Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vapen (Lat. insignia, Fr. armes, T. wappen), herald., en figur, som består af vissa bestämda sköldemärken (se Sköld), hvilka framställas efter gifna regler samt föras och brukas såsom egendomliga och ständiga utmärkelsetecken af dertill berättigade personer, slägter eller samfund - Vapenbok, en samling afbildningar af heraldiska vapen, företrädesvis adliga - Vapenbref, adelsbref, adelsdiplom, sköldebref (se d. o. samt Adel och Frälse) - Vapendans, dans med svärd eller spjut i hand - Vapendepot. Se Depot - Vapendragare (en försvenskad form af T. waffenträger), väpnare. Se Riddare, sp. 1088 - Vapenhus (i sv. dial. äfven »vakenhus», »våkenhus»), benämning på den utbyggnad, som vid en stor del i synnerhet smärre kyrkor plägar förekomma framför hufvudingången - Vapenhvila, krigsv., kallas det rent militära fördrag, som befälhafvarna för emot hvarandra stående arméafdelningar i krig afsluta med hvarandra på kort tid - Vapenhärold. Se Härold - Vapenkonst. Se Vapenkunskap - Vapenkonung. Se Härold - Vapenkunskap (T. wappenkunde), kännedomen om de heraldiska reglerna, teoretisk heraldik - Vapenlära. 1. Krigsv., beskrifning öfver de vapen och den ammunition, som nyttjas vid en armé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillkommit genom förläning af högre adlig rang. Stamvapnet
innehållas i den s. k. hjertskölden l. hjertvapnet
(se d. o.). Alliansvapen utgöres af ett äkta pars
förenade vapen, hvilka framställas antingen så, att de
båda sköldarna stå lutade mot hvarandra, mannens till
höger, hustruns till venster (i heraldisk mening;
se nedan), eller så, att båda vapnen innefattas i
en gemensam, klufven sköld, med mannens vapen i den
högra, hustruns i den venstra sköldhalfvan. Med
talande vapen (Fr. armes parlantes, T. redende
wappen) förstår man sådana, hvilkas bilder, liksom ett
slags rebus, angifva eller anspela på egarens namn,
t. ex. en stjerna öfver en grip = Gripenstierna, en
ren på ett berg = Rehnberg o. s. v. – Ett heraldiskt
vapens huvudbeståndsdelar äro, såsom ofvan nämnts,
skölden och hjelmen, hvartill komma hjelmprydnad,
hjelmtäcke, sköldhållare, rangkrona, vapenmantel,
valspråk (devis) m. m. De oftast förekommande
vapenbilderna af djur äro lejon, leoparder,
örnar och gripar, af blommor liljor och rosor,
alla på heraldiskt sätt stiliserade, d. v. s. utan
naturefterhärmning (se t. ex. Lejon, Lejonörn,
Leopard, Grip, Fransk lilja). De heraldiska djurens
klor, näbbar, horn o. s. v. kallas beväring. Om
olika sköldformer se Sköld 3; om de färger, som
nyttjas för heraldiska vapen, se Heraldiska färger,
och om olika slag af hjelmar och rangkronor se
Hjelm och Krona. Då man talar om en skölds högra
eller venstra sida, måste man tänka sig skölden
såsom buren af sin egare, hvadan den sidan, som för
åskådaren är den venstra, i heraldisk mening blir
den högra och tvärtom. Bland andra af de vanligaste
svenska heraldiska benämningarna märkas följande. Om
skölden är horisontalt delad i två lika delar, kallas
den delad; är den vertikalt delad i två lika delar,
benämnes den klufven. En sköld, som är både delad
och klufven, kallas fyrdelt (se d. o.). Är skölden
(horisontalt) delad i tre fält, kallas det mellersta
bjelke, om dess färg är olika den öfriga sköldens. En
snedbjelke, som går från sköldens öfre högra hörn
till dess nedre venstra, kallas balk (se d. o.); en
snedbjelke från öfre venstra till nedre högra hörnet
benämnes ginbalk (se d. o.). Är skölden snedt delad af
en skura i balkens riktning, kallas den styckad. Om
den är delad af en skura i ginbalkens riktning, är
den ginstyckad; och en sköld, som är både styckad
och ginstyckad, kallas fyrstyckad. Om skölden är
vertikalt delad (»klufven») i tre fält, kallas det
mellersta stolpe l. pal (T. pfahl), i fall det ej
öfverstiger tredjedelen af sköldens bredd. En sköld
kan äfven delas medelst både en stolpe och en bjelke,
en balk och en ginbalk o. s. v., och derigenom uppstå
olika korsformer (se Kors). Tvänne mot hvarandra
lutande bälten i skölden bilda en sparre. En figur,
som är upp- och nedvänd, säges vara störtad. Kedjan
(med medaljen), som hänger kring halsen på en
renaissance-sköld, kallas klenoden. – Se K. Ritter
v. Mayer: »Heraldisches A. B. C.-buch» (1857),
F. Warnecke: »Herald. handbuch» (4:de uppl. 1887), och
H. Gourdon de Genouillac: »L’Art héraldique» (1889). Om
några svenska handböcker se Heraldik.
