Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Äktenskap, en legitim könsförbindelse, hvilken enligt kristen uppfattning ingås för lifstiden och är monogamisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
antingen såsom polygyni (se d, o.) eller polyandri
(se d. o.).
Äktenskapet är i sin egenskap af familjens grundval
(se Familj) ett af de vigtigaste rättsinstitut. Med
afseende å detsamma består en mängd föreskrifter,
genom hvilka stadgats dels formen eller formerna för
dess stiftande, dels för vissa fall hinder för dess
ingående vare sig i allmänhet eller med viss person,
dels vilkoren och ordningen för dess upplösning i
makarnas lifstid, dels dess rättsverkningar för
makarna och deras barn såväl i personligt som i
förmögenhetsrättsligt afseende. Och just på grund af
den synnerligen vigtiga ställning, som äktenskapet har
för rättslifvet i dess helhet, kan man med kännedom om
de rättssatser, som ett folk omfattat i nämnda delar,
i allmänhet bilda sig ett omdöme om dess ståndpunkt
i kultur och social utveckling.
Såsom utvecklingen försiggått hos de moderna
kulturfolken, hafva formerna för äktenskapets ingående
till en början varit ett låtsadt qvinnorof eller
ock ett köp (se Brudköp). Under inverkan af
romersk rätt och kristet åskådningssätt kom det
åter i en senare tid att slutas formlöst, allenast
genom ett utbyte af trohetslöften mellan mannen och
qvinnan. Efter ett längre utvecklingsarbete inom
den kristna kyrkan framstod slutligen den kyrkliga
vigseln (se d. o.) såsom en laga form, och efter
mönstret af densamma och i motsats dertill än senare
civiläktenskapet (se d. o.). För närvarande är hos de
kristna folken det senare i allmänhet obligatoriskt
eller dock förherskande. Den svenska rätten har
emellertid stannat efter i denna utveckling. Såsom
minnen från den tid, då äktenskapet allmänt ingicks
formlöst, bestå sålunda hos oss ej mindre än fyra
s. k. ofullkomnade äktenskap, alla lika deri att de ej
medföra samtliga de rättsverkningar, som åtfölja ett
vigselfäst äktenskap, men för öfrigt sinsemellan olika
till sina rättsverkningar. I sistberörda afseende är
sålunda att skilja mellan det fall att fästman lägrat
sin fästeqvinna (jfr Lägersmål), det fall att till
sådan förbindelse kommit en dom, hvarigenom den ena
parten på sitt yrkande förklarats för den andres
make, det fall att, sedan en man lägrat qvinna under
äktenskapslöfte (se d. o.), domstol på framställning
af henne afgifvit en förklaring af nyssnämnda natur
och slutligen det fall att, då qvinna till följd af
lägersmål under äktenskapslöfte nedkommit med barn,
mannen låtit kyrkotaga henne såsom sin fästeqvinna
eller äkta hustru (se vidare Äktenskapslöfte). Det
regelmässiga sättet för ingående af äktenskap med
fulla rättsverkningar är kyrklig vigsel. I vissa
fall kan eller skall denna dock försiggå efter
annan ritual än statskyrklig, och i andra kan eller
skall äktenskapet slutas inför och under medverkan af
borgerlig myndighet. Den lysning (se d. o.), som skall
föregå hvarje äktenskap i lagbestämd form, är deremot
hos oss alltid kyrklig och besörjes af statskyrkans
presterskap.
Föreskrifterna om äktenskapshindet hafva i det skick,
hvari de nu för tiden bestå, i allmänhet närmast fått
sin utbildning inom den
kanoniska rätten och hafva, så att säga, sin
knutpunkt i reglerna om förvandtskapshindren. Hela den
senare utvecklingen är emellertid utmärkt genom ett
småningom skeende inskränkande af äktenskapshindren. I
denna utveckling har äfven svensk rätt tagit del
och kan derutinnan for närvarande sägas intaga
en medlande ståndpunkt i förhållande till andra
lands lagstiftning. På grund af förvandtskap är
enligt gällande svensk rätt äktenskap förbjudet i
rätt upp- och nedstigande skyldskap och svågerlag
samt i skyldskap å sidone för det fall, att båda
eller i allt fall en af de sålunda beslägtade
äro bröstarfvingar i första led till den för dem
gemensamma stamfadern eller stammodern. Derförutom får
en omgift persons barn i det tidigare äktenskapet ej
äkta sin styffars eller styfmors fader eller moder,
s. k. confusio graduum. Förutom förvandtskapshindren
äro de nuvarande svenska äktenskapshindren: felande
äktenskapsålder, fallandesot, hednisk religion,
okunnighet i kristendomens hufvudstycken, förut
ingånget och derefter ej upplöst äktenskap samt
för omyndig qvinna bristande samtycke af giftoman
och för dem, som förut varit gifta, än vidare
äktenskapsbrott, bristande afvittring samt den för
enkling och enka stadgade sorgetiden äfvensom för
det fall, att äktenskapet upplösts på annat sätt än
genom döden, för qvinnan den tid, under hvilken hon
kan nedkomma med barn af sitt förra äktenskap. Äfven
ådömdt dödsstraff och straffarbete pläga upptagas
såsom särskilda äktenskapshinder.
Ehuru äktenskapet ingås för lifstiden, kan det dock
upplösas i annan ordning än genom den ena makens
frånfälle, ej blott genom sådana omständigheter, som,
förefintliga redan vid äktenskapets ingående, beröfva
det dess laga verkan (nullitets- och återgångsskäl),
utan äfven genom sådana omständigheter, som, efteråt
tillkomna, anses utgöra allvarliga hinder för
vinnande af det med äktenskapet åsyftade ändamålet
(skilnadsorsaker). Ehuru i det senare afseendet den
romersk-katolska kyrkan under vissa omständigheter
medgifver upphäfvandet af sammanlefnaden (separatio),
förenar den, ett par jämförelsevis betydelselösa fall
undantagna, likväl dermed icke rätt för en sålunda
frånskild make att i den andres lifstid träda i nytt
äktenskap (divortium). Olika är åter uppfattningen
i den grekiska och de protestantiska kyrkorna,
hvarförutom i åtskilliga romersk-katolska land den
borgerliga lagstiftningen infört verklig skilsmässa
(divortium). I fråga om antalet af skilnadsorsaker och
lättheten att utverka skilsmässa finnes för öfrigt en
stor åtskilnad mellan de olika landens rättsregler,
och i detta hänseende intager svensk rätt, särskildt
såsom den tillämpas i praxis, en ganska framskjuten
ståndpunkt (se vidare Skilsmässa).
I personligt afseende ålägger äktenskapet makarna i
första hand en ömsesidig trohet. Närmast verka dervid
såsom rätts- och skyddsmedel ansvarsbestämmelserna
i händelse af hor eller tvegifte. Hvad beträffar
makarnas inbördes förmögenhetsförhållanden, bestå två
väsentligen skilda system: ett, det romerska, enligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
