Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vandrande blad och vandrande pinar, zool., kallas vissa insekter - Vandrande juden. Se Jerusalems skomakare. H. Schück har behandlat denna legend i en uppsats i »Ny svensk tidskr.», 1886 - Vandrande pinnar, zool. Se Vandrande blad - Vandring. 1. Mek., draginrättning, medelst hvilken hästars eller oxars dragkraft tillgodogöres för drifvande af maskiner - Vandring. 2. Plankbeläggningen å en bro; underlaget för en kanonlavett (se Bäddning 1.) - Vandringsdufvan. Se Flyttdufvan - Wandsbeck (-bek), stad i preuss. prov. Schleswig-Holstein - Van Dyck. Se Dyck - Vandö (Vannö), en af fjäll och ödemarker fylld ö i Tromsö amt, Norge - Vane, Sir Henry - Vanellus. Se Vipslägtet - Vaner (Isl. vanir), Nord. mytol., voro skandinaviska gudomligheter af annat ursprung än åserna - Vanfrejd, jur., den minskning i ära med deraf följande minskning i medborgerliga rättigheter och förmåner, hvilken är förbunden med begåendet af nesliga förbrytelser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mest afvikande bland dessa »vandrande pinnar» finner
man hos slägtena Bacillus och Bacteria Latr. Några
hithörande arter hafva en längd af 25–30 cm., men
blott en fingers tjocklek, och hela kroppens form,
färg och skrofliga yta samt hufvudets, benens
och pannsprötens form och anordning äro sådana,
att djuren fullständigt få utseendet af torra, döda
pinnar. Man finner dem sittande på buskar och lägre
träd i de tropiska skogarna, oftast helt lätt och
löst fästa. Då de hvila, hafva de den högst underbara
vanan att uträcka sina ben i osymmetrisk ställning åt
båda sidorna, hvarigenom de blifva ännu mera svåra att
igenkänna. Vanligtvis sitta dessa »spöken» tvärs öfver
blad och qvistar, likasom om de tillfälligtvis fallit
ned från en ofvanför befintlig torr gren. De äro så
ytterst svåra att skilja från verkliga döda pinnar,
att Wallace gjorde sig till en regel att vidröra
hvarje misstänkt pinne, som låg lös på bladen, för att
i hast kunna afgöra om det verkligen var en död qvist
eller en lefvande »vandrande pinne». Stundom hafva de
samma färg som löfbevuxna grenar, och stundom hafva
de små bladlika hudutväxter, som erinra om mossor.
O. T. S.
Vandrande juden. Se Jerusalems skomakare. H. Schück
har behandlat denna legend i en uppsats i »Ny svensk
tidskr.». 1886.
Vandrande pinnar, zool. Se Vandrande blad.
Vandring. 1. Mek., draginrättning, medelst hvilken
hästars eller oxars dragkraft tillgodogöres för
drifvande af maskiner. Genom horisontella, minst 3
m. långa dragbommar kringvrides en lodrät axel, från
hvilken kraften genom någon utvexling öfverföres till
den maskin, som skall drifvas. Hos stående vandringar
sitter hjulet högre än dragarnas hufvud; hos liggande
är hjulet beläget invid marken. De senare äro lättare
att förflytta, men dyrare och mer invecklade. Jfr
Trampmaskiner. – 2. Plankbeläggningen å en bro;
underlaget för en kanonlavett (se Bäddning 1.).
Vandringsdufvan. Se Flyttdufvan.
Wandsbeck (-bek), stad i
preuss. prov.Schleswig-Holstein, 4 km. n. ö. om
Hamburg, vid Hamburg–Lybeck-jernvägen. 17,763
innev. (1885). Liflig industri, såsom bryggerier,
bränneri, jästfabrik, ångqvarn m. m. Skalden
M. Claudius (se denne), kallad »Wandsbecker Bote»,
bodde der i slutet af 1700-talet och blef, sedan han
dött i Hamburg 1815, begrafven på kyrkogården i W.
Van Dyck. De Dyck.
