- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
393-394

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vattenminskning, geol. 1. I allmän bemärkelse förstås dermed frågan om vattnets aftagande på hela jordytan - Vattenminskning. 2. I inskränkt bemärkelse förstås i Sverige med »vattenminskningen» den speciella frågan om vattenminskningen vid Sveriges kuster, i synnerhet vid Östersjön - Vattenmotorer. Se Vattenkraft - Vattenmullvadslägtet, Scalops, zool. - Vattenmyskdjurslägtet, Hyæmoscus, zool. Se Tragulina - Vattenmärken, vid hafs- eller insjökuster i derstädes befintligt fast berg eller i en större, jordfast sten anbragta märken

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sålunda i vulkaniska trakter tillföres ytan, skulle
kunna ersätta de förluster, som på andra ställen
ega rum, hvarvid dock bör ihågkommas, att mycket af
det vatten, som vulkanerna afgifva, ursprungligen
härstammar från ytan. Hvilkendera af dessa åsigter
är den riktiga kan för närvarande icke afgöras,
och man har följaktligen ingen visshet om huruvida
vattnet på jordytan minskas eller ej. – 2. I inskränkt
bemärkelse förstås i Sverige med »vattenminskningen»
den speciella frågan om vattenminskningen vid Sveriges
kuster, i synnerhet vid Östersjön. Denna fråga har
hos oss mycket gamla anor och är ännu föremål för
meningsutbyte mellan forskarna. Fenomenet består
deruti att märken efter ett forntida högre vattenstånd
kunna påvisas allestädes vid de svenska och finska
Östersjökusterna. Denna förskjutning af strandlinien
har pågått ännu under den historiska tiden och
eger bevisligen allt fortfarande rum. Meningarna
hafva varit mycket olika om huruvida företeelsen
är att tolka såsom beroende på förändring hos
hafsytan, en vattenminskning, eller på en rörelse
af fastlandet sjelf. Till en början var den förra
åsigten rådande. Urban Hjärne menade sålunda
(1702), att Östersjön efter hand skapat sig ett
bredare utlopp, så att vattnet fortare kunde rinna
undan, och Emanuel Swedenborg ville dertill (1719)
foga möjligheten af att vattnet i hafven strömmade
mot eqvatorn, på grund af förändringar i jordens
rotationshastighet. Frågan bragtes genom Anders
Celsius’ 1743 publicerade »Anmärkningar om vatnets
förminskande så i Östersjön som Westerhafvet» så
i förgrunden, att – i synnerhet sedan äfven Linné
i sitt s. å. hållna tal »De telluris habitabilis
incremento» (»Tal om Jordenes Tillväxt») slutit sig
till vattenminskningslärans anhängare – Olof Dalin
i »Svea rikes historia» (1747) sökte använda denna
lära för att visa Sveriges olika konfiguration under
äldre tider. Såsom stående i förment strid med bibeln,
väckte detta mycken anstöt, och vattenminskningsläran
förklarades af presterskapet vid 1747 års riksdag
såsom »en opålitelig satts, på hvilken icke något i
historien kunde byggas». Till yttermera visso utgaf
biskop Johan Browallius i Åbo några år senare (1755)
ett omfattande »Betänkande om vattuminskningen,
hvaruti denna lära efter den Heliga skrift,
naturens lagar och förfarenheten pröfvas samt oriktig
befinnes». Striden synes nu hafva aftagit för en tid,
och i tvänne arbeten från 1765, det ena af den finske
landtmäteridirektören E. O. Runeberg, det andra
af professoren Bengt Ferner i Stockholm, finner
man de första försöken att tyda fenomenet såsom i
verkligheten beroende på rörelser inom jordskorpan, en
åsigt, som först 40 år senare uttalades af utländska
forskare. Dock menade J. Nordenanckar ännu 1792, att
