Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vahhabiter (Arab. wahhabi, »vahhabit»), en muhammedansk reformert sekt i Arabien - Wahl, Johan Salomon - Vahl. 1. Martin V. - Vahl. 2. Jens V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utbreda de nya lärorna och underkufvade hela Nedsjed
samt det i ö. angränsande kustlandet El-hasa ända upp
till Basra. Men det var egentligen hans son, Sa’ûd,
hvilken dels såsom fältherre under faderns lifstid,
dels såsom 3:dje emir (1801–14) gaf fast form åt
det nya vahhabitiska väldet. Strängt fasthållande
vid den rena islamitiska läran om Guds enhet, och
derför kallande sig sjelfva muwahhidîn (»unitarier»)
till skilnad från alla andra, som äro musjrikîn
(»de som gifva Gud likar»), voro vahhabiterna lika
fanatiska motståndare till de arabiske och turkiske
sunniterna för deras upphöjande af profeterna och
framförallt Muhammed högt öfver alla andra menniskor
som till de persiske sjiiterna, hvilka egnade Ali
och hans bägge söner, Hasan och Husein, en afgudisk
dyrkan. Efter flere segrar öfver turkarna under
guvernören i Bagdad Suleiman pasja tågade Sa’ud,
sedan hans fader blifvit i moskén i Der’ije mördad
af en sjiitisk pilgrim (1801) mot sjiiternas heliga
stad Kerbela (se d. o.). Under det vahhabitiska
härskriet: »död åt musjrikîn!», intogs staden
med storm och renades från all helgongrafvarnas
afgudiska styggelse (1801). Samma öde drabbade sedan
Mekka (1803), der Kaba (se d. o.) undergick en lika
våldsam reningsprocess, och under de följande åren
(1804–11) införlifvades hela mellersta och norra
Arabien ända intill portarna af Damaskus och Bagdad
med det vahhabitiska väldet. Syrien och Palestina,
Irak och Egypten voro nu allvarsamt hotade af en
arabisk invasion, lika fanatisk som i islams första
tid. På uppdrag af sultan Mahmûd II sände derför
vicekonungen af Egypten, Muhammed Ali, sin son Tusûn
med en stark här till Arabien. Efter åtskilliga
nederlag lyckades det slutligen denne att återeröfra
de heliga städerna Medina (1812) och Mekka (1813)
samt tvinga den till det inre landet tillbakadrifna
4:de emiren, Abd-allah ibn Sa’ud (1814–18), att
sluta en ofördelaktig fred. Efter ett derpå följande
fredsbrott blef vahhabiternas hufvudstad Der’îje
förstörd af Muhammed Alis adoptivson Ibrahim, och
Abdallah tvangs att inställa sig i Konstantinopel,
der han mot tro och lofven afrättades (1818). Dermed
var vahhabiternas öfvermakt i Arabien bruten. De
5:te och 6:te emirerna af Ibn-Sa’ud-dynastien,
Mesjari och Turki, erkände sig som lydfurstar under
Egypten, men Turkis son, Feisul (1824–66), återvann
full dynastisk sjelfständighet öfver en stor del af
Nedsjed med Er-riâd (nära Der’îje) till hufvudstad,
der han först mottog den ryktbare resanden Palgrave
1863 och sedermera drottning Viktorias sändebud
Pelly 1865. Feibuls son, Abdallah, var ännu 1883 den
regerande emiren, den 11:te och 13:de i ordningen,
enär både han och Feisul några gånger undanträngts
från emiratet af bröder eller andra slägtingar. –
Jämte denna ursprungliga vahhabitdynasti har i norra
delen af Nedsjed uppstått en annan rivaliserande och
mäktigare dynasti, Ibn-Rasjiderna, »emirer af Djebel
Sjammar», omfattande vahhabitiska läror, men i långt
mindre utpräglad form. I sjelfva
Arabien kan således denna islams reformation anses
vara besegrad, och med den religiösa likgiltighet,
som utmärker de äkta arabiske beduinerna, torde den
kanske snart hafva försvunnit, men i Indien består
vahhabitismen ännu med oförsvagad kraft. Dit infördes
den (1822) af en Sejjid Ahmed af Bareli, hvilken
samlade alla rättrogna till ett heligt krig, djihâd,
först mot sikherna, sedermera mot engelsmännen. Först
1863 fullständigt kufvade, utöfva vahhabiterna ännu
ett stort och renande inflytande på muhammedanerna i
Indien. I motsats mot de obildade beduinerna hafva de
indiske vahhabiterna, hvilka sjelfva kalla sig, utom
muwahhidîn, äfven ahl-i-hadis (»traditionens folk»),
också systematiserat sina läror i en mängd skrifter,
af hvilka de vigtigaste äro Sîratu-l-mustakîm
(»den rätta vägen») och Takwîjetu-l-imân (»trons
bekräftelse»). – Jfr Corancez: »Histoire des wahabis»
(1810), Burckhardt: »Notes on the bedouins and
wahabys» (1834), Chodzko: »Le déisme des wahhabis»
(i »Journ. Asiat.», 1848); Blunt: »A pilgrimage to
Nedjd» (1881), Hunter: »The indian musulmans» (3:dje
uppl. 1876) och W. G. Palgraves resebeskrifning.
H. A.
Wahl, Johan Salomon, dansk målare, född i Chemnitz
vid Meissen 1689, var en ansedd porträttmålare,
då han 1719 inkallades till Danmark, der han 1730
erhöll anställning såsom »kgl. hofskildrer» och
1737 blef föreståndare för konstkammaren. Död
i Köpenhamn 1765. Bland hans många porträtt
märkas de af målarna Krogk och Morell samt
hans sjelfporträtt (i k. tafvelgalleriet).
Ph. W.
Vahl. 1. Martin V., dansk botaniker, född d. 10
Okt. 1749 i Bergen, blef student 1766 och egnade
sig tidigt åt botaniska studier. 1770–75 var
han lärjunge hos Linné i Upsala och återvände
derefter till Köpenhamn, hvarest han medverkade vid
flyttningen af den botaniska trädgården och 1779 blef
bot. lektor vid denna. År 1785 blef han utgifvare
af »Flora danica» (se d. o.) med professors titel,
1789 lärare vid det s. å. stiftade Naturhistoriska
sällskapet och 1801 professor vid universitetet. Död
d. 24 Dec. 1804. Såväl genom sina föreläsningar som
genom personligt umgänge med studenterna utöfvade
V. stort inflytande på de botaniska studierna, och
genom sina resor i in- och utlandet samt förbindelser
med den tidens förnämsta botaniker samlade han ett
omfattande och mycket dyrbart herbarium, hvilket
sedan införlifvades med botaniska trädgårdens
samlingar. Af »Flora danica» utgaf han 6 häften
(1787–1803), vidare Symbolae botanicae (3 bd,
1790–94), upptagande frukterna af hans studier i
utlandet 1783–85 äfvensom beskrifningar af de växter,
som Forskål samlat i Orienten 1761–63. Dessutom må
nämnas hans Enumeratio plantarum, en bearbetning af
Linnés »Species plantarum», hvaraf dock endast tvänne
band utkommo, 1804–05. – 2. Jens V., prest, den
föregåendes sonson, född i Aalborg d. 24 Nov. 1828,
blef student 1848, teol. kandidat 1854, komminister
1856 och kyrkoherde 1864, sedan 1884 i Nörre Vedby på
Falster. V. har utöfvat en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
