Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wales, fordom sjelfständigt, nu med konungariket England förenadt furstendöme - Walesiska språket. Se Wälska språket och literaturen - Valesius. Se Valois, Henri de - Valet (af Lat. valete, faren väl!), farväl, afsked (föråldr.) - Valet-de-chambre, Fr., kammartjenare - Valete. Se Vale och Valet - Valetta (La Valetta), hufvudstad på ön Malta - Walewski, Alexandra Florian Joseph Colonna - Valfader, Nord. mytol., d. v. s. de i strid fallnes fader, är en benämning på Oden - Walfisch bay, vik af Atlantiska hafvet på Syd-Afrikas vestkust - Valfrihet, filos., förmåga af val emellan olika möjliga bestämningsgrunder - Valfrändskap (T. wahlverwandtschaft), frändskap, kemisk kraft, affinitet - Valgius Rufus, Cajus, romersk grammatiker och skald, konsul år 12 f. Kr. - Valhall (Isl. Valhöll), Nord. mytol., den förnämsta och präktigaste hallen i Åsgård - Walhalla, en 1830-42 uppförd storartad marmorbyggnad på en höjd vid Donau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sitt välde i W., hvilket 1536 af Henrik VIII
fullständigt förenades med England.
Walesiska språket. Se Wälska språket och
literaturen.
Valesius. Se Valois, Henri de.
Valet (af Lat. valete, faren väl!), farväl, afsked
(föråldr.).
Valet-de-chambre [vale dö sja’ngbör], Fr.,
kammartjenare.
Valete. Se Vale och Valet.
Valetta (La Valetta), hufvudstad på ön Malta,
belägen på öns nordöstra kust, vid en stor vik, som
af en bergudde delas i två rymliga hamnar. Staden
består af det egentliga V. (på bergudden) samt
förstäderna Floriana (bakom det egentliga V.),
Vittoriosa (på östra sidan af den östra och
större af de båda hamnarna) och Sliema (vid den
vestra l. karantänshamnen). På berguddens spets
ligger Fort S:t Elmo och vid inloppet till östra
hamnen Fort Ricasoli. 24,854 innev. (1881), med
förstäderna 36,439. Hufvudgatorna i V., merendels
belagda med lava, gå längs med bergudden och skäras
af tvärgator, som vid ändarna med långa trappor gå
ned till stranden. Många af husen, hvilka äro af
sten och hafva platta tak, äro stora och praktfulla
samt försedda med balkonger utanför fönstren. Staden
och hamnarna försvaras af starka fästningsverk, till
större delen uthuggna i klippan och bevarade med det
gröfsta artilleri, så att de anses ointagliga. Förutom
dessa, hvilka äro det mest utmärkande för V., har
staden flere vackra offentliga byggnader, såsom
guvernörens (förut malteserriddarnas stormästares)
palats, operahuset, det offentliga biblioteket
(öfver 100,000 bd) och flere af malteserriddarnas
forna herbergen, särskildt Auberge de Castile, samt
universitetet. Staden anlades 1568 af stormästaren
J. P. de La Valette och har sitt namn efter honom. Se
vidare Malta.
Walewski, Alexandre Florian Joseph Colonna, grefve,
fransk diplomat, f. 1810, naturlig son af kejsar
Napoleon I och polska grefvinnan Maria Anastas
Waleska, var en kort tid i början af Ludvig Filips
regering anställd i franska armén, sysselsatte sig
derefter med literatur, utgaf politiska broschyrer och
skref en komedi, L’école du monde ou la coquette sans
le savoir, som 1849 uppfördes på Théâtre français, men
utan framgång. Sedan hans kusin, prins Louis Napoléon,
blifvit franska republikens president, blef W. 1849
franskt sändebud i Florens och 1850 i Neapel. Efter
kejsaredömets upprättande blef han 1854 fransk
ambassadör i London och 1855 utrikesminister samt var
såsom sådan ordförande på kongressen i Paris 1856. Han
lemnade sin portfölj 1860 och utnämndes 1865 till
statsminister. W. var 1855–65 senator, valdes 1865
till medlem af Lagstiftande kåren och utsågs 1866
till dess president, men tvister med statsministern
Rouher förmådde honom att 1867 afsäga sig denna
plats. W., som ansågs vara en af Andra kejsaredömets
mest frisinnade statsmän, afled i Strassburg 1868.