Vapenbok, en samling afbildningar af heraldiska
vapen, företrädesvis adliga. Den äldsta kända
vapenboken är »Züricher wappenrolle» (från slutet af
1200-talet). De svenska vapenböckerna äro uppräknade
i art. Heraldik. Till de derst. nämnda har sedan
kommit C. A. Klingspors »Sveriges ridderskaps och
adels vapenbok» (1890; träsnitt), som åtföljes
af ett vapenregister (upptagande vapenbilderna i
hjertsköldarna), och i hvilken för första gången
de ointroducerade ätternas vapen offentliggjorts
(sammanlagdt 858 nya vapen). En på sätt och vis
svensk vapenbok är äfven det af C. A. Klingspor
utgifna praktfulla verket »Baltisches wappenbuch»
(1882), hvilket omfattar på samma gång som
Östersjöprovinsernas äfven en mängd svenska adliga
vapen. – Finska adelns vapen har G. Grotenfelt
samlat och afbildat i »Finlands ridderskaps och
adels vapenbok» (1890).
Vapenbref, adelsbref, adelsdiplom, sköldebref (se
d. o. samt Adel och Frälse).
Vapendans, dans med svärd eller spjut i hand, omtalas
hos flere såväl vilda som civiliserade folk. Särskildt
älskade de gamle germanerna denna lek, som i Tyskland
bibehållit sig ända in i senare tider på flere ställen
bland handtverkare eller landtbefolkningen. Äfven
i Skotland omnämnas svärdsdanser, och öfver sådana
i Sverige lemnar Olaus Magni (1555) beskrifning.
A. L.
Vapendepot [-depå]. Se Depot.
Vapendragare (en försvenskad form af T. waffenträger),
väpnare. Se Riddare, sp. 1088.
Vapenhus (i sv. dial. äfven »vakenhus», »våkenhus»),
benämning på den utbyggnad, som vid en stor del i
synnerhet smärre kyrkor plägar förekomma framför
hufvudingången. Vapenhuset framskjuter vanligen från
kyrkans södra långsida, närmare den vestra gafveln,
såsom en liten särskild byggnad med gafvelröste
och portal mot söder. Det inre täckes af ett platt
brädloft eller ett hvalf; i väggarna äro stundom
anbragta sittnischer. I vapenhusen, som härröra från
den senare delen af medeltiden, brukade man lemna
vapen och andra föremål, som ej borde medtagas i
sjelfva kyrkan, hvarjämte de äfven torde hafva tjenat
som ett slags väntrum, der man kunde tillbringa
tiden före gudstjenstens början. Upk.
Vapenhvila, krigsv., kallas det rent militära
fördrag, som befälhafvarna för emot hvarandra stående
arméafdelningar i krig afsluta med hvarandra på
kort tid, t. ex. på några timmar, för att begrafva
de döde efter en strid, för att utvexla fångar
eller möjliggöra underhandlingar. Vapenhvilan
gäller sålunda endast vissa bestämda delar
af krigsskådeplatsen. Jfr Vapenstillestånd.
C. O. N.
Vapenhärold. Se Härold.
Vapenkonst. Se Vapenkunskap.
Vapenkonung. Se Härold.
Vapenkunskap (T. wappenkunde), kännedomen om de
heraldiska reglerna, teoretisk heraldik. – Vapenkonst
(T. wappenkunst), den bildliga framställningen
af heraldiska vapen efter de heraldiska reglerna,
praktisk heraldik.
Vapenlära. 1. Krigsv., beskrifning öfver de vapen
och den ammunition, som nyttjas vid en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
