Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vesselenyi de Hadad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
receptmässiga franska tragedier. Musiken till detsamma skrefs
af Scalabrini, hvilken dock, som man påstår, ej hade
fattat det parodierande hos texten. Icke häller
publiken förstod genast satiren; och då kritiken
började ana oråd, förklarade den, att »det skulle
göra den ondt», om stycket hade »det oädla syftet
att förlöjliga vissa sköna tragedier». Småningom fick
man dock ögonen öppna för det geniala »sorgspelets»
innersta mening, och dermed var dödsstöten gifven åt
den franska psevdoklassiska tragedien i Danmark och
Norge. Då »Kärlek utan strumpor eller Den olyckelige
skräddaren» (öfvers. af C. Stenberg, som äfven
hade komponerat musiken) först gafs i Stockholm,
Okt. 1777, var titeln redan försedd med det upplysande
tilllägget »tragedie lyrique burlesque på vers»
eller »parodi med sång». – År 1775 utgaf W. de
allvarliga dikterna Nöisomhed och Sövnen; år 1776
uppfördes hans lustspel Lykken bedre end forstanden,
hvilket dock rönte föga bifall. Derefter började han
1784 utgifningen af det poetiska veckobladet »Votre
serviteur, Otiosis», med humoristiska berättelser,
hvilka dock ofta voro sökta och föreföllo skrifna
under tryckta lefnadsvilkor. Jämte »Kjærlighed
uden strömper» skola emellertid åtskilliga af
hans komiska berättelser på vers alltid nämnas
bland den dansk-norska literaturens perlor, så
t. ex. Gaffelen, Smeden og bageren (öfvers. af
J. H. Kellgren), Hundemordet och Posthuset, likasom
många af hans epigram och impromptustycken för alltid
fått sin plats tryggad hos folket. Det nyssnämnda
veckobladet deremot lefde endast ett år. Utan något
värde var det 1785 utgifna skådespelet Anno 7603. –
W:s yttre vilkor voro mycket bekymmersamma. Under
sina första år i Köpenhamn slog han sig fram
som lärare; sedan blef han 1779 öfversättare vid
k. teatern, men med knapp aflöning. Dertill kom
ett olyckligt äktenskap (1780), hvarjämte sjukdom
och ett oregelbundet lefnadssätt bröto hans helsa
och nedstämde lynnet. Sina bästa stunder hade han
i »Det norske selskab», der han var medelpunkten,
och hvarifrån hans qvickheter och improvisationer
spredos ut öfver staden. Ännu kort före sin död skref
han en liten humoristisk epistel till Baggesen,
som denne skänkte sitt stora erkännande. W. dog i
Köpenhamn d. 29 Dec. 1785 och begrofs på Trinitatis
kyrkogård nära Ewalds graf. Hans arbeten utgåfvos
först af Pram och Baggesen 1787, sedan af ett
konsortium, deribland Rahbek, och i en senare tid
af I. Levin (1862; 2:dra uppl. 1878). För några
år sedan aftäcktes skaldens byst, uppställd på en
granitsockel utanför Det norske selskabs lokal på
Wessels plats i Kristiania. – Hos folket har W. på
ett sätt, som påminner om Bellman i Sverige, blifvit
en sorts sagofigur, till hvilken knytes en mängd
anekdoter, och hans dikter hafva öfvergått till en
folkläsning i detta ords vidsträcktaste bemärkelse.
E. H.
Vesselenyi de Hadad [vä’sjalenji], ungersk
magnatslägt, bland hvars medlemmar följande må
nämnas. 1. Ferenc (Frans) W., f. 1603(?), d. 1667,
gjorde sig känd för slöseri och vildt lif, men äfven
för tapperhet. Särskildt bekant blef
han genom eröfringen af slottet Murány (1644), hvilket
han lyckades intaga tack vare den kärlek han väckt
hos slottsfrun, den vackra Maria Szécsy (»Muránys
Venus»), som sedermera blef hans hustru. 1647 vardt
W. ståthållare i Öfre Ungern och 1655 palatin. I
slutet af sitt lif inlät han sig jämte Zrinyi, Nádasdy
m. fl. i förbindelser med Porten och Frankrike i
afsigt att lösrycka Ungern från habsburgska huset. –
2. Miklós (Nikolaus) W., friherre, f. 1750, d. 1809
såsom vice obergespan i Siebenbürgen, var en våldsam
och lidelsefull man, som är bekant för ett par på sin
tid uppseendeväckande och i kulturhistoriskt afseende
mycket egendomliga processer. En af dem slutade dermed
att W., som var protestant och vid sitt giftermål med
en katolsk dam afgaf en försäkran att »obehindradt
låta uppfostra sina barn i den katolska läran»,
men likväl lät döpa dem af en reformert prest,
dömdes att, ehuru hans hustru under rättegången
öfvergick till reformerta läran, lemna barnen till
morfadern att uppfostras till katoliker. 1785–89
satt han i Kufsteins statsfängelse, emedan han med
en väpnad skara öfverföll en grefve Hallers fäste
för att med våld återtaga en förlupen tjenare. –
3. Miklós W., friherre, den föregåendes son, f. 1796,
d. 1850, uppträdde på Siebenbürgens landtdag 1834–35
med sådan häftighet, att regeringen med anledning
deraf lät åtala honom, hvarefter han begaf sig till
Ungern. Der uppbars han såsom en förespråkare för
den konstitutionella författningen, men för sitt
tal på Szatmárkomitatets möte 1835 till förmån för
det ungerska bondeståndets befrielse dömdes han 1839
till tre års fängelse. Han slöt sig till Kossuths
politik, men drog sig tillbaka vid utbrottet af 1848
års revolution. W. framträdde äfven som författare.
Wesseling, Petrus, holländsk filolog af
tysk börd, f. 1692 i Steinfurt (Westfalen),
studerade vid holländska universitet, blef 1723
professor i historia vid Franekers universitet och
mottog 1735 en kallelse till det i Utrecht såsom
professor i vältalighet, historia och grekiska. Död
1764. W. var en af sin tids mest ansedda kritiska
filologer. Bl. a. författade han Observationum
variarum libri duo (1727) samt utgaf förträffliga
editioner af romerska itinerarier (1735; se
Itinerarium), Diodorus Siculus’ »Bibliotheca historica»
(2 bd, 1745) och Herodotos’ nio historieböcker (1763).
Vesselovskij. Se Veselovskij.
Wessely, Hartwig. Se Rabbinska språket och
literaturen, sp. 623.
Wessely, Joseph Eduard, tysk konst- och
kulturhistoriker, f. i Böhmen 1826, musei-inspektor
i Braunschweig, har utgifvit Iconographie Gottes
und der heiligen (1874), Anleitung zur kenntniss
und zum sammeln der werke des kunstdruckes (1876;
2:dra uppl. 1886), Die gestalten des todes und des
teufels in der darstellenden kunst (1876; »Dödens
och djefvulens gestalter i den bildade konsten»,
bearb. af C. Eichhorn. 1877), Lose blätter aus der
culturgeschichte (1882), Geschichte der graphischen
künste (1891) m. m.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
