Print (PDF) - On this page / på denna sida - Tyskland (T. Deutschland), Tyska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1129
Tysktand (Kust. Naturbeskaffenhet. Geologi).
1130
ineri i folkmängdstäthet (91 pers. pr qvkm. 1890)
står det efter Belgien, Nederländerna. Storbritannien
och Italien.
Kust. Af hela gränsen, omkr. 7,350 qvkm., utgör
kustlinien, vid Nordsjön och Östersjön, endast 1,965
qvkm. T:s kuster äro grunda och sakna goda naturliga
hamnar, utom på östra kusten af Schleswig-Holstein,
der breda vikar skära in i landet och lemna tillträde
för de största fartyg, så att en stor krigshamn
kunnat anläggas vid Kiel. Med undantag af dem vid
Schleswig-Holsteins östkust äro T:s alla vigtiga
handels-hamnar flodhamnar, såsom Emden, Bremen,
Hamburg, Lybeck,’ Stettin, Danzig, Königsberg,
Memel. En stor olikhet förefinnes dock mellan
Nordsjöns och Östersjöns kust. Yid den förra,
der hafvet i förflutna tider kastat upp sanddyner
och delat dem i skilda öar, måste fastlandet genom
väldiga dammar skyddas mot hafvets anstormande, medan
Frisiska öarna småningom bortsköljas. På ostfrisiska
kusten återstå nu endast sju af dessa öar, af hvilka
Nor-derney genom sina bad är mest bekant, och af
de nordfrisiska, på vestra kusten af Schlesvig,
har endast Sylt något större omfång. Jämte den
ständigt fortgående förstöringen af stränderna hafva
inom historisk tid stora öfversvämningar inträffat,
såsom 1287, då Dollart bildades. Sanden kringgärdar
hela Nordsjökusten, så att tillträde till hamnarna är
omöjligt utan lots. Helgoland, som tillhör’T. sedan
1890, är en klippö, som dock blifvit betydligt
reducerad af hafvet. Tidvattnet stiger i Jadeviken
och vid Bremer-hafen 3,s-4 m., vid Hamburg l,s-2
m. Östersjöns kust eger få öar (de förnämsta äro Als
och Femern vid Schleswig-Holsteins kust samt Riigen)
och inga större sandbälten, ehuru den i allmänhet är
låg. Östersjön har ej någon märkbar ebb och flod, och
en stor del af dess kust är om vintern flere månader
spärrad af is. Dess tre »haff» (Stettiner-, Frisches
och Ku-risches haff) måste betraktas som laguner eller
utvidgningar af flodbräddarna, ej som hafs-vikar.
Naturbeskaffenhet. Geologi. Med afseende på sin
fysiska byggnad består T. af tvänne helt olika
områden, hvilka i storlek motsvara förhållandet 4 :
3. Den norra, större delen är slättland, bestående
af yngre lagringar, med små områden af tertiära och
sekundära bildningar. Mellersta och södra T. deremot
är mycket omvexlande med afseende på naturbeskaffenhet
och geologisk bildning. Det eger stora platåer,
såsom Bajern, hvilka utgöra fortsättningen mot
n. af Alperna, bördiga lågslätter, såsom Rhendalen,
bergskedjor och isolerade berggrupper af jämförelsevis
obetydlig höjd och så belägna, att de i allmänhet ej
försvåra kommunikationerna, vare sig på jern-vägar
eller landsvägar. Dess geologiska byggnad motsvarar
olikheterna i ytbildning. Si-luriska bergarter äro
föga utvecklade i T. Devoniska systemet upptager
deremot en stor areal; det bildar bl. a. Taunus,
Hunsriick och Eifel. Kolförande bergarter med rika
kolfält iinnas på spridda ställen, hufvudsakligen i
West-fålen, vid Saarbriick, i Sachsen samt i öfre och
nedre Schlesien. Mellan de devoniska bildningarna i
Taunus och de tertiära och qvartära i Bajern upptages
ett stort område i vestra T. af trias-systemet, som
sträcker sig från Hannover till Basel och från Metz
till Baireuth. Södra delen af detta stora triasbäcken
kantas af jurasystemets öfverliggande bildningar,
hvilka begränsa Donauslätten i Wtlrtemberg och
Bajern. Kritklippor förekomma hufvudsakligen i
norra T., i spridda fläckar vid sidan af äldre
bildningar. De ligga tydligen under den stora slätten,
enär de uppstiga här och der till ytan mellan
Westfalen och Danmark. Äldre tertiära bildningar
saknas i T., med undantag af de eocena alper, som
ligga i södra Bajern. Men miocena bildningar finnas
i flere skilda bäcken, såsom vid Rhen nedanför Bonn
och vid Mainz, omkring Magdeburg och på bajerska
slätten. Dessa bäcken innehålla värdefulla ådror
af lig-nit. De stora slätterna i Nord-Tyskland äro
betäckta med glaciala bildningar, hvilka flere-städes
nå en höjd af 400 m. Eruptiva bergarter af olika
åldrar hafva brutit igenom på många trakter. De bäst
kända äro de tertiära och posttertiära lavorna och
käglorna i Eifel och Siebengebirge; andra af äldre
datum förekomma längs södra sluttningarna af Harz.
Berg och slätter. Bajern är den enda del af
T., som omsluter någon del af Alperna; den
österrikisk-bajerska gränsen går nämligen längs
kammen af de nordtyrolska eller bajerska Alperna. Den
högsta punkten af denna grupp, Zugspitze (2,973
m.), är tillika T:s högsta berg. Den sydtyska, från
bajerska Alperna mot n. sluttande slätten vattnas
af Donaus bifloder Lech, Isar och Inn, hvilka alla
hafva sina källor utom T:s gräns. Denna slätt skiljes
i v. från schweiziska högslätten genom Bodensjön
(398 m.) och i ö. från Österrike genom Inn. Slättens
medelhöjd kan uppskattas till 550 m. Donaudalen vid
dess norra gräns har en höjd af 470 m. (vid Ulm)
till 287 m. (vid Passau). Slätten är ej synnerligen
bördig. I dess öfre del, mot Alperna, ligga flere
för sin skönhet prisade sjöar, af hvilka Ammer-,
Starnberg- ochChiem-sjöarna äro de största. Många
delar af slätten äro betäckta med mossar och kärr af
stor utsträckning. Utmed venstra eller norra stranden
af Donau från Regensburg nedåt sträcker sig en rad
granitklippor, kallad Bairischerwald, hvilken måste
betraktas som en gren af Böh-merwald. Den senare
är en kedja af skogiga höjder på gränsen mellan
Bajern och Bohm en, innehållande de minst kända
och minst besökta delarna af Tyskland. Bairischer
wald når en höjd af 1,216 m. (Dreitanrienriegel)
och Böh-menvald 1,453 m. (Grosser Arber). Donaudalen
ofvanför Regensburg begränsas i n. af Ju-ras platåer,
som slutta sakta ned mot Donau, men stupa brant
mot Neckardalen. Medelpunkten i detta högland
är Rauhe A l p, så kalladt på grund af sitt råa,
skarpa klimat. Platån, som fortsätter mot n. ö. och
derefter mot n. under namn af Frankiska Jura, skares
af den slingrande Altmtihls dal och sträcker sig till
Main. Mellan Main och Neckar utbreda sig Frankenhöhes
platåer. - Syd vestra hör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
