- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 16. Teniers - Üxkull /
1317-1318

(1892) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ulspegel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

större delen förts till statens samlingar i
Nationalmuseum. Efter hans död lemnades U. länge åt
sitt öde, och slottet bar en tid märkliga spår af både
inre och yttre förfall, men det har åter kommit till
heders, sedan drottning Sofia under en stor del af
de senaste årens vintrar der haft sin bostad. Enligt
riksdagens beslut 1885 skall det åt henne lemnas till
enkesäte, om hon öfverlefver sin gemål. – Slottet,
en trevånings byggnad med flyglar i två våningar,
är utan arkitektoniskt värde, men ligger i en vacker
natur och omgifves af en stor park, som med sina
trädgårdar, växthus, vattenkonster, kanaler och
holmar på Karl XV:s tid var bland de bäst vårdade i
Sverige. Straxt innanför ingången till parken ligger
den s. k. Confidencen, en stenbyggnad, som lär varit
skådeplatsen för Gustaf III:s förtroliga samqväm, men
nu befinner sig i ett visst förfall. I parken ligger
ock ett kapell, efter ritning af Scholander,
i s. k. holländsk renaissancestil, invigdt
1865. Kapellet hör till Solna pastorat. I skogen
straxt ö. om backen ofvanför allén ned till slottet
ligger, omgifven af en inhägnad, invalid-kyrkogården,
der omkr. ett par hundra invalider fått sin slutliga
hvilostad. – Kungsgårdens areal uppgifves till 165
har. Taxeringsvärdet är 210,000 kr. (1889).

Ulspegel. Se Eulenspiegel.

Ulstadius, Lars, pietistisk svärmare, son till
kyrkoherden i Ijo, Finland, Anders Ulstadius
(födelseåret okändt), studerade i Upsala och Åbo,
blef prestvigd 1680 och utnämndes s. å. till kollega
vid trivialskolan i Uleåborg. Förbigången 1682
vid besättandet af kapellanstjensten i Uleåborg,
blef han djupt nedstämd, afsade sig under denna
sinnesförfattning prestämbetet och kollegasysslan och
började studera uppbyggelseskrifter samt föra ett
strängt asketiskt lif. År 1683 begaf han sig till Åbo,
der han bad att för begångna ungdomssynder få undergå
uppenbar kyrkoplikt, hvilket honom beviljades och
1685 verkställdes. De följande åren tillbragte han i
armod i Åbo, der hans svärmeri fortfarande tillväxte
och slutligen öfvergick till sinnesrubbning. Den
22 Juli 1688 afbröt han under sjelfva gudstjensten
i domkyrkan predikanten och bad med hög röst att
få aflägga en bekännelse, som han skriftligen
uppsatt. Han leddes, under häftigt motstånd, ut ur
kyrkan och blef derefter satt i fängsligt förvar och
underkastad en ransakning, hvarur framgick, att han
i fråga om rättfärdiggörelsen, sakramenten och andra
trosfrågor hyste ett från den lutherska kyrkans läror
afvikande tänkesätt. Han yrkade på hjertats helgelse,
oafsedt yttre tecken och former. Man sökte förmå honom
att återkalla sina satser; men då detta icke lyckades,
dömdes han d. 10 Dec. 1692 att såsom affälling och
den evangeliska lärans försmädare mista lifvet.
Dock, som han ej var rätt vid sina sinnen, skulle
han försona sitt brott med lifstids tvångsarbete
och affördes 1693 till Stockholm, der han insattes
på Smedjegården. U. tillbjöds friheten vid Ulrika
Eleonoras kröning 1719, men han föredrog att stanna
i fängelset och dog der d. 6 Okt. 1732. Han hade i
Åbo förvärfvat sig flere anhängare, bland hvilka de förnämste
voro Peter Schaefer (se denne) och Olof Ulhegius. Den
senare, som äfvenledes var prestson från Österbotten
(Uleåborg) och studerade i Upsala och Åbo, invecklades
i Ulstadius’ process och hölls arresterad på
Åbo slott till 1693, då han gjorde offentlig
afbön. Derefter blef han landtmätare och inspektor
på Vuojoki gård i Euraåminne, återföll till sist
i sina förra grubblerier och dog 1702. Ulstadius
kan betraktas såsom upphofsmannen till den
pietistiska rörelsen i Finland (jfr M. Akiander:
»Hist. upplysn. om relig. rör.»). M. G. S.

Ulster [ölster], en af de fyra provinserna (fordom
konungarikena) på Irland, omfattar landets norra
del och består af de 9 grefskapen Down, Antrim,
Londonderry, Donegal, Tyrone, Armagh, Monaghan,
Cavan och Fermanagh, som tillsammans hafva en areal
af 22,189 qvkm., med 1,617,877 innev. (1891).

Ulster, en sorts fris (groft ylletyg), som
ursprungligen tillverkades i Ulster på Irland; lång
ytterrock (resrock) af sådant tyg: Eng. ulster,
Ulster coat
[ö’lster kåt].

Ulterior, Lat., »belägen på andra sidan om». Se
Citerior.

Ultima (Lat., den sista, näml. syllaba, stafvelse)
kallas i grammatiken slutstafvelsen af ett
flerstafvigt ord. I grekiska ord är dess tidslängd
(qvantitet) inom vissa gränser bestämmande for
accentens plats, hvaremot i latinet denna beror af
penultima (näst sista stafvelsen). A. M. A..

Ultima ratio regum, Lat., »det yttersta
bevismedel, som står konungar till buds», en inskrift,
som Ludvig XIV lät från 1650 anbringa på franska
kanoner, och som sedan 1742 ännu i Preussen begagnas
på fältartilleripjeser. Det till ordspråk öfvergångna
uttrycket är hemtadt ur en af Calderons dramer och
lyder der ultima razon de reyes.

Ultima Thule. Se Thule.

Ultimatum (Nylat., af Lat. ultimus, ytterst,
sist), de yttersta fordringar eller vilkor, som
en stat oåterkalleligt uppställer såsom basis för
fortsatta diplomatiska underhandlingar i ämnet med
en annan makt.

Ultimo (Lat. och Ital.; förkort. ult.), handelst.,
»den sista», sista dagen af någon viss månad, är den
vanligaste dagen för reglering af differensaffärer å
börsen. – Ultimo-vexel, vexel, som är utställd att
betalas den sista dagen i en viss månad. Jfr
Primo och Medio.

Ultimus, Lat., den siste, ytterste;
den, som innehar andra hedersrummet vid en
doktorspromotion. Jfr Primus och Promotion.

Ultra, Lat., på andra sidan, utöfver (näml. modum
eller terminum, rätta måttet, gränsen),
betecknar i sammansättningar en öfverdrift, en
ytterlighet i någonting (t. ex. ultra-revolutionär,
ultra-klerikalism). Såsom ensamt subst. (plur.
ultras) utmärker ordet en i politiska åsigter, vanligen
i riktning åt rojalism eller absolutism, öfverspänd
person, som tillråder ytterliga åtgärder och går
längre, än partiet önskar. En sådan persons riktning
benämnes ultraism (adj. ultraistisk). Framförallt
nyttjas uttrycket om dem, som under restaurationstiden i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:42 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfap/0665.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free