- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
381-382

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenkur (kallvattenkur, hydroterapi), metodiskt bruk af kallt vatten till sjukdomars botande och helsans stärkande - Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d'eau; Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan ledas till ett samhälle för tillfredställandet af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen eller för industriella och kommunala ändamål

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på Kungsholmen.) Populära författare (Tissot, Buchan,
Hufeland) lofprisa i folkskrifter under slutet af
1700-talet kallbadet som mäktigt helsomedel, och en
praktiker i Liverpool, Currie (1786), öfvertygar med
slående fakta den medicinska verlden om en metodisk
kallvattenbehandlings stora gagn i febersjukdomar och
nervlidanden. Men trots allt detta var det en ung,
olärd bonde, Vincenz Priessnitz (f. 1799, d. 1851)
i Gräfenberg (Österrikiska Schlesien), som skulle
blifva skaparen af den nutida kallvattenkuren, om
också ej den rationella ordnaren af densamma. Han
kom omkr. 1820 genom en tillfällighet att behandla
sig sjelf och sina grannar med kallt vatten. Genom
ett entusiastiskt nit att hjelpa sin lidande nästa,
medfödd begåfning, skarpsinne och energi lyckades
han så utveckla sin enkla metod att med uteslutande
vatten, diet och lämplig kroppsrörelse behandla sjuka
af alla slag, att hans anstalt i Gräfenberg snart
besöktes af sjuka och läkare från alla håll och den
priessnitzska kurmetoden utbreddes med förvånande
snabbhet till alla land (se Priessnitz). Fri från
alla vetenskapliga bryderier och stark i sin tro på
naturens egen outtömliga läkekraft, uppställde han
för sig en teori lika enkel och lättfattlig, som hans
behandlingssätt var energiskt och konseqvent. Kroppen
måste rensas från främmande sjukdomsämnen genom
grundlig utsvettning, framtvingad genom att
organismens egna åtgärder sporras på hvarjehanda
sätt. Metodens kardinalmedel voro kallt vatten ut-
och invärtes, kraftiga kroppsrörelser i frisk luft,
svettbefordrande inpackningar samt naturenlig och
enkel diet. Som dryck nyttjades endast kallt vatten,
10 ända till 40 glas på dygnet, och till utvärtes bruk
vatten, mer eller miidre kallt, med kortare eller
längre användning, som helbad i en djupare bassäng,
som halfbad i badkar med ringa vattenmängd, sitt- och
fotbad, tvättningar, öfversköljningar, afrifningar,
som dusch i strål- eller regnform från betydligare
höjd (6 à 7 meter), allt med förutgående uppvärmning
genom kraftig promenad eller kroppsarbete eller
genom svettning i torra eller fuktiga inpackningar
(aldrig ång- eller varmluftsbad) samt först och
sist de kallvåta omslagen och de våtvärmande
neptunigördlarna. Det moraliska inflytandet af
mästarens fasta, lugna och öfvertygande personlighet
bidrog icke minst till en lycklig inverkan, en art af
suggestion. Till kuren hörde ej blott vatten, utan
ock anda! Det var dock först genom ansedda läkares,
väsentligen franska läkares, fördomsfria pröfning och
rationella utveckling af det priessnitzska systemet,
som detta fått ett för alla tider bestående värde
inom läkekonsten, och det är arbeten af Scoutetten
(1843), Lubansky (1840) och, framför alla, Louis
Fleury (1837, 48, 66), hvilka varit vetenskapligt
grundläggande för den moderna hydroterapien. Mycket
af den äldre gräfenbergs-metoden har dervid blifvit
rättadt och modifieradt, i synnerhet beträffande
svettningen och duschens teknik, framförallt genom
den mobila lokalduschen, med hvilken Fleury vann
lysande resultat. – Vattenkurens verkan grundar sig
förnämligast på en större
eller mindre grad af stegring, nedsättning
eller omstämning af organismens funktioner,
åstadkommen genom badprocedurernas varierande
termiska eller mekaniska retning på kroppens nerv-
och cirkulationsapparater, med derigenom förändrad
omsättning af kroppens material. Hydroterapien är
en allvarsam och svår konst; den är ett tveeggadt
svärd, som måste handhafvas med stor sakkännedom,
urskilning och samvetsgranhet, och ingenstädes spela
den dirigerande läkarens erfarenhet och personlighet
samt kurbetjeningens färdighet och punktlighet en
vigtigare rol än der. Genom möjligheten af en oändlig
modifikation och individualisering i vattenkurens
metodik äro få sjuklingar och sjukdomsformer uteslutna
från denna art af kurbehandling. – I Sverige var
det doktor J. O. Lagberg (se denne) i Söderköping,
som efter ett besök i Gräfenberg först införde denna
kurmetod (1842). Han lyckades åt den snart förvärfva
det största anseende, och Söderköping var redan 1844
besökt af 282 kurgäster, 1854 af 812 och 1860 af
1,080. Augustenbad vid Bie, grundadt 1843, är mest
kändt genom, doktor P. A. Levins lyckliga verksamhet
i sann rationel gräfenbergsanda. 1849 anlades
vattenkuranstalten i Södertelge, 1852 i Sundsvall,
1859 i Upsala (af doktor Dovertie), 1865 i Mösseberg,
1870 i Sköfde, 1877 i Hjo. – Som hufvudverk
i teoretisk och praktisk hydroterapi må nämnas
L. Fleury: »L’hydrothérapie» (1866), Beni-Barde:
»Hydrotherapie» (1874), och W. Winternitz:
»Hydrotherapie» (1876; och afhandl. i von Ziemssens
»Allgemeine therapie», 1881). C.

Vattenledning (T. wasserleitung; Fr. eaux, distributions d’eau;
Eng. waterworks), en anläggning, genom hvilken
vatten från en mer eller mindre aflägsen plats kan
ledas till ett samhälle för tillfredsställandet
af dettas behof af lämpligt vatten för hushållen
eller för industriella och kommunala ändamål. Sådana
anläggningar höra till vattenbyggnadskonstens äldsta
arbeten. Redan hos den tidigaste historiens folk
funnos konstgjorda reservoarer, hvilka erhöllo sitt
vatten från det under regnperioden nedströmmande
regnet, från källor, bäckar o. s. v., så t. ex. i
Assyrien, Egypten, Palestina och, i synnerhet Indien,
hvarest vid den tidpunkt, då engelsmännen eröfrade
landet, ensamt i presidentskapet Madras funnos 53,000
samlingsbassänger, af hvilka åtskilliga i omfång
betydligt öfverträftade de största under senaste
årtionden utförda anläggningar af likartad t slag.
Vattnets ledande till utdelningsställena skedde
i öppna eller täckta kanaler, hvilka delvis voro
framdragna i tunnlar genom mötande höjdsträckor,
delvis på konstgjord underbyggnad förda öfver dalar
och lågland. Äfven de gamle grekerna fäste stor
vigt vid anskaffandet af rent vatten; så t. ex. hade
staden Samos på Herodotos’ tid en källvattenledning
med en kanal af nära 1 m. bredd och en tunnel af 1,6
km. längd. De mest storartade dylika anläggningar,
»aqvedukter» (se d. o.), hafva likväl utförts af
romarna för deras hufvudstads förseende med vatten
efter slutet af 4:de årh. f. Kr. (se derom Rom,
sp. 1310). Äfven i de eröfrade provinserna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0195.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free