Vandö (Vannö), en af fjäll och ödemarker fylld ö
i Tromsö amt, Norge, är belägen mellan Ringvatsö och
Arnö. På öns vestra sida ligger fiskeplatsen Thorsvaag
och på den östra Kvitnæs, som anlöpes af ångbåtar.
E. H.
Vane [ven], Sir Henry, engelsk politiker, f. 1612,
var son af statssekreteraren Henry V. d. ä., fick
under en vistelse i Schweiz smak för puritanismen
och utvandrade 1635 till Massachusetts, der han 1636
blef guvernör, men återvände 1637 till England. 1640
blef han ledamot af underhuset, der han framträdde
som independentledare. För att vinna honom för
hofvet gaf styrelsen honom den inbringande platsen
som »joint treasurer of the navy», men i »långa
parlamentet» visade han sig dock som en oförsonlig
fiende till konungens envåldsmakt och dess verktyg,
Strafford och Laud. Vid inbördeskrigets utbrott
(1642) afsade han sig sin skattmästareplats, men
parlamentet återinsatte honom i densamma och gaf
honom derjämte ett rum i försvarsutskottet. I de
sedermera följande förhandlingarna med skottarna
och med konungen tog V. en betydande del. Cromwells
våldsamma tillvägagående mot konungen gillade V. ej,
trots sin radikalism, och höll sig till en tid efter
konungens afrättning ifrån det politiska lifvet. Men
1649 blef han ledamot af statsrådet och i Mars 1653
ordförande i kommissionen för arméns och flottans
styrelse. Då Cromwell i April s. å. sprängde »långa
parlamentet» och ryckte till sig makten, drog V. sig
tillbaka. Han hade alltid hållit på nationens
suveränitet och parlamentets makt öfver armén,
liksom på fullkomlig religionsfrihet. Cromwells
diktatur väckte hans ovilja, hvilken utom i hans
återgång till privatlifvet tog sig form i skriften
A healing question (1656), som innehöll ett förslag
till regeringsform efter hans åsigter och väckte sådan
oro hos Cromwell, att denne höll honom häktad nära
4 månader. Å nyo ledamot af underhuset efter Oliver
Cromwells död, blef han republikanernas sjelfskrifne
chef. Vid den efter Richard Cromwells abdikation
(1659) utbrytande tvisten emellan parlament
och här ställde han sig på den senares sida,
blef i Maj 1659 ledamot af statsrådet, sedermera
ordförande i kommissionen för armén och flottan samt
i Sept. s. å. ordförande i statsrådet, men afsattes i
Okt. af parlamentet, som i Dec. förvisade honom från
hufvudstaden, en förvisningsorder, som äfven Monk i
Febr. 1660 förnyade. Efter restaurationen s. å. hölls
V. i ofta ombytt, stundom svårt fängelse, slutligen
på Scilly-öarna, der han skref sin manligt frimodiga
Peopl’s case stated. »Han var för farlig för att få
lefva», såsom Karl II sade om honom till Clarendon,
och derför blef han efter ett slags ransakning och
dom d. 14 Juni 1662 halshuggen i London.
Vanellus. Se Vipslägtet.
Vaner (Isl. vanir), Nord. mytol., voro skandinaviska
gudomligheter af annat ursprung än åserna. Enligt
myten uppstod i tidens början krig mellan åser
och vaner, men fred slöts, och de gåfvo hvarandra
gisslan derpå. Åserna sände Höne, och vanerna
sände Njärd, som sålunda blef upptagen i åsernas
krets. Till vanagudarna hörde äfven Njärds barn,
Frö (Vanagud) och Fröja (Vanadis). Genom vanernas
förening med åserna uppnådde gudalifvet sin högsta
fulländning. Vanerna alstrade all naturens för
menniskan nyttiga ymnighet och fruktbarhet; de
voro de blida naturmakternas representanter. De
bodde i Vanahem (Vanaheimar). Sannolikt betecknar
ordet vaner de älskliga, blida, sköna makterna;
flere forskare vilja härleda namnet från samma rot,
som återfinnes t. ex. i Lat. Venus, venustus m. fl.
Th. W.
Vanfrejd, jur., den minskning i ära med deraf följande
minskning i medborgerliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
