- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 17. V - Väring /
1579-1580

(1893) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vällmetall, metallurg., kallas i motsats till götmetall allt jern och stål, som uppkommit genom härdfärskning eller puddlling eller härstammar från på dessa metoder beredt jern - Vällning, metallurg., kallas den operation, då smidigt jern upphettas till så hög temperatur, att det mjuknar och dervid kan under hammaren hopsvetsas med ett annat stycke vällande järn - Vällofliga ståndet. Se Borgare, sp. 900 - Vällstål. Se Vällmetall - Välluf, socken i Malmöhus län - Vällugn, metallurg., kallas en långsträckt flammugn - Välsignelse (Lat. benedictio), nedkallande af Guds nåd och beskydd - Välsk (velsk, valsk), egentl. »walesisk» (från Wales), sedan fransk, italiensk, romansk - Välska språket och literaturen (walesiska spr. och lit.)

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

genom härdfärskning eller puddling beredt jern,
och vällstål, som omfattar de af gammalt under
namn af råstål, garfstål, brännstål, puddelstål
o. s. v. förekommande stålsorterna. C. A. D.

Vällning, metallurg., kallas den operation, då
smidigt jern upphettas till så hög temperatur, att
det mjuknar och dervid kan under hammaren hopsvetsas
med ett annat stycke vällande jern. Denna jernets
egenskap att kunna vällas finnes hos endast få
andra metaller, t. ex. nickel och platina, och den
torde till väsentlig del bero derpå att skilnaden i
temperaturen mellan börjande uppmjukning (vällning)
och inträdande smältning är ganska stor. Ju
friare från främmande beståndsdelar en jernsort
är, dess större är skilnaden mellan vällnings-
och smältningstemperaturen, och dess säkrare och
pålitligare vällar kunna deraf erhållas. Är åter
en jernsor förorenad af t. ex. fosfor, hvarigenom
dess smältningstemperatur nedsättes, fordras det
stor skicklighet af smeden att deraf kunna bereda
goda vällar. Genom inblandning af kol minskas äfven
vällbarheten, hvarför stål är betydligt svårare att
välla än jern. Förorening af en del främmande ämnen,
såsom koppar, beröfvar jernet helt och hållet förmågan
att kunna hopvällas. – Men det är icke allenast den
vid jernets manufakturering så ofta förekommande
hopvällningen af jernstycken, som gör förmågan
af vällbarnet så vigtig för jernhandteringen, utan
vällning är den första operation, som måste företagas
med det råa smidesjernet, vare sig detta erhålles
under form af smältstycken eller af göt, för att derur
utdrifva främmande, mekaniskt inblandade ämnen,
såsom slagg, eller hopvälla otätheter och blåsor
samt derefter genom smidning eller valsning bibringa
jernet den form, som åstundas. Vällningen utföres vid
franche-comté-smide (och tysk-smide) i samma härd som
färskningen, vid vallon- och halfvallon-smide i en
särskild räckhärd, vid lancashire-smide någon gång i
räckhärd, men vanligast i vällugn, vid puddling alltid
i vällugn, likasom bessemer- och martingöt alltid
vällas i vällugn (se d. o.). Vid manufakturering
sker vällningen vanligen i klensmedhärd, vid en del
manufakturer äfven i små vällugnar. För vällning af
grofva axlar o. dyl. begagnar man en sort fritt på
smedjegolfvet uppmurade ugnar, s. k. hollow-fires,
hvilka eldas med koks och bläster, och i hvilka
axeln instickes genom ett på sidoväggen upptaget hål.
C. A. D.

Vällofliga ståndet. Se Borgare, sp. 900.

Vällstål. Se Vällmetall.

Välluf, socken i Malmöhus län, Luggude härad. Areal
1,300 har. 617 innev. (1892). V. bildar med Råhus
ett regalt pastorat, Lunds stift, Luggude kontrakt.

