Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vanbrugh, Sir John - Van Buren, Martin, president i Nord-Amerikas förenta stater. Se Buren - Vancouver, George - Vancouver-ön, en till Britiska Columbia i Nord-Amerika hörande ö - Wanda, sagohist., var dotter af den böhmiske eller polske konungen Krak - Vandaler, ett germanfolk, tillhörande den gotiska gruppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
adlades 1714 och utnämndes 1715 till arkitekt vid
kronans byggnader. Död 1726. En gladlynt och djerf
humor samt en outtömlig liflighet i karakterer och
handling äro utmärkande för V:s lustspel, i hvilka
emellertid finare komedi och fars blandas på ett
mindre fördelaktigt sätt, hvarjämte tidehvarfvets smak
för anstötligheter ofta tager öfverhand. Hans bästa
stycken äro Relapse, or virtue in danger (1697), The
provoked wife (1698), hvari Garrick glänste såsom
Sir John Brute, och Confederacy (1705). Hans pjeser
utgåfvos i 2 bd 1719 (flere uppl).
Van Buren, Martin, president i Nord-Amerikas förenta
stater. Se Buren.
Vancouver [vän-], George, engelsk navigatör,
f. omkr. 1758, d. 1795, följde Cook på dennes andra
(1772–74) och tredje (1776–79) upptäcktsresor samt
fick 1791 befälet öfver en expedition, som skulle
undersöka vestra kusten af Nord-Amerika i ändamål
att möjligen finna en östlig väg till de stora
sjöarna. Efter att hafva besökt Australien och några
af Oceaniens öar följde han Nord-Amerikas kust,
kartläggande åren 1792–94 hela sträckan från 35° upp
till 60° n. br. och derutöfver. Han seglade genom
Juan de Fucasundet, som skiljer ön Vancouver från
fastlandet, samt undersökte på Alaskas kust särskildt
Cook’s Inlet, hvars egenskap af sund och icke, såsom
man förut trodde, flod han ådagalade. Hans kartor,
som utmärka sig för stor noggranhet, hafva legat till
grund för alla följande arbeten i samma trakter. Hans
reseberättelse (3 bd, jämte ett folioband kartor och
kopparstick) utgafs 1798 af hans broder.
Vancouver-ön [vän-], en till Britiska Columbia i
Nord-Amerika hörande ö, skild från Columbia i n. genom
Drottning Charlottas sund, i ö. genom Johnstones sund
och Georgiaviken samt i s. från staten Washington
genom Juan de Fucasundet, sträcker sig i nordvestlig
riktning med en längd af omkr. 400 km. och en
bredd af 16–110 km. samt uppgifves hafva en areal
af 33,670 qvkm. Kusterna äro i allmänhet branta
och i synnerhet på vestra sidan djupt inskurna af
fjordar. Ön är till större delen bergig, med toppar
af 1,800–2,700 m. höjd. Vid sydöstra kusten finnas
några jämna trakter och i det inre några smala
dalar lämpliga för kultur. Korta strömmar rinna ned
åt alla sidor, och ön är rik på sjöar. Berggrunden
består väsentligen af metamorfiska bergarter och
trapp, omgifna af kolförande kalksten och andra
sedimentära bildningar. Öfverallt finnas erratiska
block och andra bevis på glacial verksamhet. Den
förnämsta mineraltillgången bilda, såvidt hittills
är kändt, stenkol, hvilka bearbetas vid Nanaimo,
på östra kusten, och anses vara bland de bästa
på hela Stillahafskusten. Ön är för bergig för att
medgifva jordbruk i någon större utsträckning (endast
omkr. 1,200 qvkm. äro odlingsbar mark). Men bergen äro
rika på skog (hufvudsakligen af Douglastallen), som
lemnar utmärkt virke, och dessa skogar jämte stenkolen
och fisket äro öns rikedom. Klimatet, i synnerhet i
s., är ovanligt mildt i förhållande till breddgraden
(48° 20’–51° n. br.), lika mildt som Storbritanniens,
med torrare somrar. Folkmängden
uppgick 1881 till 9,990 pers., deraf 5,925 i öns och
Brit. Columbias hufvudstad, Victoria, på sydöstra
kusten, och beräknades 1887 till 25,000 (19,000 hvita
och kineser och 6,000 indianer). Öns bästa hamn är
det 3 km. v. om hufvudstaden liggande Esquimault,
station för eng. krigsskepp, hvars hamn har ett djup
af 11–15 m. och en stor torrdocka. Genom jernväg
förenadt med Victoria är det ofvannämnda Nanaima
(omkr. 5,000 pers.), med god hamn och skeppsvarf. På
fastlandet midt emot Nanaima har en stad Vancouver
nyligen uppstått, som utgör ändpunkt för kanadiska
Pacificbanan. – Ön upptäcktes 1592 af spanioren
Juan de Fuca. Kusten kartlades 1778 af Cook och
på 1790-talet af Vancouver, efter hvilken ön
uppkallats. Det första nybygget anlades 1843 vid
Victoria af Hudsonbay-kompaniet, hvilket 1849 fick
ön på 10 år åt sig upplåten. 1859 blef ön en britisk
koloni, som 1866 förenades med Brit. Columbia.
Wanda, sagohist., var dotter af den böhmiske eller
polske konungen Krak och herskade omkr. år 700 i
Polen. Anfallen af den tyske furst Rytiger, hvars
frieri hon afvisat, emedan hon afgifvit löfte att
lefva jungfru, besegrade hon denne, men störtade
sig derefter i Weichsel för att bespara sitt land
ytterligare olyckor. Mogilakullen vid Krakov angifves
såsom hennes grafhög. W.-sagan har gifvit stoff till
poetisk behandling.
Vandaler, ett germanfolk, tillhörande den gotiska
gruppen (se Germaner), bodde i slutet af 1:sta
årh. e. Kr. mellan Elbe och Weichsel, vandrade under
det följande söderut, bosatte sig ö. om Böhmen och
deltogo i markomannerkrigen (se Markomanner)
än såsom Roms fiender, än såsom deras »foederati»,
i hvilken egenskap en del af dem fick slå sig ned
i Dacien. Der besegrade af sina östliga grannar,
goterna, begärde de och erhöllo af Konstantin den
store (förra hälften af 300-talet) nya bostäder i
Pannonien; men dessa blefvo dem småningom för trånga,
och i början af 400-talet utvandrade största delen
af folket, förenade sig med alanerna och sveverna
och angrep med dem 406 Gallien, hvarifrån de romerska
legionerna dragits troligen med anledning af Radagais’
(se d. o.) anfall på riket eller af ett uppror i
Britannien. Frankerna, som bosatt sig vid nedre Rhen,
tillfogade dem visserligen ett svårt nederlag vid
deras försök att öfvergå denna flod; men de kommo
dock öfver, och Gallien blef i 3 år skådeplats
för de tre folkens härjningar, tills germanska
legotrupper i romersk tjenst öppnade för dem vägen
till Spanien, 409. V. utgjordes af tvänne stammar,
astinger och silinger, under särskilda konungar. Vid
den fördelning af Spanien, som de nu företogo med
sveverna och alanerna, erhöllo astingerna Galicien och
silingerna Baetica. Ehuru de tre folken erkände Roms
öfvervälde, hetsade dock romarna mot dem vestgoterna,
hvilka tillfogade 416 silingerna och 418 alanerna ett
sådant nederlag, att de ej längre förmådde bevara sin
sjelfständighet, utan underkastade sig den astingiske
konungen, som derefter förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
