Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wagner, Rudolf Johannes von - Wagner, Ernst Leberecht - Wagner, Richard Julius - Wagners hammare l. Neefs hammare, fys., namn på den s. k. magnetiska hammaren. Se Hammare 2 - Vagnhärad, socken i Södermanlands län - Vagnmästare, krigsv., kallas sedan gammalt i Sverige den officer, som i en högre stab har befälet öfver trängen - Vagnsbro, härad i Vestmanlands län - Vagnsöarna. Se Kastellholmen - Vagong, försvenskad form för Eng. waggon, jernvägspassagerarevagn - Wagram l. Deutsch-Wagram, by i Österrike - Wagrien, fordom namn på östra delen af Holstein - Vagus (nervus vagus). Se Lungmagnerven - Vahhabiter (Arab. wahhabi, »vahhabit»), en muhammedansk reformert sekt i Arabien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjenst om den kemiska teknologien, i synnerhet
genom sin Handbuch der chemischen technologie
(1850, 12:te uppl. 1886; öfvers. till de
flesta europ. språk; »Kemisk teknologi»,
1–5, 1863–68). Derjämte utgaf W. årligen
sedan 1855 Jahresbericht über die leistungen der
chem. technologie (efter 1880 forts. af F. Fischer).
P. T. C.
Wagner, Ernst Leberecht, tysk läkare, f. 1829,
blef 1852 med. doktor samt 1862 ord. professor i
allmän patologi och patol. anatomi i Leipzig. Efter
Wunderlichs död utbytte han 1877 denna professur
mot lärostolen i speciel patologi och terapi
dersammastädes. Död 1888. Förutom en stor
mängd afhandlingar i tidskrifter utgaf han Der
gebärmutterkrebs (1858), Die fettmetamorphose
des herzfleisches (1864), Das tuberkelähnliche
tymphadenom (1871) och Handbuch der allgemeinen
pathologie (med Uhle, 1862; 7:de uppl. 1876) samt har
i Ziemssens »Handbuch der spec. pathologie» bearbetat
Krankheiten des weichen gaumens, Krankheiten der
nasenrachenhöhle und des rachens (med Wendt) och
Der morbus Brightii. Under åren 1860–78 redigerade
han »Archiv der heilkunde». R. T-dt.
Wagner, Richard Julius, skådespelare, teaterdirektör,
född i Stockholm d. 3 Febr. 1841, hade engagement
hos Stjernström vid dåv. Mindre teatern i Stockholm
1861–63 och vid Ahman-Pousette-Anderssons sällskap
1863–67 samt uppträdde derefter på olika scener i
Sverige och Norge, tills han 1875 åter tog anställning
i Stockholm, vid Stjernströms Nya teatern, som då
öppnades. W. qvarstannade der till 1883 och har
sedan sistn. år varit direktör för Södra teatern,
till 1889 i kompaniskap med A. Bosin och derefter
med H. Christiernsson. Han innehade derjämte
Djurgårdsteatern somrarna 1883–88 med Bosin och
1889 med Christiernsson. Såsom skådespelare har
W. gjort sig gällande genom sin mångsidighet, sitt
goda lynne, en drastisk, om ock något torr komik och
en anmärkningsvärd förmåga af karakteristik. Bland
mängden af de roller han utfört må nämnas Champignac
i »Fjärilsfebern», Bernard i »Huset Fourchambault»,
på det högre skådespelets fält biskop Nicolas i
»Kungsämnena» och Philip II i »Don Carlos», inom
den farsartade operettens område Prins Pietro i
»Boccaccio», Célestin i »Lilla helgonet» och Vicomten
i »Lili».
Wagners hammare l. Neefs hammare, fys., namn på den
s. k. magnetiska hammaren. Se Hammare 2.
Vagnhärad, socken i Södermanlands län, Hölebo
härad. Areal 5,684 har. 1,153 innev. (1891). Annex
till Trosa landsförsamling, Strengnäs stift,
Daga kontrakt.
