Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Walther von der Vogelweide, medelhögtysk skald - Valthorn. Se Valdhorn - Waltner, Claude Albert - Walton, Izaak - Valtorp, socken i Skaraborgs län - Valtrapp, valltrapp (Ital. gualdrappa; Fr. chabraque, T. schabracke), krigsv., ett mer eller mindre prydt täcke, som lägges öfver sadeln - Valujev, Peter Aleksandrovitj - Valund l. Völund (Isl. Völundr, Angelsachs. Weland, T. Welant, Wielant), Nord. mytol., en sagohjelte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mångsidighet och harmoni mellan innehåll och
form, liksom han öfvergår dem i manligt sinnelag och
finkänslig uppskattning af den tyska qvinnans bästa
egenskaper. Än öm och vek, än skalkaktig, är han
alltid frisk och hjertlig. Hans dikter utmärkas
af en djup och ren känsla, äfven för naturen,
rikedom på tankar, en vacker och åskådlig form
(ett slags förädlad folkton) samt ett redligt
sinnelag. Från den jordiska kärleken vände
han på äldre dagar sin håg till den andliga och
skref fromma, trosvarma religiösa dikter, äfven
korsfararesånger. I patriotiska qväden gick han in på
statens och kyrkans vigtigaste angelägenheter, förde
frimodigt kejsarens talan gent emot påfvens anspråk,
förehöll furstarna deras plikter samt klagade öfver
rikets svunna glans. Genom sina skarpa utfall mot
presternas girighet och falskhet framstår W. såsom
ett slags förelöpare till reformationen. I didaktiska
»sprüche» utvecklar han en kärnfull lefnadsvishet. –
W:s dikter blefvo kända i nyare tid först genom Bodmer
(1758); de utgåfvos derefter kritiskt af K. Lachmann
(1827; »6:te uppl. 1H91), af F. Pfeiffer (1864; 6:te
uppl. 1881), W. Wilmanns (1869 och 1886) m. fl. samt
öfversattes på högtyska af bl. a. Simrock (1833:
7:de uppl. 1883), A. Schroeter (1881) och B. Wenzel
(1888). Jfr L. Uhland: »W., ein altdeutscher dichter»
(1822), och W. Wilmanns: »Leben und dichten W:s»
(1882),
Valthorn. Se Valdhorn.
Waltner, Claude Albert, fransk kopparstickare och
etsare, f. 1846 i Paris, studerade först måleri under
Gérôme, sedan gravyr under Martinet och Henriquel
Dupont samt erhöll romerska priset 1868. Sedan dess
har han utfört många blad efter både gamla och nya
mästare. Af de vid verldsutställningen 1878 synliga
bladen må nämnas Baron de Vicq, efter Rubens (1870),
Infantinnan Margareta, efter Velasquez (1877),
porträtt efter Dubois, Rembrandts sjelfporträtt,
Kristus i grafven, efter Levy (1874), Alfred de
Musset, efter David d’Angers, Den kinesiska vasen,
efter Fortuny, och Grefvinnan Barck, efter Regnault
(1876).
Walton [oå’ltön], Izaak, engelsk skriftställare,
f. 1593 i Stafford, d. 1683, idkade kramhandel i
London till sitt femtionde år och lefde derefter
till hög ålder på landsbygden, förnöjande sig med
fiske och literära sysselsättningar samt i åtnjutande
af många lärda mäns vänskap. Knappast någon literär
produkt är i England så allmänt afhållen som W:s The
compleat angler, or the contemplative man’s recreation
(1653; många uppl.), i hvilken egentligen meddelas
reglerna för metningssporten, men med deremellan
inflätade, oefterhärmliga beskrifningar på engelskt
strandsceneri, intagande dialoger och sånger, allt
stämpladt af sin författares okonstlade och fridsälla
väsende, medan stilen kryddas med ålderdomliga
vändningar. (En andra del tillfogades af W:s vän
Ch. Cotton, 1673.) W. författade äfven i en hjertlig
ton åtskilliga biografier.
Valtorp, socken i Skaraborgs län, Gudhems
härad. Areal 1,157 har. 372 innev. (1891). Annex till
Segerstad. Skara stift, Falköpings kontrakt.
Valtrapp, valltrapp (Ital. gualdrappa; Fr. chabraque,
T. schabracke), krigsv., ett mer eller mindre prydt
täcke, som lägges öfver sadeln och större delen af
packningen på hästen dels för att skydda packningen
och hålla hästen varm, dels för prydlighetens
skull. För att minska persedlarnas antal och
utrustningens ändock stora vigt har valtrappen
allmänt blifvit borttagen, från fältutrustningen.
C. O. N.
Valujev, Peter Aleksandrovitj, grefve, rysk
statsman, f. 1817, fäste såsom tjensteman vid
generalgnvernementskansliet i Riga uppmärksamhet,
särskildt tronföljarens, vid sig genom sina frimodiga
skrifter om bristerna i Rysslands förvaltning, till
hvilka han i främsta rummet räknade bränvinsarrendena
och ämbetsmännens besticklighet. Såsom botemedel
mot det onda yrkade han på lifegenskapens
upphäfvande. Knappt hade Alexander II bestigit
tronen, då han 1856 utnämnde V. till civilguvernör
i Kurland. 1859 kallade han honom till byråchef
i domänministeriet och 1861 efter Lanskoi till
inrikesminister. Såsom sådan verkade V. mer än någon
annan statsman för genomförandet af reformer inom
Rysslands sociala och administrativa förhållanden. Här
må påpekas endast lifegenskapens upphäfvande (1863),
införande af kommunalstyrelse i en del städer
(s. å.) och af landsting (zemstvo) i ett stort antal
guvernement (1864) samt censurens mildrande genom
en pressförordning (1865). Han tillrådde vidare
kejsaren att småningom försona sig med Polen. Men
V. skaffade sig genom sina reformsträfvanden och sin
försoningspolitik en mängd ovänner bland de strängt
nationelle (Muraviev, Miljutin, Katkov m. fl.),
och 1868, då han låtit indraga Katkovs organ, föll
han. Den kejserliga gunsten återvände dock efter
en tid. 1872 utnämndes han till domänminister och
1880, sedan han s. å. upphöjts i grefligt stånd,
till president i ministerkomitén, men nödgades på
hösten 1881 nedlägga detta ämbete. Efter denna tid och
till hans död, 1890, var hans offentliga verksamhet
inskränkt till den innehållslösa värdigheten af
ledamotskap i riksrådet. I romanen Lorin (1881)
riktade V. ett slag emot den inom den ryska
skönliteraturen förherskande pessimismen.
Valund l. Völund (Isl. Völundr, Angelsachs. Weland,
T. Welant, Wielant), Nord. mytol., en sagohjelte,
som i likhet med grekernas Daidalos utmärkte sig
för sin stora skicklighet att förfärdiga allahanda
konstmässiga ting. Om honom handlar en af den äldre
Eddans sånger. Der säges V. hafva blifvit öfverfallen
och lemlästad af den onde och girige konungen Nidad,
åt hvilken han tvingades att i fångenskapen smida
alla slags klenoder. Men V. hämnades på ett förfärligt
sätt. Han skändade Nidads dotter och dödade hans båda
söner, hvilkas hufvudskålar, ögonstenar och tänder
han sedan förarbetade till smycken åt konungen. Sedan
han för Nidad uppenbarat alla dessa gräsligheter,
flög han bort medelst en fjäderhamn (flygmaskin),
som han för sig förfärdigat, och Nidad kunde icke
hämnas. Vidlyftigare framställes sägnen om Valund
l. Weland i Didriks af Bern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
