Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Wagner, Wilhelm Richard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
föranledde honom till musikalisk produktion och studium
af Logiers »Generalbas», hvilket dock gagnade honom
lika litet som kompositionsstudier för organisten
Gottlieb Müller. En bättre lärare fick han deremot,
sedan han 1830 inskrifvits vid universitetet, uti
kantorn vid Thomas-skolan Theodor Weinlig, hvars
individuella och analytiska metod förträffligt passade
för Wagners genialiska och jäsande skaplynne. Likväl
röjes ingen ovanlig begåfning i W:s tidigaste
kompositioner: en sonat, en polonäs, en fantasi, en i
nyare tid åter framdragen symfoni m. m. En opera, Die
hochzeit, blef ofullbordad. En annan, Die feen, erbjöd
han förgäfves åt Leipzigteatern; en tredje, Das
liebesverbot, gafs med ringa framgång i Magdeburg,
der han 1834 blifvit operadirigent. Efter truppens i
Magdeburg upplösning gifte han sig med skådespelerskan
Minna Planer, blef kapellmästare vid operan i
Königsberg och, efter äfven den operans upplösning,
i Riga 1837. Sedan hans kontrakt gått till ända, 1839,
reste han, med texten till Rienzi på fickan, sjövägen
till Paris, hvarvid han under färden förbi Norges kust
fick första idén till Der fliegende holländer. I Paris
fullbordade han »Rienzi» och »Flygande holländaren»
samt skref en Faust-ouvertüre, det första arbete, som
röjer hans egen stil. Hoppet om att få upp »Rienzi»
på Stora operan strandade emellertid, trots Meyerbeers
rekommendation, och öfver hufvud hade W. en svår tid i
Paris, der han för att försörja sig måste komponera
franska romanser, skrifva uppsatser i »Gazette
musicale» och utföra arrangemanger af tarfligaste
slag åt musikförläggare. Som en befrielse kom derför
underrättelsen att »Rienzi» blifvit antagen till
uppförande i Dresden 1842. Framgången deraf blef
så stor, att W. utnämndes till kapellmästare vid
Dresdenoperan, och att äfven »Flygande holländaren»
der uppfördes 1843, dock ej med lika afgjord
framgång. – Under det W. i »Rienzi» ännu hållit sig
till bekanta mönster, i synnerhet den stora franska
operastilen, utvecklade han deremot i »Holländaren»
sitt eget kynne och påbörjade dermed den reform,
som gjort honom verldskunnig, genom att indela
det hela i sammanhängande scener i stället för
afslutade musiknummer, i stilen närmast anknytande
sig till Marschner och Weber, från hvilken
senare han äfven upptog det s. k. »ledmotivet»
(se d. o.). W. bearbetade nu Glucks »Iphigenia
in Aulis», skref oratoriet Das liebesmahl der
apostel och fullbordade Tannhäuser, som gafs 1845,
äfvenledes med i början omtvistad framgång. Samtidigt
arbetade han på Lohengrin och planerade redan
sin Nibelungen-cykel. Ett af honom 1848 till
ministeriet inlemnadt teater-reformförslag, Entwurf
eines nationaltheaters des königreichs Sachsen,
lemnades utan afseende, och missnöjet deröfver bidrog
till att han medelst frisinnade tal komprometterade
sig vid Majupproret 1849. Efterlyst af polisen,
måste han fly öfver Weimar och Paris till Zürich,
der han stannade flere år och började angripa det
rådande operaväsendet samt sökte teoretiskt grunda
och försvara sina nyhetsplaner uti flere skrifter:
Die kunst und die revolution (1849), Das kunstwerk
der zukunft (1850; det var denna skrift, som först
framkallade ordet »framtidsmusik», se d. o.), Kunst
und klima (s. å.), Das judenthum in der musik
(s. å.), Eine mitteilung an meine freunde (1851),
Oper und drama (s. å.) m. fl., hvarjämte den
fullständiga texten till Der ring des Nibelungen
utgafs 1853. Under tiden hade »Lohengrin» (1850)
gifvits i Weimar under Liszt, som ifrigt verkade
for W:s erkännande och oegennyttigt understödde
honom, äfven med penningmedel. Efter en resa till
London 1855, för att på inbjudan dirigera Philharmonic
society, besökte W. å nyo Paris 1859 och lyckades der
genom kejsarens befallning få »Tannhäuser» uppförd
på Stora operan 1861, men mötte så häftigt motstånd
från operans abonnenter, hvilka saknade sin sedvanliga
ballett – hvartill kommo politiska antipatier –, att
han efter den tredje representationen tog tillbaka
sitt verk (först 30 år senare kom »Lohengrin»
upp i Paris, likaledes under bullrande politiska
motdemonstrationer). – Emellertid hade W. fått
amnesti och kunde återvända till Tyskland. Förgäfves
försökte han i Karlsruhe och Wien få upp sin redan
1859 fulländade Tristan und Isolde, hvarmed inledes
hans tredje period, då å ena sidan sången nästan
fullständigt förvandlas till deklamation, å andra
sidan orkesterpartiet göres till ett kompliceradt
symfoniarbete med de symboliska »ledmotiven» såsom
tema. Först 1865 uppfördes denna opera i München,
dit W. året förut blifvit kallad af konung Ludvig
II, genom hvars beskydd han nu äntligen fick
en tryggad ställning. Dersammastädes uppfördes
1868 Die meistersinger von Nürnberg, påtänkt
redan samtidigt med »Tannhäuser» som ett komiskt
motstycke till dess tragiska sångarestrid, samt 1869
Rheingold, förspelet till Nibelungen-cykeln. Sedan
W. efter sin första hustrus 1866 timade död gift
om sig 1869 med Bülows frånskilda maka, Cosima,
Liszts dotter, flyttade han 1871 till Baireuth,
och der såg han äntligen 1876 sin länge närda dröm
förverkligad att i en enkom efter hans principer
byggd teater (se Teater, sp. 1472), hvartill medel
skaffades genom de uppståndna »Wagnerföreningarna»,
få framförd sin stora »Nibelungenring», bestående
af de tre »musikdramerna» Walküre, Siegfried och
Götterdämmerung jämte förspelet Rheingold. Egentligen
skulle denna teater blifva en skådeplats i allmänhet
för musikdramatiska mästerverk af tyskt ursprung, men
denna W:s ursprungliga tanke har lika litet blifvit
utförd som hans planer på en nationel musikskola i
München. Hittills har på wagnerteatern – tid efter
annan under somrarna – gifvits endast W:s stycken,
och det enda nya, som efter Nibelungen-cykeln der
uppförts, är mästarens egna verk, framförallt det
sista, Parsifal, som gafs första gången 1882 och
sedermera flere år upprepats samt, ännu åtminstone,
är reserveradt uteslutande för Baireuth, under
det Nibelungendramerna redan gjort sin rund till
åtskilliga större scener. Af W:s öfriga kompositioner
äro att anteckna hans Huldigungsmarsch, Kaisermarsch,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
