Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vieusseux ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jehovah medelst en egendomlig ceremoni, bestående
deri att den offerförrättande presten på sina
armar upplyfte offergåfvorna och svängde dem
(viftade med dem) åt helgedomen till, dermed
betecknande, att de öfverlemnades till egendom åt
den i helgedomen tronande Jehovah. Denna ceremoni
förekom vid de offer, som framburos, då en prest
invigdes till ämbetet, då en nasir iklädde sig
sina förpligtelser samt då en spetälsk af presten
blifvit förklarad botad. Vidare offrades åt Jehovah
medelst samma ceremoni påskens förstlingskärfve
och pingstens båda förstlingsbröd, de senare jämte
en bock och två årsgamla lam. Tillika skulle vid
alla s. k. tackoffer bringan af offerdjuret, den
s. k. viftoffersbringan, »viftas åt Herren». Det,
som sålunda »viftades», förbrändes icke på altaret,
utan tillföll presterna och utgjorde en väsentlig del
af deras förmåner in natura. – Slutligen må nämnas,
att vid leviternas invigning till tempeltjensten
leviterna sjelfva skulle »viftas såsom viftoffer åt
Herren» (4 Mos. 8: 11 f.), troligen på grund deraf att
de sjelfva tillföllo presterna såsom desses tjenare
vid tempelsysslorna. J. P.
Vifva. Se Primula.
Vig, Ole, norsk författare för folket, född d. 6
Febr. 1824 i Værnes socken i Værdalen af fattiga
föräldrar, gick någon tid på Klæbo seminarium och
hade sedan anställning på flere ställen såsom lärare,
sist i Kristiania. Hans namn är nära förbundet med
tidskriften »Folkevennen», utgifven af sällskapet
för folkupplysningens främjande. Till dess första
årgångar lemnade han en mängd bidrag, och sedan
1852 var han dess redaktör. Hans Sange og riim for
det norske folk (1854), med ett tillägg af Hartvig
Lassen, fick mycket stor spridning, och af hans
poetiska Norske bondeblomster (1851) hafva flere
sånger blifvit verkligt populära. Både i religiös
och literär riktning var V. starkt påverkad af
Grundtvig. Han dog i Kristiania d. 19 Dec. 1857.
E. H.
Wigalois. Se Wirnt von Gravenberg.
Wigan [oi’gön], stad i engelska grefsk. Lancaster,
vid floden Douglas, Leeds–Liverpool-kanalen och
hufvudlinien af London–Northwestern-jernvägen. 55,013
innev. (1891). Staden har en latinskola (sedan
1619) samt en teknisk och en bergsskola. Stora
kolgrufvor, som lemna sysselsättning åt en
stor del af stadens befolkning och bränsle åt
dess verkstäder. Bomullsindustri, jern- och
mässingsgjuterier, bult- och skruf-fabriker,
spiksmedjor, margarinfabriker, verkstäder för
tillverkning af jernvägsvagnar m. m. – Emedan vid
W:s plats tre romerska vägar möttes och en mängd
romerska mynt funnits i granskapet, förmodar man,
att W. varit en romersk station.
Wigand [vigant], Johann, tysk biskop, protestantisk
teolog och skriftställare, född i Mansfeld 1523,
studerade i Wittenberg och blef der en af Luthers
ifrigaste anhängare. Efter dennes död (1546) återvände
han till Mansfeld såsom predikant och lärare. I de
kort derefter uppflammande teologiska (adiaforistiska,
majoristiska och synergistiska) fejderna tog W. den
lifligaste del och ställde sig obetingadt på den
genuina lutherdomens sida. Äfven såsom superintendent
och pastor vid Ulrikskyrkan i Magdeburg (1553–60)
utvecklade han en liflig verksamhet för den
evangeliska lärans befästande och utgaf en mängd
stridsskrifter såväl mot katolicismen som mot den
reformerta lärans anhängare. 1560 kallades W. till
teol. professor i Jena, men afsattes 1561 på grund
af sitt häftiga uppträdande. 1562 utnämndes han
till superintendent i Wismar och återkallades 1568
till Jena i egenskap af professor samt pastor och
superintendent. Der kom det nu snart till en brytning
emellan W. och dennes gamle vän Flacius, hvars
bekanta lära om arfsynden såsom utgörande menniskans
väsende af W. på det bestämdaste bekämpades. 1573
afsattes och förvisades W. af kurfursten August,
men fick genom Martin Chemnitz anställning såsom
förste teol. professor i Königsberg, hvarjämte han
1575 utnämndes till biskop af Pomesanien och 1577
till biskop äfven af Samland. Död 1587. Utom genom
sina många teologiska stridsskrifter gjorde W. sig
mest känd såsom en af de verksammaste medarbetarna
(jämte Flacius m. fl.) i det stora kyrkohistoriska
verket »Centuriae magdeburgenses» (se d. o.).
J. H. B.
Wigand [vigant], Paul, tysk historisk forskare,
f. 1786, 1833–48 direktor vid stadsdomstolen i
Wetzlar, d. 1866, utgaf urkundssamlingar af vigt
för Westfalens rättshistoria, grundlade »Archiv für
geschichte und alterthumskunde Westfalens» (7 bd,
1826–38) m. m.
Wigand [vigant], Albert, tysk botaniker, f. 1821,
professor i botanik i Marburg 1850, d. derst. 1886,
utgaf floristiska och farmakologiska arbeten samt
gjorde ett betydande inlägg i den darwinska striden
med sitt 3 band starka arbete Der darwinismus und die
naturforschung Newtons und Cuviers (1874–77). O. T. S.
Vigarf. Se Vigh-arf.
Vigée Le Brun [visje’ löbrö’ng], Elisabeth Louise,
fransk målarinna, f. i Paris 1755, d. derst. 1842,
var dotter af porträttmålaren Vigée, som dog, då hon
var 12 år gammal, och hon undervisades i faderns fack
af en medelmåttig målare Briard, men erhöll samtidigt
så god vägledning af Greuze och Jos. Vernet, att hon
redan vid 15 år målade porträtt med talang. Mycket
tidigt gifte hon sig med konsthandlaren Le Brun och
studerade med framgång de märkliga målningar, af
hvilka hon var omgifven. År 1783 blef hon ledamot af
konstakademien och inlemnade som receptionsstycke
Freden återförande öfverflödet (1780, nu i
Louvre). Uppskrämd af franska revolutionens hotande
början, flyttade hon till Italien och hade der samma
framgång som i Frankrike. Hon vistades der i Rom,
Neapel, Venezia och Milano, bodde derefter 3 år
i Wien, reste 1795 öfver Prag, Dresden och Berlin
till Petersburg, der hon vistades i flere år, samt
återkom till Frankrike 1801. Hon bodde något senare
3 år i England, reste i Holland och Schweiz och
slog sig slutligen för återstoden af sitt lif ned i
Frankrike. Hon har enligt egen uppgift målat, utom
figurtaflor och landskap (200), mera än 650 porträtt,
mest i olja, men äfven i pastell, var öfverallt högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