E. W.
Valfader (se Val-), Nord. mytol., d. v. s. de i strid
fallnes fader, är en benämning på Oden.
Walfisch bay [bä], vik af Atlantiska hafvet på
Syd-Afrikas vestkust, i v. genom Pelican point
delvis afstängd från hafvet. Den har god och säker
ankargrund och togs jämte omgifvande land 1878
i besittning af engelsmännen. Sedan 1884 är denna
britiska koloni (omkr. 1,250 qvkm.), som räknas till
Kaplandet, omsluten af tyskt skyddsområde (Tyska
Sydvest-Afrika). I viken utmynna Kuisib och Swakop,
tvänne kustfloder, som endast en kort tid af året
föra vatten.
Valfrihet, filos., förmåga af val emellan olika
möjliga bestämningsgrunder (jfr Frihet). En sådan
frihet antages af indeterminismen, men förnekas af
determinismen (se dessa ord). L. H. Å.
Valfrändskap (T. wahlverwandtschaft), frändskap,
kemisk kraft, affinitet, har man benämnt orsaken
till de kemiska företeelserna och uppfattat den
dels såsom en särskild s. k. naturkraft, dels som en
egenskap hos ett ämne att mer eller mindre lätt ingå
föreningar med andra ämnen. Enligt nyare uppfattning
finnes ingen särskild s. k. kemisk kraft, utan bero
de kemiska förändringarna, d. v. s. föreningar och
sönderdelningar, på energiens sträfvan till likformig
fördelning. P. T. C.
Valgius Rufus, Cajus, romersk grammatiker och skald,
konsul år 12 f. Kr., en vän till Horatius, Messala
och Tibullus, synes hafva varit i besittning af
mångsidig bildning samt företrädesvis hängifven
grammatiska och retoriska studier. I de senare
hade han till ledare Apollodoros från Pergamon,
hvilkens retorik han öfversatte. Sina grammatiska
forskningar offentliggjorde han i ett nu förloradt
arbete, De rebus per epistolam quaesitis, hvilket
sedan begagnades af Gellius m. fl. Äfven skall
han hafva författat en skrift af naturhistoriskt
innehåll. Såsom skald omtalas han af Horatius
och prisas högt af Tibullus, hvilkens loford dock
synas vara öfverdrifna. Hans dikter tillhörde dels
epigrammets, dels och måhända i större mån elegiens
område. Af hans dikter finnas några fragment i behåll.
R. Tdh.
Valhall (Isl. Valhöll), Nord. mytol., den förnämsta
och präktigaste hallen i Åsgård, hvarest Oden tager
emot och undfägnar åsagudarna samt alla enhärjar,
eller de tappre krigare, som efter döden komma till
honom. Valhall har 640 dörrar, och hvarje dörr
är så bred, att 960 enhärjar kunna jämsides gå
derigenom. Salen är täckt med sköldar. Vanligen anser
man Valhall betyda de i strid fallnes, enhärjarnas,
sal (se Val-); men snarare är Valhall att tolka
som »präktig hall (sal)». Äfven jordiska konungars
praktboningar bära i fornsångerna namnet Valhall. –
I de flesta europeiska språk skrifves ordet
Walhalla (se t. ex. nästa art.). Th. W.
Walhalla (se föregående art), en 1830–42 uppförd
storartad marmor byggnad på en höjd vid Donau,
vid Donaustauf, omkr. 8 km. nedanför Regensburg,
en skapelse af konung Ludvig I i Bajern, egnad åt
den tyska nationaläran. Planen härrör från Leo
von Klenze. Från kullens fot leda marmortrappor
upp till templets väldiga, terrasslikt anordnade
substruktioner. Templet är en peripteros oktastylos
(8: 17 pelare) i likhet med Parthenon, med en längd af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
