- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
203-204

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wallon, Henri Alexandre - Valloner, befolkningen i sydöstra delen af Belgien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

normalskolan i Paris och blef sedermera lärare vid
denna skola. Då efter Februarirevolutionen 1848 en
kommission för slafveriets afskaffande tillsattes,
blef han dess sekreterare. Han valdes 1849 till medlem
af Lagstiftande församlingen, der han slöt sig till
det konservativa partiet. Under kejsaredömet höll
han sig fjärran från politiken, mest sysselsatt med
historiska forskningar och författareskap. W. valdes
1871 till medlem af Nationalförsamlingen, der han
tillhörde högra centern, hjelpte till att störta
Thiers 1873 och väsentligen bidrog till den ännu
gällande republikanska konstitutionens antagande
1875. Han var undervisningsminister från d. 10 Mars
1875 till d. 18 Mars 1876 och visade såsom sådan
mycken eftergifvenhet för det katolska presterskapets
anspråk. Vald till senator för lifstiden i Dec. 1875,
tillhör han i senaten det konservativa partiet. Bland
hans många historiska skrifter märkas De l’esclavage
dans les colonies
(1847), Introduction à l’histoire
de l’esclavage dans l’anliquité
(1848), Du monothéisme
chez les races sémitiques
(1859), Jeanne d’Arc (1860),
af Franska akademien belönt med stora Gobertska
priset, Vie de Jésus et son nouvel historien (1864),
La Terreur (1873) och Saint-Louis et son temps
(1875). Sedan 1873 är han ständig sekreterare
vid Académie des inscriptions et belles lettres
och har utgifvit värdefulla biografier öfver
åtskilliga af nämnda akademis aflidna ledamöter.
E. W.

Valloner (Holl. walen, Fr. wallons), befolkningen
i sydöstra delen af Belgien, skilja sig från de
öfrige belgerna, flamländarna, hufvudsakligen genom
sitt romanska språk och sin mörkare hy. De bebo de
fyra prov. Hainaut, Namur, Liége och Luxemburg samt
omkr. 1/3 af Brabant. Detta område sammanfaller
nästan fullständigt med Meusebäckenet i Belgien
och utgör ungefär 15,450 qvkm., eller något mer
än halfva Belgien, med en befolkning af 2,780,000
pers., eller nära hälften af Belgiens hela folkmängd
(5,853,280 pers. 1886). Det af valloner bebodda
området utgjorde nordöstra delen af det gamla Gallien
och var ursprungligen bebodt af aduatuker, eburoner,
tungrer och andra belgiska stammar. Det eröfrades
af Caesar och bragtes tidigt under inflytande af
romersk kultur, hvarför latinska språket var så
rotfäst, att det ej undanträngdes af det germanska,
när landet i 5:te årh. besattes af frankerna, ehuru
romerska institutioner och romerskt språk i de
mera öppna trakterna i vestra Belgien fullständigt
qväfdes af samma franker samt af sachsiska och
frisiska stammar. Sedan den tiden hafva de
båda folken förblifvit oblandade vid hvarandras
sida. Vallonerna äro således romaniserade kelter
(galler), direkta afkomlingar af de gamle belgerna,
i sannare mening än deras flamska grannar och hafva
fått sitt namn på grund af sin härkomst och sitt språk
(jfr Valland). Vallonska språket är en dialekt af
nordfranskan (langue d’oïl), röjande stark frändskap
med de närgränsande idiomen i Picardie och Lothringen,
men ännu skild från båda. Det har utvecklat flere
dialekter, af hvilka de förnämsta äro: liégeois,
som är gängse i gränstrakterna mot Rhenprovinsen och
rönt stort inflytande af tyskan, namurois, i de centrala trakterna
och i Ardennerna, med flere lokala patois-munarter,
och hennuyer i Hainaut och de vestra trakterna,
så kallad efter Hennuyères, der den talas i sin
största renhet. Men sedan franskan antagits som
Belgiens officiella språk, drager vallonskan sig
småningom tillbaka från de stora städerna och antager
alltmera karakteren af en landtlig patois. Hon
eger inga literära qvarlefvor af någon betydenhet,
och dess äldsta ännu befintliga minnesmärke synes
vara »Declaration des provost, juret, eskievin de
Valenchienes» från 1256. Ordböcker hafva utgifvits
af Grandgagnage: »Dictionnaire étymologique de
la langue wallone» (1847–50, forts. af Scheler
1880), och Forir: »Dictionn. liégeois-français»
(1866–74). Vallonernas galliska härkomst ådagalägges
särskildt genom deras mörkare hy; äfven i andra
hänseenden skilja de sig från flamländarna. De
äro i fysiskt hänseende en starkare ras,
magrare, senfullare samt mera långlifvad
och friskare. Orsakerna till denna vallonernas
överlägsenhet torde böra tillskrifvas deras större
välmåga och deraf beroende sundare lefnadsförhållanden
samt särskildt deras högre och mera bergiga områdes
friskare klimat. Under medeltiden voro flamländarna
vida öfverlägsna i rikedom, kultur och allmänanda. Men
de stora industricentra hafva sedan flyttats från
Brügge och Gent (Flandern) till Liége och Namur,
och vallonerna taga nu ledningen i allt utom i musik,
målarekonst och de sköna konsterna i allmänhet. I
Belgiens nyare historia hafva de spelat den mera
framstående rollen, och landets förnämsta statsmän
hafva varit valloner. Emot vallonerna har särskildt
den flamska rörelsen varit riktad.

Vallonerna i Sverige. Redan i början af 1500-talet
var nejden kring Liége känd som medelpunkten
för jernhandteringen i Belgien. Der voro ock de
förbättrade smidesmetoder (se Vallonsmide) bekanta,
som sedan af vallonerna infördes i Sverige. De förste
bergsmän och jernarbetare från denna trakt synas hafva
anländt till Sverige redan under de första åren af
1600-talet, men den egentliga vallon-invandringen
började omkr. 1618, och den vände sig i början till
Finspång, som Louis De Geer genom Welam de Besche,
båda valloner, nämnda år arrenderade af kronan,
och till Norrköping, der fabriker af allahanda
slag anlades. Denna vallonernas inflyttning, som
uppmuntrades af Gustaf II Adolf, emedan han väl insåg
hvilken stor betydelse den kunde få för Sveriges
uppspirande jernhandtering och annan industri,
väckte allvarsamma bekymmer hos Spaniens konung
Filip IV, af hvilkens monarki Belgien då var en
del. 1624 förbjöd denne, att några vidare skulle få
låta värfva sig till Sverige till mycken skada för
»oss och vårt land samt till stor själaskada för dessa
smeder», och 1627 förnyade han förbudet och stadgade
stränga straff för öfverträdelse deraf. Det oaktadt
fortgick vallonernas invandring till Sverige under
de följande åren och var störst åren 1643–50, eller
straxt efter det De Geer blifvit egare af Finspång
och Dannemoraverken. Vallonerna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Sep 30 02:32:58 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0106.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free