de i Östersjön utmynnande floderna numera skulle lemna
mindre vatten än förr, samt att derför en verklig
vattenminskning skulle ega rum. I början af 1800-talet
var vattenminskningsläran emellertid öfvergifven,
och man hade allmänt, hufvudsakligen genom Playfairs
och L. v. Buchs inflytande, antagit, att fenomenet
berodde på fastlandets höjning. Än ytterligare
stadgades denna åsigt om »svenska vallens höjning»
genom Lyells besök i Sverige (1834) och hans inlägg i
frågan. Huru läran om höjningen sedermera utbildades,
och huru man genom anbringande af vattenmärken (se
d. o.) o. s. v. noggrannare sökte beräkna densamma,
faller icke inom ramen för denna artikel. Vi påpeka
blott, att denna lära fastslogs såsom ett axiom,
på hvilket vidtgående geologiska slutsatser blefvo
byggda. För några år sedan har emellertid Eduard Suess
i sitt stora arbete »Das antlitz der erde» upptagit
frågan om kontinenternas påstådda rörelser till
förnyadt skärskådande och i fråga om strandliniens
förskjutning vid Östersjökusten kommit till ungefär
samma slutsats som Nordenanckar, d. v. s. fenomenet
skulle hafva sin grund i hydrostatiska och
klimatologiska förhållanden samt följaktligen
verkligen böra uppfattas såsom vattenminskning. Han
har särskildt stödt sig på meteorologen E. Brückners
undersökningar öfver förändringarna af vattenståndet
i Kaspiska hafvet och Svarta hafvet, hvilka visat
sig sammanfalla med vexlingarna vid de tyska och
de svenska Östersjökusterna, och hvilka bevisligen
stå i samband med vexlingar af klimatet. Men vid de
svenska kusterna röra sig dessa vexlingar icke – såsom
vid den tyska Östersjökusten och i anförda inhaf –
kring en konstant, utan kring en fallande medelnivå,
och Brückner har derför sjelf nyligen (1891) betonat,
att de klimatologiska och hydrostatiska faktorerna
icke räcka till för att förklara förändringarna vid
Sveriges kuster, utan att man fortfarande måste taga
sin tillflykt till läran om landets höjning. För
denna synas äfven de förändringar tala, som egt rum
under den förhistoriska tiden, och hvilka enligt
G. De Geer kunna förklaras endast genom antagandet
af rörelser inom jordskorpan. – Jfr Höjning och
Landhöjning. Se L. A. Forssman: »Observationer öfver
vattenhöjden vid Sveriges kuster» (i Vet.- akad:s
handl., bd 13, n:r 11, 1874), L. P. Holmström:
»Om strandliniens förskjutning å Sveriges kuster»
(i Vet.-akad:s handl., bd 22, n:r 9, 1888), G. De
Geer: »Om Skandinaviens nivåförändringar under
qvartärperioden» (i »Sveriges geol. undersökn.»,
Ser. C., n:r 98, 1890), och A. G. Nathorst: »Jordens
historia» (häft. 4 och 5, 1890). A. G. N.

Vattenmotorer. Se Vattenkraft.

Vattenmullvadslägtet, Scalops, zool., tillhör
familjen Talpidae, underfamiljen mullvadar (se
d. o.). Dithörande djur, som förekomma (med 3
arter) uteslutande i Nord-Amerika, likna till
det yttre mycket vår vanliga europeiska mullvad,
men skilja sig från denna bl. a. genom olika form
och anordning af tänderna. Namnet vattenmullvad
är olyckligt valdt, enär ifrågavarande djur ej
mer än sin europeiska slägting älskar vattnet.
L-e.

Vattenmyskdjurslägtet, Hyaemoscus, zool. Se Tragulina.

Vattenmärken, vid hafs- eller insjökuster i derstädes
befintligt fast berg eller i en större, jordfast
sten anbragta märken, afsedda till kontroll huruvida
vattenytans nivå efter längre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:40:48 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free