar, att han
har det.

Tunguserna (R. tungus, af Kines, tung-hu,
Tung. tonki, män) tillhöra den s. k. altaiska
stammen och innehafva ett ofantligt område i östra
Sibirien. Utgående från mellersta loppet af Jenisej
i v., följer detta område s. om polcirkeln de tre
efter T. benämnda floderna Öfre, Mellersta och
Nedre Tunguska åt ö. till (ungef.) 110° ö. lgd,
böjer der af åt s., omfattar hela landet mellan
Lena och Amur ända till (ungef.) 133° ö. lgd och
utbreder sig ö. om denna linie både åt n. och s.,
så att det med en betydande inlandsbredd upptager
hela kuststräckan från Kamtsjatka-vikens botten
i n. till staden Vladivostok vid Japanska hafvet
i s. Dessutom innehafva tunguserna hela den stora
Taimyrhalfön ned till floderna Pjasina och Tjatanga
i s., der de genom de öfver Jenisej framträngande
samojederna fullkomligt afskilts från sina landsmän
vid Nedre Tunguska, samt slutligen en mindre halfö
mellan Janas och Indigirkas mynningsvikar. Äfven det nu
af tunguser på tre
sidor omslutna området mellan 110° och 133° ö. lgd
n. och ö. om Lena hafva de förr innehaft, men
undanträngts derifrån af sina nordliga grannar,
de krigiske jakuterna. Längst i n. ö. beröra
de tjuktjernas land; i s. skiljas de från sina
stamfränder och forna grannar, mongoler och mandsju,
hufvudsakligen af de längs Amur framträngande
ryske kolonisterna, och i v. vid Jenisej stöta
de till ostjaker i n. och ryssar i s., hvilka
dock i likhet med samojederna öfvergått floden
och gjort inkräktningar på ursprungligen tungusisk
mark. Tunguserna dela sig i flere stammar, af hvilka
följande äro de förnämsta: tjapogirer och orotonger
i v., i guvern. Jenisejsk och Irkutsk, de mindre
talrika orotjer (orotjoner), daurier, tazi, golder,
manegrer
o. a., i Amurlandet och Kustprovinsen, samt
lamuter l. hafstunguser i n. ö., utmed Ochotska
hafvet (de sistnämnde anses af många vara
närmare beslägtade med mandsju än med
tunguserna). Deras hela antal uppskattas högst
till 80,000, hvilket visar, att deras ofantliga,
af ogenomträngliga skogar och träsk uppfyllda land
måste till en stor del anses som alldeles obebodt. I
fysiskt hänseende ega de en utprägladt mongolisk typ
(se Mongoliska rasen), men skilja sig från mandsju
och mongoler genom mindre brakycefalism, smidig
kroppsbyggnad och skarpt utvecklade sinnen. Deras
karakter skildras af alla resande i de vackraste
färger: öppna, vakna och pålitliga, modiga i faran,
uthålliga och spänstiga i motgången, anspråkslösa
i medgången, alltid gladlynta och vänsälla,
betecknas de enstämmigt som det präktigaste och
mest intelligenta af alla nord-asiatiska folk. Och
dock är deras lif en oafbruten kamp mot vilddjur,
hungersnöd och härjande sjukdomar, i synnerhet
skarlakansfeber och koppor. Jagt (på vildren, björn,
sobel, orrfogel, vildgås m. m.), fiske och insamling
af mammutben, som de äfven sjelfva bearbeta, äro deras
näringsfång, hund och ren deras enda husdjur. Födan
är derför uteslutande animalisk, och tobak är deras
enda njutningsmedel. I Transbaikalien hafva de
dock af de der i s. angränsande buräterna lärt
jordbruk och boskapsskötsel med nötkreatur, får,
hästar och kameler. Samhällsformen är naturligtvis
rent patriarkalisk: qvinnan står i fullkomligt
beroende ställning, men behandlas väl. Till namnet
kristna, hylla de dock ännu till största delen
sjamanismen. – Tungusiska språket är närmast, och
i synnerhet i lexikaliskt hänseende, beslägtadt med
mandsjuspråket (se d. o.). Den förnämsta skillnaden
dem emellan ligger deri att mandsju i allmänhet
både i fonetiskt och formelt hänseende står på en
äldre ståndpunkt, hvarifrån tungusiskan utvecklat
sig i samma riktning som de turkisk-tatariska
språken, t. ex. mandsju färä, Tung. härä,
mark. Så uttrycker Tung. pron. possess. icke
blott såsom mandsju genom genit. af pron. person.,
utan äfven genom särskilda suffix såsom turkiskan,
t. ex. mandsju mini ama, Tung. mini ama l. (vanligen)
ama-v (Turk. ata-m), min far; och då mandsju uttrycker
person vid verbet blott med förutgående pron. pers.,
har Tung. verkliga suffigerade personaländelser,
t. ex. mandsju bi (si) ana, Tung. ana-m, ana-ndi, jag
(du) stöter, mandsju bi (si) ana-cha, Tung. ana-cha-v,
ana-cha-s,
jag (du) stötte. Språket saknar egen
skrift och all annan literatur än några från ryskan
öfversatta religiösa skrifter. – Jfr Hiekisch: »Die
tungusen» (2:dra uppl. 1882), Castrén: »Grundzüge
ein. tungus. sprachlehre nebst wörterverzeichniss»
(1856), Czekanovski: »Tung. wörterverzeichniss mit
sprachproben» (1878), Maydell: »Tung. sprachproben,
mit übers. und glossar» (1874). H. A.

Tungusiska folk- och språkfamiljen bildar,
tillsammans med den mongoliska och den turkiska
(turkisk-tatariska), den altaiska grenen af den
stora ural-altaiska språkstammen och delar sig i
tvänne grupper, mandsju och tunguser (se d. o.)
H. A.

Tungusiska hafvet. Se Ochotska hafvet.

Tungört. Se Anchusa.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free