Print (PDF) - On this page / på denna sida - Värmeledning ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19
Värmland.
och Mjud efter vokal (t. ex. inna, »innan», gata,
»gatan»; möcke. »mycket», take, »taket», male,
»målat») och saknar preteritimärke i verb af typen
f e ske, »fiska»: feske, »fiskade». Såsom specielt
karakteristiskt för värmländskan torde följande
företrädesvis böra framhållas. Alla svagtoniga
slutljudande vokaler hafva sammanfallit i ett
orent <?-ljud, som i fryksdalskan och elfdalskan
t. o. m. sjelf bortfaller, efterlemnan-.de spår af sin
forna tillvaro i den sammansatta accent (»cirkumflex»\
som i ty fall uppträder hos föregående stafvelse,
t. ex. gate, c/dt, »gata», nie, ni, »nio», tjuge,
tjily, »tjugu». Kort och långt M-ljud äro qvalitativt
lika, så att t. ex. orden gnll och gul hafva båda det
it-ljud (i det .ena ordet kort, i det andra långt),
som i riksspråket tillkommer blott det senare ordet;
tje-ljudet är (utom i provinsens allra nordligaste
del) en ren frikativa utan något begynnande explosivt
element (såsom i riksspråket och de flesta svenska
dialekter); r -j- d, r -.*. n, r -j- s, r -j- t
ger liksom tjockt l -f- d, l -j- n, l -4- s, l -i-
t upphof åt kaku-minala ljud, så att t. ex. körd och
köld, garn och aln, fars och mals. svart och svalt
hafva samma slutljud; s^-ljudet är kakuminalt och
identiskt med det nyssnämnda af Is och rs uppkomna, så
att t. ex. uddljudet i skinn och sju är qvalitativt
lika med midljudet i yulsott och slutljudet i
Lars. Alla maskulina och feminina ord ändas i
pluralens obestämda form på -er, i bestämda formen på
-ane (\ sydvestra Värmland), -ene (i Arvikatrakten),
-än (i mellersta och norra Värmland) eller -era
(i sydöstra Värmland, d. v. s. Karlstad-Filipstad-
Kristinehamn-trakten). Adjektivändeisen -iy(-
ug] är ersatt af -en (-un], t. ex. fålen, »farlig»
\backun. »backig»). - Värmländskan eger en ganska rik
och från innehållets synpunkt värdefull literatur,
förnämligast från senare hälften af 1800-talet. Främst
i literärt (örn också ej i språkligt) afseende stå
[F. A. Dahlgrens] »Viser på varinlanske tongmåle
deckta åtta Fredrek på Rannsätt» i tre häften
(samlad upplaga 1886). väsentligen på Ransaters
(i nedre Klarelfsdalen) .dialekt. Literärt sedt
mycket utmärkta (och dessutom i språkligt afseende
fullt tillfredsställande) äro äfven de sagor på
fryksdalsmål, som af G. Djurklon under kraftig
medverkan af riksdagsmannen J. Magnusson publicerats
i »Sagor och äfventyr» (1883). Rätt goda äro äfven
de af T. Svartengren under titeln »No hört frå
varmlanske skogsbygda» (1887) meddelade bitarna
på Brunskogs (öster om Arvika) dialekt. Öfriga
literaturalster äro, åtminstone från innehållets
synpunkt, mindre betydande. Med strängt fonetisk
beteckning äro några gåtor, besvärjelse-formler,
ordstäf och ordspråk från»Fryksdalen utgifna af
Ad. Noreen i tidskriften De svenska landsmålen II,
s. A7-X (1882). - Grammatiskt och lexikaliskt har
värmländskan behandlats förnämligast af Ad. Noreen
i »Fryksdalsmålets ljud-lära» (1877), »Ordbok öfver
fryksdalsmålet samt «n ordlista från Värmlands
Älfdal» (1878; jfr J. Magnussons »Tillägg till
Ad. Noreens Ordbok öfver fryksdalsmålet» i De svenska
landsmålen II, h. 2 (1880) och »Dalbymålets ljud-
och böjningslära» (1879, i De svenska landsmålen I).
