Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Wrangel ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Westfalen) svårt sårad och kunde först 1647 sluta
sig till hufvudarmén i Böhmen. Efter att vid Eger
d. 17 Juli s. å. hafva tillbakakastat ett anfall
af von Werth, öfverföll Wrangel d. 20 s. m. med tre
kavalleriregementen det fientliga lägret, hvarvid han
lär hafva varit nära att taga kejsaren till fånga. Då
de kejserligt-bajerska trupperna under von Werth
och Montecuccoli d. 12 Aug. angrepo det svenska
högqvarteret vid Plau, blef W., som med värjan i
hand gifvit sig in i det vildaste handgemänget, svårt
sårad och afled tre dagar derefter, d. 15 Aug. 1647,
till följd af sina sår. Han ligger begrafven
i Mariakyrkan i Wismar, der Karl Gustaf Wrangel
lät uppföra en praktfull minnesvård öfver honom.
A. H–ld.
3. Wrangel, Karl Gustaf, grefve af Salmis och
Sölvesborg, riksråd och riksmarsk, äldste sonen af
W. 1., föddes på Skokloster d. 13 Dec. 1613. Från
tio till tretton år undervisades han i skytteanska
kollegiet i Upsala. 1627 följde han sin fader till
Preussen, der han, ehuru ännu ej i krigstjenst, fadern
ovetande ofta deltog i småkriget. 1629 begaf W. sig
på utländska resor och uppehöll sig derunder ett helt
år i Holland, der han studerade skeppsbyggeriet och
sjöväsendet. Han for sedan till Paris och vistades
der, tills konungen återkallade honom. Måhända lades
under dessa resor grunden till de goda kunskaper,
som W. sedan visade i historia, i matematik och i
krigsväsendet både till lands och till sjös. Vid
sin hemkomst blef han kammarjunkare och kornett
vid Lifregementet. 1632 vardt han ryttmästare vid
detsamma och utmärkte sig s. å. vid öfvergången af
Lech. I slaget vid Lützen hörde han till konungens
närmaste omgifning. 1635 blef W. öfverstelöjtnant vid
öfverste Joakim Moltkes regemente. I träffningen vid
Lüdershausen d. 19 Okt. 1635 utmärkte han sig mycket
enligt Banérs bref till rikskansleren. W. fick då ett
skott i halsen och ett genom rustningen. Han utnämndes
1636 till öfverste för ett regemente till häst, och
1638 till öfverste för Dalregementet och ehuru endast
24 år gammal, till generalmajor af infanteriet (dock
utan att dermed följde den ställning, som tilldelas
honom af Geijer). Denna utnämning skedde i hög grad
mot öfverbefälhafvaren Banérs vilja, ty han ansåg,
att W. var för ung för denna grad, och att äldre
öfverstar hade större rätt till densamma. Regeringen
tyckes hafva gjort W. till generalmajor för att
tillmötesgå Herman W:s önskningar. W. stod aldrig
högt hos Banér. 1641 skrifver fältmarskalken rent ut,
att W. är honom till alls ingen nytta, och skildrar
honom vidare såsom »i klädedrägt och lefnadssätt
en född fransos». Efter Banérs död var han en af de
fyra generaler, som kollegialt förde befälet öfver
svenska armén i Tyskland, tills Torstensson ankom. I
slaget vid Wolfenbüttel (1641) bidrog W. genom sitt
hårdnackade försvar af de halffärdiga förskansningarna
mot Piccolominis anfall väsentligen till segern. De
närmast följande åren tjenade han under Torstensson. I
slaget vid Leipzig 1642 kommenderade han under
Lilliehöök centern. I slutet af Juli 1644, efter Klas
Flemings död, befallde Torstensson W. att taga
befälet öfver flottan, hvilken W., gynnad af vinden,
lyckades föra ut ur hennes kritiska läge i Kielbukten,
och med hvilken han ankom till Elfsnabben i början af
Aug. Kort derpå öfvertog han som »öfverkommendant»
befälet öfver svenska flottan (12 stora skepp
m. m.) och den med henne förenade, af De Geer värfvade
holländska flottan (24 fartyg) under Martin Thijsen
och slog d. 13 Okt. 1644 efter 5 timmars förbittrad
strid emellan Femern och Laaland den endast 17 skepp
starka danska flottan under Pros Mund. Danskarna
förlorade 15 fartyg samt fingo 2,000 man dödade
och 1,000 fångna, bland dem 2 amiraler. I Maj 1645
seglade W. med 21 fartyg från Wismar, der han legat i
vinterqvarter, ut i Östersjön, eröfrade Bornholm och
förenade sig d. 5 Juli med svenska hufvudflottan under
Erik Ryning samt seglade in i Öresund i afsigt att
förstöra danska flottan och möjliggöra en landstigning
på Själland. Men storm och brist på lifsmedel hindrade
planen, och innan något hann företagas, slöts freden
vid Brömsebro.
1645 vardt W. rikstygmästare samt 1646 riksråd och
efter Torstensson »fältmarskalk öfver alla våra
arméer i Romerska riket». Torstensson skulle dock
någon tid qvarstanna i Tyskland för att gå W. till
hända med sina råd. 1647 gafs W. det berömda »Blå
regementet», hvilket Torstensson förut haft, till
lifregemente. Då W. mottog öfverbefälet, låg svenska
hufmdarmén i vinterqvarter i Böhmen och utgjorde
omkr. 7,000 man till fots och 12,000 till häst,
medan de öfriga trupperna voro spridda öfver större
delen af Tyskland. Inför de kejserliges och bajrarnas
förenade öfvermakt drog han sig genom Erzgebirge samt
öfver Sachsen och Thüringen till Westfalen. Fienden
följde ej, utan tågade öfver Eger till Pfalz och
Franken. Sedan W. detascherat Wittenberg med 5,000 man
till Schlesien, marscherade han till Wetzlar. Der
förenade han sig i Maj med hessarna och i Juni
med Königsmarks flygande kår samt d. 31 Juli nära
Giessen med 5,000 fransmän under Turenne. Den
förenade hären, öfver hvilken W. och Turenne skulle
föra befälet hvarannan vecka, utgjorde omkr. 20,000
man. Då kom befallning från Stockholm att »gå rakt
på Bajern», hvarjämte W. i bref från drottningen
uppmanades att »visa sig företrädaren värdig». På
skilda vägar ryckte W. och Turenne söderut, men
förenade sig i början af Sept. vid Rain, på Lechs
högra strand, och hela Bajern låg nu öppet för de
förbundne. Efter ett fåfängt försök mot Augsburg
nödgades de för öfverlägsna kejserliga stridskrafter
d. 3 Okt. draga sig tillbaka åt Donau, men kastade
sig sedermera emellan den vid Memmingen (nära Iller)
stående kejserliga hären och Lech, som de d. 27 Okt. å
nyo öfvergingo. Men den till Bajerns hjelp skyndande
kejserliga hären och Mazarins befallning till Turenne
att skona Bajern tvungo de bägge fältherrarna att med
harmen i hjertat släppa det rof, som de hade så godt
som i sina händer. Turenne tog qvarter i Schwaben vid
öfre Donau, W. i trakten af Bodensjön. Der eröfrade
svenskarna sjelfva juldagen 1646 staden Bregenz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
