Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wien-kongressen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För att vinna sitt mål öfversände han till kejsar
Alexander den hemliga förbundstraktaten af d. 3 Jan.,
hvilken Ludvig XVIII vid sin brådstörta flykt glömt
qvar i Versailles. Men Alexander förklarade sig ej
vilja skilja sig vid sina bundsförvanter och brände
upp traktaten – i Metternichs närvaro.
För redaktionen af det slutliga fördraget, i
hvilket alla vid kongressen gjorda bestämmelser
skulle sammanfattas, tillsattes en kommission af
tre hufvudredaktörer (den förnämste var F. von
Gentz) och en medlem för hvar och en af de åtta
signatärmakterna. Sedan de olika komitéernas
beslut bekräftats af centralkomitén, infördes
de genom redaktionskommissionens försorg i den
s. k. Wien-slutakten, som bär datum d. 9 Juni
1815. Den är undertecknad af centralkomiténs dåvarande
ledamöter (17 pers.), med undantag af Spaniens ombud,
som vägrade sin underskrift. Löwenhielm underskref
med reservation emot art. 101, 102 och 104 (enligt
hvilka bourbonerna i Parma icke restaurerades,
men bourbonerna i Neapel restaurerades). Påfven,
som representerades af kardinal Consalvi, inlade
sin protest emot akten, emedan hans fordringar
ej godkänts till hela sitt omfång. Wienslutakten
innehåller 121 art. De vigtigaste bland dess
bestämmelser äro följande. Med Ryssland förenades
såsom ett särskildt konungarike under namn af Polen
(»Kongress-Polen») större delen af hertigdömet
Varsjav, medan Posen med titel storhertigdöme gafs
åt Preussen och Krakov med område förklarades
för fristat under rysk-österrikisk-preussiskt
protektorat. Ryssland återställde det 1809 af
Österrike afträdda Öst-Galizien. Preussen återfick
sitt område sådant det var före Tilsitfreden (af de
polska landsdelarna dock endast storhertigdömet
Posen) samt erhöll såsom nytt en stor del af
konungariket Sachsen (nuv. prov. Sachsen m. m.) och
det forna kurfurstendömet Köln m. fl. områden
på ömse sidor om Rhen (nuv. prov. Rhenprovinsen
och Westfalen), men afträdde till Hannover
Ostfriesland och Hildesheim. Hannover erkändes
som konungarike och ökades med nyssnämnda områden,
men afträdde Lauenburg på högra Elbestranden till
Preussen. Österrike hade återtagit sina under krigen
emot Napoleon förlorade land, men fick derjämte de
forna republikerna Venezias och Ragusas områden (af
Österrikes italienska områden bildades d. 7 April 1815
konungariket Lombardiet-Venezia). De mediatiserade
och sekulariserade tyska områdena återställdes ej i
sitt förra skick. Dock förklarade kongressen Lybeck,
Bremen, Hamburg och Frankfurt a. M. åter för fria
städer. Hela Tyskland skulle utskiftas emellan 38
stater, hvilka skulle bilda Tyska förbundet. För att
ordna de territoriella förhållandena inom Tyskland
tillsattes en särskild kommission af Österrikes,
Englands, Rysslands och Preussens ombud (hvilken
d. 10 Juli 1819 afslutade sina arbeten). Af den forna
republiken Förenade Nederländerna och de belgiska
provinserna bildades (hufvudsakligen genom Englands
yrkanden) till en stark förmur emot Frankrike
konungariket Nederländerna, som gafs åt familjen
Nassau-Oranien. Såsom
ersättning för sina till Preussen afträdda
nassauitiska arfland erhöll nämnda dynasti
storhertigdömet Luxemburg, hvilket blef medlem af
Tyska förbundet. Republiken Schweiz ökades derigenom
att till de 19 kantonerna lades 3 nya: Valais, Genève
och det Preussen tillfallna, furstendömet Neufchâtel,
med kantonen Bern införlifvades biskopsstiftet Basel
m. m. Konungariket Sardinien återställdes i det allra
närmaste till 1792 års gränser och fick dessutom den
forna republiken Genuas område. Hertigdömet Modena
samt furstendömena Massa och Carrara återställdes
till dynastien Este, likaså storhertigdömet Toscana
(ökadt med Elba, Stato degli presidii och furstendömet
Piombino) till huset Habsburg. Dettas inflytande på
halfön, redan förstoradt genom venezianska områdets
införlifvande med Österrike, växte ytterligare
derigenom att hertigdömet Parma ej återställdes till
bourbonerna, utan gafs jämte Piacenza och Guastalla
åt Napoleons f. d. gemål kejsarinnan Marie-Louise,
kejsar Frans I:s dotter. Deremot tilldelades den
forna republiken Lucca såsom hertigdöme infantinnan
Maria Lovisa af Bourbon jämte en årsränta af
1/2 mill. francs. Kyrkostaten, med undantag af
legationen Ferraras område på venstra Postranden,
återställdes, men Avignon och Venaissin stannade hos
Frankrike. Konung Murat i Neapel, som under »hundra
dagarna» slöt sig till sin svåger Napoleon, miste sitt
konungarike, hvarefter kongressen erkände Neapels
förre konung, Ferdinand af Bourbon, såsom konung
af Bägge Sicilierna. Skeppsfarten på de floder, som
genomflöto flere stater eller utgjorde gräns emellan
dem, förklarades fri. Makternas deklaration af d. 15
Febr. 1815, hvari, efter Englands förslag, men under
lifliga protester från Spaniens och Portugals sida,
uttalades önskvärdheten af afrikanska negerhandelns
afskaffande (tidpunkten för åtgärdernas vidtagande
öfverlemnades åt de resp. makterna att sjelfva
bestämma) förklarades ega samma kraft, som om den ord
för ord införts i slutakten. Detsamma gällde det d. 19
Mars 1815 af de åtta signatärmakterna undertecknade
reglementet ang. diplomatiska tjenstemäns rang. Denna
grundlag för det internationella diplomatiska
umgänget, hvarigenom gjordes ett slut på de ständiga
tvisterna om företrädet emellan staternas sändebud,
stadgar bl. a., att sändebuden fördelas i tre klasser
(ambassadörer; envoyéer och andra hos suveränen
ackrediterade ministrar; chargés d’affaires), att
utomordentliga sändebud ej på grund af denna sin
egenskap hafva högre rang, att diplomaterna hafva
rang hvar och en inom sin klass efter datum för det
första officiella tillkännagifvandet om deras ankomst,
att slägtskap, familj- eller politiska allianser
hofven emellan ej gifva deras diplomatiska ombud
någon särskild rang.
Det framhölls väl (framförallt af Talleyrand), att
kongressen skulle göra till sin uppgift att
ordna Europa efter laglighetens eller legitimitetens
princip, d. v. s. att allt skulle återställas i det
skick det hade före revolutionen. Men det visade sig,
att denna legitimitet ej gällde folk och stater,
framförallt ej republiker, såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