Vällugn, metallurg., kallas en långsträckt flammugn, i
hvilken smältstycken, garfpaket, göt o. s. v. inläggas
för att genom vällning (se d. o.) förberedas till
den derpå följande uträckningen under hammare eller
i valsverk. Vällugnar äro antingen dragvällugnar
eller gasvällugnar. Dragvällugnar äro i den ena änden
försedda med en eldstad, som eldas med stenkol eller
ved, och hvarifrån lågan stryker under
ugnens hvalf och upphettar det på dess botten
liggande jernet, hvarefter den utgår genom en
hög skorsten, i hvilken draget regleras med ett
spjäll. I gasvällugnar förbrännes den i ugnen
inkommande generatorgasen (se Gas, sp. 907) med
bläster, hvarvid jernet på ugnens botten uppvärmes
af den genom gasens förbränning uppkommande lågan
och förbränningsprodukterna bortgå genom en låg
skorsten, i hvilken finnes insatt en varmapparat
för blästerns förvärmning. Gasen beredes antingen
i ett i ugnens motsatta ände befintligt koltorn
(Ekmans vällugn; se Koltornsvällugnad) eller i en
gasgenerator, som kan vara belägen på längre afstånd
och förse flere ugnar med gas. I båda fallen erhålles
gasen genom förbränning af bränsle med bläster,
hvarvid uppkommer kolsyra, som vid ledning genom
den glödande kolhögen i generatorn förvandlas till
brännbar koloxid. Den ekmanska koltornsvällugnen
var på sin tid ett utmärkt framsteg och blef allmänt
använd vid de svenska jernbruken. På senare tid har
den dock börjat utträngas af generatorsvällugnar,
emedan man i generatorerna kan använda sämre bränsle,
såsom torf, pinnar o. s. v. Dessa vällugnar äro äfven
alltid försedda med regeneratorer, hvarigenom värmen
bättre tillgodogöres. – Utom de nu nämnda vällugnarna
konstruerade G. Ekman äfven en vällugn för ved med
bläster, hvilken emellertid ej blef använd annat än
vid Lesjöfors. Samma ugnskonstruktion har emellertid
blifvit ganska mycket använd för stenkol i Motala,
der den kallades Wittenströms ugn. C. A. D.

Välsignelse (Lat. benedictio), nedkallande af
Guds nåd och beskydd. Se Apostolisk välsignelse och
Benediktioner. – Välsignelsen, bönen »Herren välsigne
eder (oss) och bevare eder (oss)».

Välsk (velsk, valsk), egentl. »walesisk» (från
Wales), sedan fransk, italiensk, romansk (se derom
nästa art. och Valland). Det är detta ord, som träffas
i rotvälska (se d. o.), välsk böna (se Faba) och
välskt band, d. v. s. ett enkelt bokband med skinnrygg
(såsom t. ex. våra vanliga skolboksband), således
ett simplare s. k. »halffranskt band» (se d. o.).

Välska språket och literaturen (walesiska spr. och
lit.
). Den familj af de indo-europeiska språken,
som kallas den keltiska, indelas i tre större
hufvudgrupper: den iriska l. gäliska (gaeliska),
den galliska och den britanniska. Af dessa grupper
synas de båda sistnämnda stå något närmare hvarandra,
specielt i den gemensamma behandlingen af vissa
konsonanter, ehuru denna synpunkt vid bestämmande af
slägtskapsförhållanden måste blifva af underordnad
betydelse. Den britanniska gruppen omfattar a)
kymriskan l. valesiskan, b) corniskan, i Cornwall,
utdöd omkr. 1778, c) bretonskan, i Bretagne, der
den ännu fortlefver (se Bretonska spr. och lit.).

Det inhemska namnet på kymrerna är sing. kemro,
plur. kemry, nu cymro och cymry (latiniseradt cambri,
hvartill en sing. camber uppkom). Namnet är uppkommet
af ett *kombrag, egentl. »sam-marking», »granne», och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:45:44 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfaq/0794.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free