Ristona. Värmland ( Vcermeland) har sitt namn efter
inbyggarna, värmerna, och fick sin kolonisation
hufvudsakligen från Vestergötland. Sagorna tala
oin Olof »Trätälja» såsom den der först bröt bygd
i V. Antagligen var det laxfisket i forsarna, som
lockade till bosättning. Ehuru odlingen förmodligen
var ganska gammal, fick den under medeltiden ingen
större utsträckning. På de bördiga stränderna, i
synnerhet på Näset, utmed Vänern, Glafsfjorden,
Frykensj öarna och Klar- (förr Ting valla-
1. Ullerörs-)elfven, funnos spridda bygder; den
östra delen bestod af ofantliga skogar, men der
drefs något bergsbruk (Värmlandsbergs, i senare
tider kalladt Filipstads, bergslag privilegierades
af Erik af Pommern). I jitdicielt afseende framträdde
V. som ett helt för sig, en lagsaga, ined säkerhet i
slutet af 1100-talet. Lagsagan, hvars utsträckning
betecknades med uttrycket »från Ainn (Gullspång)
till Eda skog», omfattade ungefär det nuv. V., med
undantag af Nordmarks härad, som först i midten af
1500-talet förenades med V. I slutet af 1200-talct
synes V. hafva egt en särskild lag; denna är nu
förlorad, men enligt bevarade, ännu under konung
Kristofers tid (1440-talet) åberopade lagrum tyckes
den hafva varit identisk med vest-götalagen. På
grund af lagsagans obetydlighet deltog lagmannen ej
i konungavalet. Ej häller gick konungens eriksgata
genom Y., utan han aflade i Skara ed inför »alla
vestgöter och v ärmar». Landstinget hölls på Lagberget
å Tingvallaön - landets förnämsta ort - Petri och
Pauli dag (d. 29 Juni), och i sammanhang dermed var
marknad (»Persmässan»). Häradsindelningen var under
medeltiden och långt iu i nyare tider ej stadgad. Ännu
in på 1600-talet funnos inga häradshöfdingar i V.,
utan lagmannen eller hans underlagman skipade dom
både i tingslagen och å landstinget, hvarigenom han
kom att intaga en ställning midt emellan lagman och
häradshöfding. Men 1668 delades landet i 2, 1743
i 3. sedermera i ännu flere härads-jurisdiktioner
(se Värmlands län), hvarjämte Värmlandsbergs
(Fernebo 1. Filipstads) bergslag sedan 1630-talet
hörde till ett bergmästaredöme. I ecklesiastikt
afseende hörde V. till Skara stift till 1580, då
hertig Karl afskilde V. samt Vads-bo och Valla härad
af Vestergötland under en superintendent i Mariestad,
som 1646 flyttades till Karlstad (se vidare Karlstads
stift). I administrativt afseende styrdes V. under
den senare medeltiden af fogdar eller h of vitsmän,
som residerade på Edsholms slott (i Eds socken);
tidtals lydde den östra delen under höfvitsman-nen
på Agneholm (på en holme i Gullspångs-elfven). Efter
slottens förstöring under Engel-brekts resning var
landet deladt i två »sysslor»; Vestersysslet (Näs,
Gillbergs och Jösse härad samt Nordmark, under senare
delen af 1500-talet äfven Elfdalen och Fryksdalen)
och Öster-sysslet (det öfriga V.). Jämte Södermanland
och Nerike utgjorde V. sedan 1568 hertig Karls
(sedermera konung Karl IX:s) hertigdöme och 1611-22
hans son Karl Filips. (Titeln »hertig af V.» föres
af nuv. kronprinsen Gustaf, sedan 1858.) Hertig Karls
förvaltning bildar epok i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