Vagnmästare, krigsv., kallas sedan gammalt i Sverige
den officer, som i en högre stab har befälet öfver
trängen. Vid en armé i fält ingår en kapten i arméns
högkvarter såsom vagnmästare l. befälhafvare för
högqvarterets träng. C. O. N.
Vagnsbro, härad i Vestmanlands län, ingår i
Vestmanlands Norra domsaga och Bergslags fögderi samt
omfattar endast Vester-Fernebo socken. Areal 31,041
har. 4,996 innev. (1891).
Vagnsöarna. Se Kastellholmen.
Vagong, försvenskad form för Eng. waggon [oä’ggön],
jernvägspassagerarevagn (ordet är detsamma som
T. wagen, Sv. vagn).
Wagram l. Deutsch-Wagram, by i Österrike, på det
s. k. Marchfeld, 18 km. n. ö. om Wien, vid
jernvägen till Brünn, har gifvit namn åt det stora
slaget d. 5 och 6 Juli 1809, i hvilket Napoleon
I efter sin andra öfvergång af Donau med 160,000
man med knapp nöd lyckades besegra ärkehertig
Karls 110,000 man starka Österrikiska armé.
C. O. N.
Wagrien, fordom namn på östra delen af Holstein
mellan Kielfjorden och Lybeckbukten (halfön
Oldenburg). Namnet härledes af de slaver, vagrer
l. vagirer, som skola hafva inträngt i landet
omkr. 804 under Karl den stores krig mot sachsarna. År
947 upprättades ett biskopsdöme i Oldenburg, men
innevånarna förblefvo hedningar och dräpte 1066 både
biskopen och sin furste Gotskalk, som ifrade för
kristendomen. Knut Lavard var under någon tid herre
öfver W.; omkr. 1140 eröfrades landet af grefve Adolf
af Holstein, hvilken inkallade en mängd nybyggare
från Nederländerna, Westfalen o. a. st. W. blef
derigenom helt och hållet förtyskadt.
E. Ebg.
Vagus (nervus vagus). Se Lungmagnerven.
Vahhabiter (Arab. wahhâbi, »vahhabit»), en
muhammedansk reformert sekt i Arabien, stiftad
af Muhammed ibn Abdu-l-vahhâb och uppkallad efter
stiftarens fader, Abdu-l-vahhâb, hvilket namn betyder
»gifvarens (d. ä. Guds) tjenare». Muhammed, f. i
staden Ajîna 1691 och död i Der’ije i Nedsjed 1787,
hade erhållit en religiös uppfostran enligt Hanbals
system, det strängaste af de ortodoxa ritusformerna
(jfr Ibn Hânbal). Under sina studier vid högskolorna
i Mekka, Basra och Bagdad hade han tidigt kommit till
insigt om att islams ursprungliga läror förorenats
genom en mängd menskliga tillsatser, helgondyrkan,
processioner kring profetens graf, tron på talismaner
och annan vidskepelse samt att koranens stränga bud om
enkelhet och återhållsamhet i lefnadssättet lemnat rum
för lyx i kläder, njutning af rusdrycker, hasjisch och
tobak, hasardspel och all slags vällefnad. Återkommen
till sin hembygd, började han predika en renare
gudsdyrkan med återvändande till de ursprungliga
källorna, koranen och traditionen, och med förkastande
af alla vidare utläggningar och tillsatser äfven af
de fyra ortodoxa skolorna (jfr Imam 3). Muhammed vann
många anhängare i det inre af Arabien, der Mekkas
öfverhöghet antingen aldrig varit fullt erkänd eller
varit sedd med afundsjuk misstro. Men en varaktig
betydelse erhöll denna reformation först dermed att en
inflytelserik stamfurste i Deri]e, Muhammed ibn Sa’ûd,
af politiska skäl slöt sig till den nya rörelsen
(1742) genom giftermål med stiftarens dotter, antog
titeln af »emir af Nedsjed» (1745) och grundlade
dermed Ibn-Saudernas vahhabitiska dynasti. Efter
hans död (1765) började hans son och efterträdare,
Abdu-l-Asis (f. 1765, d. 1801), att med vapenmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
