- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
987-988

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Viktoria ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

längre vistelse i södra Frankrike och Italien, var å
nyo bosatt 1865–71, samt flyttade derefter till
Wien och verkade der 1881–87 såsom direktör för
Hofburg-teatern. Sedan W. gjort sig känd genom de
framstående literär-biografiska arbetena Heinrich
von Kleist
(1863) och Hölderlin, der dichter
des pantheismus
(1870; ny uppl. 1890), romanen
Geister und menschen (1864) samt Novellen (1869),
uppträdde han under växande bifall såsom dramatisk
författare, bl. a. med Graf von Hammerstein (1870),
Die tochter des herrn Fabricius (1880; »Far och
dotter», 1891) och flere andra borgerliga dramer,
åtskiiligalustspel (Jugendliebe; Die maler;
Unerreichbar,
»Fångad!», 1893, m. fl.) och de
högstämda sorgspelen Gracchus, der volkstribun (1872;
»Caius Gracchus», 1876), Arria und Messalina (1874;
»Arria och Messalina», 1887), Giordano Bruno (1874),
Nero (1876), Kriemhild (1877) och Der meister von
Palmyra
(1889). Dessa tragedier verka genom en viss
storslagenhet i byggnaden jämte poetisk kraft och
skönhet i uttrycken, ehuru här och der en opåkallad
äflan efter virtuosmässighet och slående effekter är
till men för det helas sanning. Flere af W:s pjeser
hafva vunnit plats såsom repertoarstycken på Tysklands
teatrar. I sina förtäljande arbeten sysslar han hälst
med invecklade själsproblem. Här må ytterligare
nämnas romanerna Fridolin’s heimliche ehe (1875;
2:dra uppl. 1882) och Adams söhne (2:dra uppl. 1890)
samt Neues novellenbuch (1875) och Novellen aus
der heimat
(1882; 2:dra uppl. 1891). Såsom lyriker
(diktsamlingar 1874 och 1889) är W. icke särskildt
framstående.

Vilcamayo. Se Ucayali.

Wilcke, Johan Karl, fysiker, föddes i Wismar d. 6
Sept. 1732. Då hans fader, Samuel W., 1739 blef
andre pastor vid Tyska församlingen i Stockholm,
åtföljdes han af sin familj till Sverige. Efter
slutade elementarstudier vid Tyska skolan i Stockholm
blef W. 1749 student i Upsala. Der studerade han
matematik och fysik under ledning af Strömer och
Klingenstjerna till 1751, då han reste utrikes. Han
studerade under sin sexåriga utrikesvistelse i
Göttingen, Berlin, Greifswald och Rostock, der
han 1757 kreerades till filos. magister, efter att
hafva utgifvit en afhandling, De electricitatibus
contrariis,
som väckte stor uppmärksamhet inom den
lärda verlden. Sedan han till Vetenskapsakademien
inlemnat afhandlingarna Rön om elektriska laddningens
åstadkommande med flera kroppar än glas och porcellän

(1758) och Historia af de naturkunnigas mening om
orsakerna till åskedundret
(1759), utnämndes han
1759 till Thamsk lektor och s. å. till ledamot af
Vetenskapsakademien. 1770 erhöll han fullmakt såsom
professor thamianus och blef 1784, efter Wargentin,
Vetenskapsakademiens ständige sekreterare. Han
var dessutom ledamot af Vetenskapssocieteten i
Upsala (1774), Fysiogr. sällsk. i Lund (1775) och
utländska lärda samfund. Död i Stockholm d. 18 April
1796. W. var en banbrytare på fysikens område. Han
uppställde en tillfyllestgörande teori till förklaring
af alla fenomenen vid Voltas elektrofor, innan sjelfva
instrumentet var uppfunnet (Vet. akad:s »Handl.» 1762). Han
studerade magnetnålens årliga och dagv liga ändringar
(»Handl.» 1777) och förklarade norrskenets inverkan på
densamma, hvarjämte han var den förste, som uppdrog
isogoner och isokliner. I Vet. akad:s »Handlingar»
1772 införde han en uppsats Om snöens kyla vid
smältning,
hvilken gaf ett nytt uppslag i värmeläran.
A. Bi-n.

Wilckens, Martin, tysk zoolog och agronom,
f. 1834 i Hamburg, var i yngre år läkare derst.,
brukade riddaregodset Pogarth i Schlesien 1861–71
och kallades 1872 till professor i djurfysiologi
och husdjursskötsel vid landtbrukshögskolan i
Wien. W. har ett ansedt vetenskapligt namn. Bland
hans utgifna arbeten må nämnas Die
rinderrassen Mittel-Europas
(1876) och Grundriss der
landtwirthschaftlichen haustierlehre
(1888–89).

Wild, Heinrich Ivanovitj,
schweizisk-rysk meteorolog och fysiker, f. 1833 i
kantonen Zürich, blef filosofie doktor 1857 samt
kallades 1858 till professor i fysik och astronomie
direktor i Bern. Han utvidgade derv. observatorium
till en meteorologisk centralanstalt för kantonen
Bern och lade grunden till det stora schweiziska
observationsnätet (1863). Af Förbundsrådet
förordnad till justeringsinspektör, genomförde
han 1861–67 en reform af det gamla schweiziska
mått- och vigtsystemet samt inrättade ett
normaljusteringsverk i Bern. för hvilket han
blef chef. Kallad till Petersburg 1868 såsom
föreståndare för fysikaliska centralobservatoriet
derst. och ledamot af ryska vetenskapsakademien,
upprättade han ett nät af väl skötta meteorologiska
och jordmagnetiska stationer i hela ryska riket samt
gaf upphof till Petersburg-anstaltens filial, det
meteorologisk-magnetiska observatoriet i Pavlovsk,
hvars afdelning för jordmagnetism f. n. torde vara
det i sitt slag förnämsta, som finnes. W. har satt
sig i spetsen för införande af en vigtig reform
i meteorologiska observationers beräkning, näml.
barometerafläsningarnas reduktion till normaltyngd,
hvarigenom observationer från skilda land och områden
blifva sins emellan jämförbara. Denna reform är
fr. o. m. 1893 införd i alla land utom Frankrike,
England och Grekland. W. har förbättrat instrument
och metoder för väderleks- och jordmagnetiska
observationer. Bland hans uppfinningar har en optisk
sackarimeter blifvit mycket känd. Af värde äro
ock hans termoelektriska undersökningar och hans
nybestämning af den praktiska motståndsenheten
ohm (se d. o.). Dels i de af honom redigerade
publikationerna »Annalen des physikalischen
observatoriums für Russland» (sedan 1865) och »Neues
repertorium für meteorologie» (sedan 1869, utg. af
ryska vet.-akad.), dels i särskildt utg. arbeten har
han offentliggjort sina rön. W. förordnades 1870 till
medlem af internationella meterkommissionen. Jämte
Bruhns i Leipzig och Jelinek i Wien tog W. initiativet
till sammankallande af mellanfolkliga meteorologiska
kongresser (se d. o.) och vardt vid den första, i Wien
1873, medlem af den då tillsatta permanenta komitén
samt vid den andra, i Rom 1879, president i den

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 14:17:23 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0498.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free