Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tyska språket - Tyska templet. Se Tempelsällskapet - Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein), en mellan de flesta tyska staterna under Tyska förbundets tid ingången förening om fri samfärdsel i afseende på handel och varutransport och i sammanhang dermed om gemensamt tullsystem i förhållande till stater utom föreningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inom främmande område talade tyska munarterna,
nämligen de i Ungern belägna »språk-öarna», hvilka
undersökts af Schröer, som öfver dem utgifvit
en grammatik (1864) och en ordbok (1858–59),
den böhmiska dialekten (se Schlesinger: »Die
nationalitätsverhältnisse Böhmens» 1886, m. fl.),
den siebenbürgska, som närmast öfverensstämmer
med frankiskan, samt liv- och estländarnas tyska
dialekt, hvilken väsentligen ansluter sig till
öfversachsiskan. Den uppvisar synnerligen ren
högtyska. Bidrag till dess grammatik hafva lemnats
af Sallmann: »Versuch über die deutschen mundarten
Estlands» (1873) och »Beiträge zur deutschen mundart
in Estland» (1877).
II. De lågtyska dialekterna hafva endast i ringa
mån berörts af den högtyska ljudskridningen. Om
lågtyskan och dess utbredning se Plattyska. De öfver
detta område herskande dialekterna delas i tvänne
hufvudgrupper, som åtskiljas af Elbe, östra gränsen
för det ursprungligen tyska området. – A) Till den
vestliga gruppen höra lågfrankiskan, westfaliskan och
lågsachsiskan. Lågfrankiskan omfattar på tysk mark
endast norra delen af Rhenprovinsen. Fordom har den
åtminstone i ett väsentligt hänseende träffats af den
högtyska ljudskridningen, i det finalt k öfvergått
till ch. Såsom lemning häraf qvarstår ch i några ord:
ich, mich, dich, sich, auch. Westfaliskan utbreder
sig öfver Westfalen, delar af Hannover och Oldenburg
m. fl. land till Weser. Här bevaras in- och utljudande
sk intakt. Initialt sk öfvergår till ett dubbelljud,
dels s-ch (som äfven finnes på lågfrankiskt område),
dels s-ch: s-chön. Fht. ie, io, nht. ie motsvaras
här af ei, ai: laiwer (lieber), saih (sieh);
för fht. uo (nht. û) hade redan fornlågtyskan
ô, hvilket är bevaradt i vestliga Westfalen:
doon (thun), hvaremot öfriga trakter hafva au. På
formlärans område märkas dat. af pers. pron. mi, di,
ack. mi, di eller mik, dik. Lågsachsiskan sträcker
sig från Elbe till Weser. Liksom Westfal. har den
ei för ie: deip (tief). Nordsjökustens munarter
bevara ê: beed (bietet), liksom också ô: foot
(fuss). Den egentl. Lågsachs. har au för û: brauder
(bruder), blaumen (blumen). På en stor del af dess
område (sydöstra delen) har pers. pron. såväl i
dat. som ack. formerna mik (mek), dik (dek). – B)
Bland den östliga gruppens munarter må nämnas den
mecklenburgska och den pommerska. Grammatiska och
lexikaliska hjelpmedel för studiet af lågtyskan
äro nämnda under art. Plattyska. – Endast ett ringa
antal af de tyska munarterna är på vetenskapligt sätt
undersökt. I synnerhet äro de mellan- och lågtyska
dialekterna försummade och deras allmännaste gränser
ej ens fastställda. Hvad beträffar behandlingssättet,
stå nästan alla förutnämnda arbeten qvar på den
historiska grammatikens ståndpunkt, och de lexikaliska
samlingarna taga mest hänsyn till det ovanliga,
hvaremot det vanliga försummas. En relativt trogen
bild af dialekternas väsende kan emellertid ernås
endast genom den ljudfysiologiska metoden. Först när
de blifvit på detta sätt genomforskade (se ofvan »Die
kerenzer mundart» och »Geschichte der schwäb. mundart»),
kunna deras inbördes ställning bestämmas och deras
historia skrifvas. – Af dialektsamlingar må nämnas,
såsom mest omfattande, Firmenich: »Germaniens
völkerstimmen» (1848–66). Vigtig för studiet af
de lågtyska dialekterna är A. och J. Leopolds
»Van de Schelde tot de Weichsel» (1876–81).
Gst. Rydb.
Tyska templet. Se Tempelsällskapet.
Tyska tullföreningen (Der deutsche zollverein), en
mellan de flesta tyska staterna under Tyska förbundets
tid ingången förening om fri samfärdsel i afseende på
handel och varutransport och i sammanhang dermed om
gemensamt tullsystem i förhållande till stater utom
föreningen, vare sig tyska eller icke tyska. Före
denna förenings bildande var Tyskland deladt i
en mängd tullområden, enär hvarje stat hade sin egen
tullgräns, med in- och utförseltullar, importförbud
o. d. De med detta förhållande förbundna olägenheterna
voro svåra, särskildt för Preussen, hvars område var
deladt på två stora afdelningar, mellan hvilka en
mängd tullgränser försvårade kommunikationen. Det var
också detta land, som framför andra arbetade för den
allmänna tyska tullföreningens bildande. Det lyckades
äfven genomföra den och derigenom i ekonomiskt
afseende förena Tyskland, långt innan det skedde
i politiskt. Men ingenting har mer förberedt den
politiska föreningen än just denna tullförening, om
hvilken det derför med rätta har sagts, att den för
Tyskland utgör den vigtigaste tilldragelsen mellan
Waterloo och Sadowa.
Petitioner, förslag och konferenser rörande en ändring
af tullförhållandena i Tyskland egde rum 1816–20,
utan att leda till något resultat. I stället började
Preussen reformera sitt eget tullväsende genom lagen
af år 1818, som afskaffade alla tullgränser inom
nämnda land och borttog en mängd andra hinder för
den fria kommunikationen. Derefter gick Preussens
politik ut på att förmå de andra staterna att antaga
denna lag och sålunda bilda ett tullförbund med
Preussen. Men oviljan mot Preussen var så stor, att
man till en början sökte handla utan samverkan med
detta land. De flesta syd- och mellan-tyska staterna
beslöto på en stor handelskonferens i Darmstadt
(1820–23) fri handel emellan de deltagande staterna
och att hvarje stat skulle fortfarande för egen
räkning få bestämma tullen gent emot utlandet, men
konferensen åtskildes alldeles utan resultat. Under
tiden hade Preussen förmått de flesta thüringska
staterna att ingå i det preussiska tullområdet. I
stället förenade sig 1828 Bajern och Würtemberg
till en tullförening, men denna lyckades ej vinna
några flere anhängare. Af stor betydelse blef det
deremot, att Hessen-Darmstadt samma år slöt sig till
Preussen. Derigenom skapades en ny tullförening,
hvars författning sedan lades till grund för alla
andra fördrag af denna art. Den föreskref ömsesidig
kontroll af tulluppbörden samt dess fördelning mellan
staterna efter innevånareantalet. Först genom detta
fördrag lades grunden till den tyska tullföreningen,
ty de thüringska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
