Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallmark, Lars Johan - Vallmo, valmo, valmoge. Se Papaver - Wallmoden-Gimborn, Ludwig Georg Thedel von - Vallmo-olja (oleum seminum papaveris), med., tekn. - Wallner, Franz (hette egentl. Leidesdorf) - Vallnål. Se Palissad - Vallombrosa, kloster i Apenninerna, prov. Firenze - Wallon, Henri Alexandre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
justitiefördelningen af K. M:ts kansli. En bröstsjukdom
hindrade honom för en tid att fortsätta sina
studier, hvarför han tjenstgjorde dels i nämnda och
andra ämbetsverk, dels som domare på landet till
1832, då han återvände till Upsala och fortsatte
studierna i matematik, fysik, kemi, mineralogi och
kristallografi. Ehuru han erhållit sina lärares
tillstånd att utan föregående tentamina undergå
bergsexamen, ville han icke begagna sig af denna
välvilja, utan lemnade universitetet 1838, dertill
påskyndad af sin å nyo svårt angripna helsa. Något
förbättrad till helsan, fortsatte han sina studier
vid Falu bergsskola, i Stockholm och vid Motala
mekaniska verkstad (der han några månader af år 1840
var disponent) till Maj 1842, då han bosatte sig i
Stockholm. Efter att hafva besökt åtskilliga delar af
fäderneslandet samt flere tyska stater för att taga
kännedom om mekaniska och andra tekniska inrättningar
antogs han i Dec. 1843 till custos machinorum vid
Vetenskapsakademien, blef i Juni 1846 inspektor öfver
akademiens fysiska och tekniska institution, sedan
han i Maj s. å. kallats till hennes ledamot, samt
utnämndes, efter en utländsk vetenskaplig resa, 1848
till överdirektör för Teknologiska institutet. Ännu
tvänne gånger, 1854 och 1855, besökte han utlandet,
men var knappt hemkommen från den senare resan,
förrän han insjuknade i kolera och afled i Stockholm
d. 10 Okt. 1855. – W. egde mångsidiga kunskaper
i flere olika vetenskapsgrenar, men älskade mest
fysiken. Ehuru han gerna ville göra vetenskapens
resultat användbara för praktiska ändamål, var
han dock vida höjd öfver deras ståndpunkt, som
uppskatta vetenskapens värde endast efter denna
måttstock. Vetenskapliga spekulationer voro för
honom den käraste sysselsättning. Endast några korta
uppsatser i »Öfversigt af Vet.-akad:s förhandlingar»,
i »Förhandlingar vid de skandinaviske naturforskarnes
möten» samt i Landtbruksakademiens handlingar
föreligga af hans hand (han blef ledamot af sistnämnda
akademi 1845). Af sin qvarlåtenskap donerade han
36,000 rdr till Vet.-akad. (till prisbelöningar för
rön och uppfinningar samt till understöd för resor
och undersökningar) och 8,000 rdr till hvartdera
universitetet för vetenskapliga ändamål samt till
Svenska slöjdföreningen 12,000 rdr, hvaraf årliga
räntan skall tilldelas behöfvande ynglingar vid denna
förenings läroanstalt.
Vallmo, valmo, valmoge (El. Fries anser, att ordet
rätteligen heter dvalmo, i analogi med T. schlafmohn,
Papaver somniferum; jfr »valhändt» för dvalhändt). Se Papaver.
Wallmoden-Gimborn, Ludwig Georg Thedel von,
grefve, tysk militär, f. 1769, var i hannoveransk,
preussisk och, 1795–1813, i österrikisk krigstjenst,
hvarunder han avancerade till fältmarskalklöjtnant, samt
gick derefter, med sistnämnda grad, i rysk. I Aug. 1813
utnämnd till befälhafvare för den 28,000 man starka kår
(svenskar, tyskar, ryssar), som hade till uppgift att vid
nedre Elbe trygga högra flygeln af den af kronprinsen Karl
Johan kommenderade nordarmén, manövrerade han med
framgång emot den af marskalk Davout anförda
13:de franska kåren, 35,000 man, och slog d. 16
Sept. 1813 vid Göhrde (på venstra Elbe-stranden) en
fransk styrka. Sedermera deltog han i inryckningen i
Holstein. 1815 gick W.-G. ånyo i österrikisk tjenst
och verkade till 1848 såsom militärbefälhafvare i
Neapel, på Sicilien och i Milano. Död 1862.
Vallmo-olja (oleum seminum papaveris), med.,
tekn., är en torkande olja, som erhålles genom
pressning af vallmofrön. Den nyttjas för medicinska
ändamål, och enär den saknar alla spår af morfin
eller andra beståndsdelar i opium, har den alls
icke någon narkotisk verkan, såsom genom misstag
uppgifvits. Vallmo-oljan är vidare, i synnerhet i
Orienten, använd vid matlagning samt nyttjas till
beredning af finare målarefärger; sämre, härsknad
olja har användning i såpfabriker. God vallmo-olja
är blekgul eller nästan färglös, har en mild,
behaglig smak, är tunnflytande och stelnar först
vid - 18° C. Dess egentl. vigt vexlar mellan 0,913
och 0,924. Om i ett profrör vallmo-olja försigtigt
gjutes öfver röd, rykande salpetersyra, uppkommer vid
beröringsstället ett mellan båda vätskorna liggande
lager, som nederst är mörkgrönt, hvilken färg upptill
öfvergår till rosenrödt. Om 20 droppar olja hällas i
ett profrör och 4 droppar ren koncentrerad svafvelsyra
försigtigt tillsättas, visar beröringsytan en gul
färg; om blandningen omskakas, blir färgen brunaktigt
olivgrön. Blandar man under omröring 8 del. olja med
1 del. klorkalk samt nödig mängd vatten, bildas en
emulsion, ur hvilken oljan endast mycket långsamt
afskiljer sig. Vallmo-oljan ger icke den bekanta
elaidinreaktionen (se Elain).
O. T. S.
Wallner, Franz (hette egentl. Leidesdorf), tysk
teaterledare, f. i Wien 1810, beträdde tiljan 1830
och företog långvariga gästspelsresor, tills han 1855
öfvertog Königstädter-teatern i Berlin. 1864 uppbyggde
han i dennas ställe den storartade Wallner-teatern,
egnad åt lustspelet, farsen och folkdramat. Han
drog sig tillbaka från dess ledning 1868 för att
kunna tillfredsställa sin lust för vidsträckta
resor. Dessa liksom ock sina teaterminnen skildrade
han i åtskilliga utgifna arbeten. Död 1876.
Vallnål. Se Palissad.
Vallombrosa, kloster i Apenninerna, prov. Firenze,
Italien, ö. om staden Florens, der Giov. Gualbert
(d. 1093 och kanoniserad 1193) år 1038 stiftade
en munkorden efter Benedikts regel. Stamklostret,
uppkalladt efter sitt läge i en tät granskog
(Lat. vallis umbrosa) i en högst romantisk omgifning,
blef genom skänker mycket rikt och ombyggdes 1637
med mycken prakt. Den uteslutande åt andakt egnade
orden, en bland de första, som upptog lekmän, erhöll
icke någon stor utbredning; antalet af dess kloster
uppgick i Italien till högst 50. Munkdrägten var
ursprungligen grå, sedan brun. 1662 förenade orden
sig med sylvestrinerna och anlade svart drägt, men
1681 skilde den sig åter från dem. Sekulariseradt af
konungariket Italien, är klostret nu skogsinstitut.
Wallon [-lans], Henri Alexandre, fransk
historiker och politiker, f. 1812, genomgick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
